För att jag inte känner några krav

Publicerat i Reflektioner

När jag stod och strök julgardinerna inför 1 advent så skrev jag en uppdatering på Facebook.
Jag skrev någonting om att jag stod och strök, plockade fram adventsprylarna och bara njöt av att vara hemma tillsammans med min familj.
En sådan där otroligt vanlig och vardaglig uppdatering för att komma från mig.

Efter en stund kom det en kommentar.
En kommentar som var fin.
En bekant skrev att hon var nästan lite avundsjuk på mig och oss eftersom vi alltid verkar njuta så av att göra vanliga vardagliga saker.

Jag har funderat väldigt mycket på just det där.
Hur kan det komma sig att jag njuter så av vardagliga saker.
Av att bara vara hemma, stryka gardiner, fixa med veden, dammsuga, plocka fram eller plocka undan adventsprylarna, skotta lite snö och mata katten.

För det första så handlar det naturligtvis om den där gamla vanliga tacksamheten.
Tacksamheten över att vi, jag och Min Älskade, har hittat varandra, att vi har en familj, att vi har ett hem och att vi har ett liv tillsammans.
Men jag tror också att det handlar om att vi inte ställer några krav.

Vi har inga krav på födelsedagspresenter, inte på att det ska vara nystädat, inte att maten ska stå på borden varje dag en viss tid.
Jag menar, vi har inte ens några krav på att julen ska firas.
Om jag stryker julgardiner och plockar fram adventsprylarna så är det för att jag vill göra det, inte för att jag känner att jag måste och inte för att jag känner att Min Älskade förväntar sig att jag ska göra det.
Vi förväntar oss inte att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt eller att någon utav oss ska göra någonting på ett speciellt sätt eller vid en speciell tidpunkt.
Vi känner oss nöjda med det liv vi lever tillsammans men vi tar inte på något sätt varandra för givet.

Så det tror jag är svaret på frågan.
Frågan om hur jag kan njuta så av att göra vanliga vardagliga saker.

Många bilder blir det

Publicerat i Familjen

Jag ligger lite efter i min 365 utmaning och försöker komma i kapp.
I alla fall en liten smula.
Därav känslan att jag pepprar er med bilder just nu.
En biltur med Minsting till närmaste by för att hämta ut ett paket blev till en kort fotopromenad som gav sex bilder till utmaningen.
Det är bra resultat.

Jag har liksom inte så mycket att berätta med ord mer än att vi har det bra.
Det är fortfarande så att vi tycker att allting är bättre här.
Jag älskar mina nya löpvägar.
Min Älskade älskar sin studio och närheten till sina vänner.
Älsklingskusinen har varit här igen.
Vi ska på kräftskiva på lördag.
Minsting är lycklig när vi är lyckliga.
Tonåringen är mer harmonisk än han någonsin har varit och verkar nöjd med sitt val av gymnasieutbildning.
Jag funderar på om det inte är dags för mig att köpa nya naglar.
Jag tror att vi alla njuter av närheten till ett större samhälle och av att det inom en timme finns möjlighet att vara i en riktigt stor stad.

Men framför allt så längtar jag efter att få börja jobba.

Dagen idag

Publicerat i Reflektioner

Har varit bra.
Också.

Den grå grå grå grå vardagen

Publicerat i Reflektioner

Många gånger sägs det att det är den grå vardagen som tar kål på kärleken.
Att det inte är så konstigt att vissa distansförhållanden håller år ut och år in eftersom det bara är den lediga tiden som delas.
Vardagen sköter var och en på sitt håll.

Blöjbyten, vaknätter, dagis, jobb, skynda hit, skola, utvecklingssamtal, skynda dit, matlagning, tvätt.
Vardagen.
Det tipsas om att vi ska sätta guldkant på vardagen.
Göra vardagen till en fest.

I den här familjen älskar vi vardagen.
När allting är som vanligt.
När det rullar på med just dagis, skynda hit, skola, jobb, skynda dit, matlagning och tvätt.
När Min Älskade och Tonåringen fnissar åt 2 1/2 män och jag sitter i köket.
När allting är som vanligt.

Det är så det ska vara.
Jag kan längta efter den.
Jag älskar den grå vardagen.

Det är DET som är livet.

Jag fattar inte hur det gick till

Publicerat i Reflektioner

Min Älskade är bortrest några dagar.
Jag och pojkarna är hemma.
I och för sig har Tonåringen sportlov.
Men ändå.
Det är tidiga morgnar.
På med ansiktet, kläder på mig OCH Minsting, i med kaffe och iväg till dagis.
Åka till jobbet.
Jobba som en jävla galning.
Skynda skynda i bilen.
Tillbaka till dagis.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och vi kan åka hemåt.
Fram med lite mat på bordet.
Röja undan.
Leka med tågbanan.
Slänga i en tvättmaskin.
Hänga en tvätt.
Kolla på Bolibompa.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och pyjamasen är på.

Jag vet att det bara är just nu.
En kort period.
Annars är vi ju faktiskt två.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när Tonåringen var en lite fjäpp.
När han var i samma ålder som Minsting är nu.

Då var jag ensamstående mamma.
Jag jobbade heltid.
Lämnade på dagis 07.50 och hämtade på dagis 17.10

Nu när jag tittar i backspegeln och ser alla de där åren.
Alla de där åren som jag strävade på.
Strävade med tid, tålamod, ork och pengar så fattar jag inte.

Jag fattar inte hur jag fixade det.
Jag fattar inte hur det gick till riktigt.

Den där svackan som jag aldrig kom ur

Publicerat i Eva, Vardagligt

Jag hade stora planer……..ja eller stora och stora.
På Min Älskades initiativ fanns tanken att jag skulle ta mig en tur på löpbandet när jag kom hem från jobbet.
Av det blev det ingenting.
Orkade helt enkelt inte.

Vi är inne i en rätt intensiv period på jobbet just nu.
En period där vi ska sjösätta ett stort projekt.
Ett stort projekt som jag är inblandad i.
Vi är precis i slutfasen.
En månad kvar till skarpt läge.

Spännande.
Ja absolut.
Rolig.
Ja absolut.
Energikrävande.
Ja absolut.

Någon gång på eftermiddagen hamnade jag i en gigantisk svacka.
En svacka så djup att om jag hade klivit av kontorsstolen och lagt mig ner på golvet så hade jag somnat.
Trots 90% choklad och kaffe så tog jag mig aldrig ur den där svackan.

Jag gör ett nytt försök imorgon.
Med löpbandet alltså.

Jag ska börja min mentala förberedelse redan nu.
Dessutom ska jag chocka kroppen genom att ta Jo Nesbös senaste bok med mig till sängen och det ska ske före klockan 21.25

Snart är det helg igen

Publicerat i Reflektioner

Jag brukar i regel tycka att vardagar är helt okay dagar.
Snarare är det så att jag brukar föredra vardagar.
Vardagar är bra dagar.
Men nu längtar jag efter helgen.
Sällan har jag längtat så efter helg som jag längtar efter den här.

Imorgon möte direkt på morgonen i den lite större staden.
Buss hem på eftermiddagen.
Fredag möte igen.
Buss hem på eftermiddagen.

Sen är det helg.
Äntligen.
Snart.

Efter det blir det förhoppningsvis som vanlig igen.