Älskade Felix.
Nu är 2021 alldeles snart slut och det har varit ett formidabelt skitår.
Vi hade ett rätt tufft år 2020 du och jag men jag lovar dig, det här året har varit värre.
Det har verkligen sugit.
Det har sugit elefantballe.
Saknaden efter dig är obeskrivlig och helt ofattbar.
Den är fysisk och den är smärtsam.
Den är fysiskt smärtsam.
Halva jag är tom.
Svart.
Tom och svart som ett slukhål.
I den halvan finns ingenting kvar.
I den delen finns ingen glädje, kärlek eller värme kvar.
Där är det bara öde, tomt, ensamt och kallt.
Det varma, glädjefyllda och kärleksfulla i den delen är bortslitet och det såret kommer aldrig att läka.
I den andra delen, den där kärlek, värme och glädje finns kvar är det tufft, men det går.
Jag har börjat svara ”bra” när folk frågar mig hur det är. Jag orkar inte förklara att det kan vara ok i ena halvan medan det är helt tomt och inte ok i den andra halvan.
Att de båda halvorna finns parallellt.
Att de båda halvorna alltid kommer att finnas.
I den ena tomt och inte ok och i den andra kan livet faktiskt vara bra.
I den andra halvan kan jag skratta, fnissa, glädjas, älska, njuta och leva.
Leva vidare.
Leva vidare utan dig.
Jag kommer ihåg hur jag satt vid köksbordet och skrek ut min fråga ”hur ska jag klara mig utan Felix?”
Jag kommer ihåg att jag inte förstod hur det skulle kunna gå till, hur jag skulle kunna klara mig utan dig.
Men jag gör det.
Jag klarar mig.
Men du vet den där elefantballen.
Det där som suger.
Den är mitt jobb att bära den nu.
Några sekunder, då och då, är den pytteliten, gjord av sockervadd och rätt lätt att bära.
Resten av tiden är den gjord av bly, är stor som ett hus och jag måste uppbåda all min kraft och all min styrka för inte ge upp utan fortsätta bära den.
För att fortsätta bära den och fortsätta ta ytterligare ett steg framåt.
Det är många som hjälper mig att bära.
Människor från förr som krävt att få komma tillbaka, krävt att få ta plats för att hjälpa mig bära.
Människor från nu som hjälper mig bära genom att finnas där, genom att inte vara rädda för min sorg och för mina känslor.
Dina närmaste vänner finns där och bär.
De hör av sig då och då.
För att fråga hur jag mår, berätta att de också saknar dig och för att berätta ett fint minne.
På din födelsedag och till julen.
De bär.
Alla som älskar mig hjälper mig att bära.
För ett år sedan skrev vi till varandra och önskade gott nytt 2021. Du skrev till mig att 2020 var ett jävla år som skulle glömmas och att 2021 skulle bli vårt år.
2021 skulle bli vårt år.
Nu är året alldeles snart slut.
Det blev inte vårt år.
Det blev det värsta av år
Men nu är det året snart slut.
Jag tänker att livet utan dig är tomt och fattigt Felix, men det går.
Hur overkligt det en känns så går det.
Jag lever vidare.
2022 önskar jag att sekunderna av sockervadd ska bli lite fler och att de kommer aningens lite oftare.
/ Mamma
