Den 9 mars 2021 klockan 17.21 förändrades allt.
Älskade Maken hade åkt till grannbyn för att hämta yngste sonen.
Jag hade precis kommit hem från jobbet och ätit middag ensam vid matbordet.
Det ringer på dörren och jag tänker att han är så lusig den där ungen som ringer på dörren bara för att skoja med sin gamla mamma.
Jag reser mig från matbordet, går genom köket, ser polisbilen på uppfarten och förstår direkt.
Det som jag hört andra säga, att de förstod direkt, det stämmer.
Jag förstod på en gång att min son, min förstfödde, är död.
Polisen kommer inte för att berätta för mig att han ligger på sjukhus.
Det finns bara en enda anledning för polisen att parkera på min uppfart och ringa på min dörr.
Polisen kommer till mig för att berätta att min son är död.
Två unga män med allvarliga ansiktsuttryck och ledsna ögon står utanför min dörr och frågar om de får komma in en stund?
Nej det får ni inte svarar jag, ni får inte komma in till mig. Ni är inte välkomna i mitt hus för jag vet vad ni är här för att säga.
Det handlar om Felix.
Ja, svara han som står längst fram, han som ringt på dörrklockan, han som ser ledsnast ut, det handlar om Felix.
Felix har hittats avliden.
Felix. Har. Hittats. Avliden
Jag har förlorat min son.
Min yngste son har förlorat sin storebror.
Älskade Maken har förlorat sin extrason.
Mitt inre är rivet itu och ena halvan är borta.
Jag är trasig.
Halv.
Tom.
Det känns som jag håller på att förblöda.
Som om livet håller på att rinna ur mig
Jag åldras.
Alla mina år på en minut.
Ett liv på en sekund.
Livet passerar revy.
Klyscha?
Nej, sanning.
Det stolta leendet, de glada ögonen och det mjuka skrattet.
Allt är borta, raderat.
Borta och raderat så snabbt.
Ett ögonblicks verk.
Hur gör jag för att andas?
Jag har plötsligt glömt.
Hur kan det komma sig att solen fortfarande går upp varje morgon?
Varför flyger fåglarna fortfarande?
Det rimliga vore att alla jordens fåglar låg döda på marken och att solen slocknade.
Det enda rimliga vore istid.
Kallt och mörkt i en evighet.
Varför skiner fortfarande solen.
Förbannade sol.
Slockna.
Hur gör jag för att andas?
Jag kommer inte ihåg.
Sekunder blir till minuter, blir till timmar, till dagar och till en månad.
Hur går det till?
Jag vet inte.
Har inga klara minnesbilder.
Ingen helhet.
Bara fragment.
En stund, en helg, ett par timmar, en dag.
Hur gör jag för att andas?
Jag vaknar varje morgon och påminner mig om vad det är jag ska göra.
Hur jag ska göra det.
Genom att komma ihåg att andas.
Genom att ta ett steg i taget.
En dag i taget.
En timme i taget.
En minut i taget.
Jag känner kärlek som bär mig och som hjälper mig att bära.
Hjälper mig att andas.
Älskade Maken bär mig tryggt i sin famn.
Min älskade son, han som snart är tonåring, bär mig kärleksfullt och ömsint.
Människor från nu.
Människor som inte varit nära tidigare men som tvingar sig in. De kräver att få vara med och bära.
Människor från förr.
Människor som varit nära tidigare i mitt liv tvingar sin in igen. De kräver att få vara med och bära.
De hjälper mig att bära.
De bär mig.
Solen jag förbannade värmer nu mitt ansikte och mitt inre.
Jag tar ett andetag.