Tänk att vara så öppna som små barn är.
Så totalt öppna i sinnet.
Det finns inga svårigheter. Det finns bara möjligheter.
Tänk att inte ha lärt sig att det inte går att vara ute bara för att regnet öser ner.
Tänk att tycka att det är precis lika roligt att bada varje dag.
Att inte ha lärt sig att bilen inte stannar kvar på skåpluckan när jag kör med den där och släpper den.
Att det är precis lika roligt att försöka fånga vattnet som rinner som det var att försöka igår, i förrgår och dagarna före det.
Att upptäcka att man tycker att pasta penne faktiskt är allra godast när de äts med händerna medan gröten smakar bäst när den äts med sked.
Tänk att tycka att det är lika fascinerade att hälla vatten ur den tomma flaskan ner i rabatten den trettiosjunde gången (den timmen) som den allra första gången det gjordes.
Att tycka att när Grannen drar igång sin traktor är det så spännande att benen inte kan stå still utan måste trampa och hoppa omkring i förtjusning.
Bebis somnade lugnt igår kväll.
Han vaknade vid 21.30 med en liten kropp som brann av feber.
Ögonen var glansiga och näst intill livlösa.
Han låg bara stilla stilla mellan mig och Min Älskade och pillade väldigt försiktigt i mitt hår.
Medan jag väntade på att Alvedonen skulle verka rannsakade jag mitt minne och mina kunskaper om feberkramper och insåg lätt skräckslaget att de var försvinnande små.
(Idag är de något lite mer uppdaterade.)
Febern sjönk, Bebis somnade och med avbrott för en dl havremjölk efter några timmar så fick vi en relativt lugn natt.
Dagen har varit som dagar med febriga små barn är.
Rätt tråkiga.
En minut i köket, dricka vatten, en minut i soffan, tre minuter på mammans höft, dricka havremjölk, vägra att äta, sova tjugo minuter, dricka vatten, äta lite tinade jordgubbar, dricka lite havremjölk, två minuter i soffan, en minut i köket och vägra att äta.
Rätt tråkig fram till klockan 17.27
Då hände det här.
Och det bara fortsatte och fortsatte.
Med den djupaste koncentrationen hällde han sitt vatten fram och tillbaka.
Mellan olika burkar.
Fram och tillbaka.
I 40 minuter höll han på.
Utan att lyfta blicken mer och fler gånger än absolut nödvändigt.
Han var så koncentrerad och hällde så intensivt att det var fascinerande att få förmånen att vara åskådare.
Jag drog ut på en löptur idag på förmiddagen. Det blev 7 km. De första kilometrarna kändes det hur bra som helst. Det flöt på helt enkelt. Solen sken, jag orkade springa upp för den där backen som jag inte orkade springa uppför förra gången, flåset kändes ok, skorna var inte för hårt knutna och andningen funkade som den skulle.
Jag svängde ut på landsvägen och efter fem kilometer hände det. Det tog bara stopp. Flåset var fortfarande helt OK men jag fick kämpa för att flytta fötterna. Benen kändes plötsligt som två blytunnor. Jag var tvungen att sakta ner och gå flera gånger. Tre gånger för att vara exakt.
Först blev jag otroligt förvånad och fattade inte varifrån det kom. Men rätt snart insåg jag att det måste bero på att jag druckit för lite innan. På tok för lite. I det närmaste ingenting.
IDIOTISKT helt enkelt.
Trots delar med promenad och blyben så blev det ändå en kilometertid under sju minuter. 7 km på 47:10 gör en kilometertid på 6:44 och det måste jag säga att jag är nöjd med. Jag är INTE nöjd med att jag inte tänkte mig för och slarvade med att dricka vatten.
