Första dagen

Publicerat i Eva, Semester
  • Etna
  • Tuppar
  • Hunger
  • Tröttma
  • Värme
  • Solsken
  • Helena
  • Peppe
  • Clara
  • Matilde
  • Slutma
  • Nonno
  • Tupplur
  • Havet
  • Promenad
  • Vänskap

På väg, trots allt

Publicerat i Eva

Kamera, Laptop, iPhone och diverse laddare och sladdar ligger i min gigantiska handväska.
Väskorna är incheckade och boardingpasset ligger i handväskan.
Bikinin är med.
Paketet med hårt bröd är med.
Ett par sandaler, en handduk, några tights, två klänningar, några toppar, ett par raggsockor, solkrämen och en kjol är med.
Vindjackan fick faktiskt plats.
Gympadojjorna sitter på fötterna.
Efter timmar av gemenskap på FB, twitter och skype, efter långa samtal och diskussioner om smått och stort, om oviktigt och livsviktigt ska jag äntligen få träffa Helena.
Jag vet att jag kommer att gråta, jag är helt övertygad om att vi kommer att prata och skratta, vi kommer att fotografera tillsammans, jag kommer att få förmånen att pussa på och spendera tid med hennes två fantastiska döttrar och vi kommer att lära känna varandra ännu bättre.

Efter alla år av längtan kommer jag i kväll äntligen att befinna mig i Italien igen.

Nu är jag på väg.
Äntligen.
På väg.
Trots allt.

Dag 9 – min bästa vän

Publicerat i Bloggen, Eva

Jag har ingen ”bästis” längre.
Ingen vän som jag har med mig från barndomen.
Ingen väninna.

Den vän som jag har haft längst har jag haft i (räknar på fingrarna) snart tjugo år.
HERRE GUD! kan det verkligen stämma?
Kan det verkligen vara tjugo år?
Vi har jobbat, partat, skrattat, gråtit och gått igenom väldigt mycket tillsammans.
En hel del jobbigt och svårt men vi har gjort det tillsammans.
Vid varandras sida.

Men den bästa vän som betytt allra mest för mig är ändå ”Frugan”.
Vi fann varandra mot alla odds måste jag säga.
Vi hade ett första intryck av varandra som var ömsesidigt av det frostigare slaget.
Ändå så klickade det så till 100%
Det vi har gjort tillsammans och det vi har betytt för varandra under åren går inte att beskriva, ska inte beskrivas, i en bloggpost.
Vi har gjort allt och vi har betytt allt för varandra.
Det kan jag säga utan att tveka eller utan att överdriva.

Så förändras livet.
Plötsligt.
Det tar en helt annan riktning.
Eller egentligen två helt olika riktningar.
Vår relation, vårt förhållande och vår vänskap har förändrats.
Jag har bildat familj, gift mig, blivit mamma igen, flyttat och köpt hus.
Hon har bildat familj, gift sig, blivit bonusmormor, flyttat och bor i en annan kommun.

Jag saknar henne inte.
Hur ska jag kunna göra det?
Jag vet att jag inte skulle ha klarat mig utan henne och inte hon utan mig.
Jag vet vad vi gjorde för varandra.
Jag är också helt övertygad om att vi träffades när det var meningen och att vi gjorde det vi skulle för varandra när det var meningen att vi skulle göra det.

Sedan föll pusselbitarna föll på plats.
Det visade sig att vi inte la samma pussel längre utan att vi hade börjat bygga på ett varsitt.
Så blir det inte något sorgligt avsked.
Då finns inte plats för plågsam saknad.

Då finns bara plats för enorm tacksamhet, fantastiska minnen och massor av kärlek.

Ont i håret.

Publicerat i Reflektioner

Vi hade främmande igår.
Min bästaste vän var här.
Med sig hade hon ett par flaskor rött vin.

Maten var underbart god.
Vinet var gudomligt.
Det var härligt att träffas igen.
(Dock inser jag att det blev aningen dyrt men mer om det en annan dag. Kanske mot slutet av veckan. Eventuellt)
Mycket prat och många härliga skratt.
Lite som ”förr i tiden” men ändå inte.

I morse när jag vaknade var jag inte den kaxigaste.
Huvudet kändes en halv storlek för litet.
Ett svagt illamående skvalpade omkring tillsammans med första koppen kaffe.

Min Älskade fnissade sig nästan harmynt.
”Frugan” flinade och konstaterade glatt att jag legat av mig sedan sist.

Jag hade helt enkelt ont i håret.
Rejält ont i håret.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Idag är det en bra dag.

Publicerat i Eva, Reflektioner

Natten har varit jämförelsevis ok.
Jag känner mig, nästan, utvilad.
Jag är ledig idag.
Solen skiner från en klarblå himmel.
Köksgolvet är redan dammsuget och moppat.
Två koppar kaffe är druckna och frukostäggen är uppätna tillsammans med det knaperstekt bacon.

Idag kommer Karin.
Lilla Karin.
Älskade Karin.

Det har hänt massor i våra liv sedan vi träffades sist och det var alldeles för länge sedan.
Oktober 2006.
Nästan tre år sedan.
Massor med tid och massor som har hänt.
Vi har träffat männen i våra liv.
Vi har gift oss.
Vi har fått barn.
Med tre veckors mellanrum kom våra barn.
Hennes första.
Mitt andra.

Idag kommer hon hit.
Lilla Karin.
Älskade Karin.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I lördags kom tillfället …..

Publicerat i Vardagligt

Jag hade egentligen bestämt mig redan tidigare.
Den tid som behövde gå hade gått.
Ilskan var borta.
Sorgen var försvunnen.
Besvikelsen hade raderats ut.
Den ledsna känslan fanns inte längre.
Jag var redo.

Så i lördags kom tillfället.

När tillfället kom fick jag bråttom.

Jag fick så bråttom att ge mig iväg att jag inte tog på mig ordentligt med varma kläder trots att jag förstod att dit jag var på väg skulle det inte vara riktigt varmt.
Jag fick så bråttom att jag inte ens fick med mig en filt till bebisen.
jag fick så bråttom att ge mig iväg att jag inte brydde mig om att ge bebisen mat innan vi åkte.
Jag fick så bråttom att ge mig iväg därför att det jag skulle göra kändes viktigt.
Det kändes viktigt för mig.

I lördags var jag med och knöt ihop ett band som hade brustit.
Egentligen var jag med och löste upp bekantskapsband.
Jag var med och knöt nya band.

Jag var med och knöt vänskapsband.