Ett år.
En oändlig tid som passerat.
Ett ögonblick.
Ett år.
Tolv månader.
365 dagar.
8 760 timmar.
525 600 minuter.
31 546 000 sekunder
Så lång tid som jag har levt utan dig.
Sorgen inte är lättare idag än för exakt ett år sedan.
Men jag tänker att jag blir starkare.
Nu har jag burit den i ett helt år och jag blir starkare.
Mina armar som lyfter upp sorgen varje morgon och som bär den genom dag efter dag har blivit starkare.
Mina axlar sjunker inte lika lätt och ofta ner av sorgens tyngd som vilar på dem, utan de har blivit starka och orkar höja sig igen.
Nacken, som i början inte orkade hålla huvudet som var så fullt av sorg upprätt utan lät det sjunka ner mot knäna i förtvivlan, har blivit starkare och har styrka att hålla huvudet uppe.
Benen som för ett år sedan var förlamade av sorgens tyngd, benens muskler som kved och värkte i protest mot det nya, det tunga bär mig igen och tar mig steg för steg.
Ett steg i taget.
Jag går ett steg i taget.
Framåt.
I mitt nya liv.
Mitt liv utan dig.