Nu blir det tyvärr en veckas löpvila.

Publicerat i Löpning

Jag hade laddat för en mil idag och det kändes bra.
Tempot kändes ok, andningen bra och benen lätta.
Så efter 3.5 km fick jag ont i vaden.
Först lite, sen mer och sedan ytterligare lite mer.
Jag kände det redan i onsdags och på min 2 km intervall var jag tvungen att stanna och stretcha efter 1200 meter för att sedan fortsätta.
Jag smorde med tigerbalsam på kvällen och hade en smula ont på torsdagen, kände nästan ingenting på fredagen, kände ingenting igår och ingenting på förmiddagen idag heller.
Men efter 3.5 km löpning kände jag alltså smärta i vaden igen.
Det var bara att stanna, stretcha och gå en bit, ta det väldigt lugnt och lufsa hemåt istället.
Även om smärtan lättade lite och det inte alls var någon svårighet att springa hemåt i lugnt tempo så vill jag inte riskera någonting.
Jag har ju ökat på träningsdosen och sättet att träna den sista tiden och vill absolut inte riskera någonting.
Jag vill hellre kunna fortsätta springa.
Därför har jag bestämt mig för att det blir löpvila hela nästa vecka.

Det kan väl egentligen vara lika bra eftersom vi ska flytta.
Jag kommer att ha nog att göra i alla fall misstänker jag.
Nästa försiktiga löppass blir på söndag.
På nya vägar och i nytt landskap.
I närheten av vårt nya hem.

Här är i alla fall dagens pass.

Med tanke på att jag gick en hel del och tog det väldigt lugnt på slutet så känner jag mig nöjd med tempot på den delen som jag sprang.
Dessutom vet jag ju att jag hade en positiv känsla i kroppen.
En känsla som sa att jag skulle ha klarat milen.

Alla möjliga fel

Publicerat i Löpning, Vardagligt

6 juni
Jag har precis varit ute och sprungit.
Det gick väl så där.
Egentligen var det alla möjliga fel.

Själva springandet kändes ganska ok.
Lite tungt i början men uthärdligt.
Ett par djupa andetag så funkade det.

Det var en massa annat tjafs bara.

Eftersom grannen har sett björn, två gånger, väldigt nära den lilla grusvägen som jag brukar springa på så vågade jag inte sätta foten på den utan valde att springa efter stora vägen.
Efter drygt tre kilometer fick jag känning av kramp i ena vaden.
Sen kändes det som jag kissade på mig och då har i alla fall jag lite svårt för att bara ignorera den känslan eftersom det ofta visar sig att känslan är ett faktum.
Som grädde på moset så gjorde det ont i tuttarna.

När jag kom hem så visade det sig att GPS:en hade tappat kontakten så rundan visade bara 4 km men när jag mätte den på Eniro så var den 5.7 km
(Den röda markeringen ska ju liksom vara där den gröna markeringen är)

Jag blir mer och mer säker på den teorin som jag har att det är bättre om jag försöker hålla mig till löpning på vardagar av den enkla anledningen att jag både äter och dricker mycket bättre när jag jobbar.

Vardagskvällar är de bästa träningskvällarna för min del.
Så får det bli.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,