Så mycket kärlek i mitt liv

Publicerat i Kärlek

Ljudboken är slut.
Den var bra men den är obönhörligen slut nu och jag har inte hunnit ladda över någon ny till min iPhone.

I morse när jag satt på bussen så lyssnade jag på musik istället.
Det var länge sedan jag gjorde det.
Jag återupptäckte den magiska känslan som uppstår när musiken går rätt in i öronen genom lurarna, vidare ut i kroppen för att till sist landa i hjärtat.

Jag lyssnade på Peter Le Marc när han sjöng ”Handens fem fingrar”.
Jag satt bredvid en söt tjej med brokiga kläder och brokiga hörlurar och runt omkring mig var det fullt med tonåringar.
Rätt var det var insåg jag att tårarna rann.

Musiken hade fått mina tankar tillbaka till Minstings dop när älskade systerdotter sjöng just den sången.
Den vackra höstdagen i den magiskt vackra kyrkan.
Stoltheten och kärleken i Min Älskades ögon.
Minsting som låg i min famn och sov hela dopakten.
Tonåringen som stod längst fram och läste dikten till sin lillebror.
Mormor som satt på första bänken och torkade sina tårar.
Mina svägerskor, min svärmor, min svärfar och hans fru.
Minstings alla kusiner som hade rest den långa vägen för att vara med på dopet.
Mina få vänner som fortfarande står mig riktigt nära.
Min Älskades närmaste vän och glädjen i hans ögon.
All kärlek i kyrkan under den korta dopakten.

Där satt jag i bussen en onsdagsmorgon och tårarna rann av glädje och tacksamhet över all denna kärlek som jag har i mitt liv.

Så många människor som älskar mig.
Så många människor som jag har förmånen att få älska.

Så mycket kärlek jag har i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jag är så tacksam.

Publicerat i Kärlek, Reflektioner

Vi har haft personaldag på jobbet idag.
Eftersom bussen var förödande sen var jag senare än vad som var tänkt.
Jag var sist.
När jag kom inglidande med en kopp kaffe i ena handen och en macka i den andra satt alla mina kollegor helt tysta.
På sina stolar i en halvcirkel runt några stora tända ljus.
Det var tyst och stilla i det stora konferensrummet.

Uppgiften var att reflektera över några frågor.

  • Fattas det någonting i ditt liv?
  • Vad behövs för att du ska tycka att det blir spännande att vakna nästa dag?
  • Finns det något som du har drömt om att kunna?
  • Någon plats som du vill besöka?

Jag knaprade på min macka och drack mitt kaffe och funderade jag också.
Jag behövde inte fundera speciellt länge innan jag visste mina svar.

Det fattas ingenting i mitt liv och jag tycker redan att den här dagen ska bli spännande när jag vaknar på morgonen.

Jag är så enormt tacksam över mitt liv.

Tacksam över Tonåringen som är underbar.
Tacksam att jag har träffat Min Älskade.
Över att vi har en fantastisk son tillsammans.
Jag är så tacksam över att vi har varandra.
Över vårt drömhus.
Vår gård.
Jag känner sådan otrolig ödmjukhet inför och tacksam över vårt liv.

Ibland känner jag mig nästan larvig i min tacksamhet.
Näst intill fånig.
Över att jag är så lycklig i det vanliga livet.
Samtidigt som jag är glad över att jag känner just tacksamhet i det lilla.
Det lilla som egentligen är det som är det stora.
Så otroligt glad.
Det gör att jag vilar.
Jag är nöjd.
Jag är trygg.

(På fråga tre svarar jag rida och på fråga fyra svarar jag att jag önskar att jag får resa till Italien igen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om att ha helt fel.

Publicerat i Eva, Reflektioner

I lördags när min bästaste vän, som går under benämningen ”Frugan”, var här så pratade vi lite om hur det var och om hur det är.
Om hur livet förändrats.
Till det bättre.

Om att om någon i slutet av 2006, som var det året i våra liv när det dog människor, sagt till oss att 2010 kommer ni båda att vara lyckliga och otroligt tillfreds med era liv så skulle vi ha skrattat den människan rätt upp i ansiktet.
Vi skulle ha tittat på varandra, himlat med ögonen och exakt samtidigt brustit ut i rungande gapskratt.

Vilken tur att vi hade fel när vi trodde att det jävliga skulle fortsätta.
Att vi hade fel när vi trodde att det skulle fortsätta dö människor omkring oss i samma takt som det hade gjort just 2006.

Jag har funderat vidare på det här och konstaterat att jag har haft fel på många punkter.
Jag hade ju helt fel vad det gällde att jag skulle vara mamma till bara ett barn som jag tidigare var helt och fast övertygad om.

Jag har tidigare i mitt liv framfört den åsikten att barn det ska man inte ha tillsammans med den människa man älskar. En teori som antagligen var starkt förknippad med min första felaktighet, men jag var ändå av den åsikten.
Varför inte då då?
Jo, för att har man det så har man ju inga ”barnlediga” helger. Då finns ju ingen tid att vara annat än förälder.

Även här hade jag ju fel.
Helt fel.
Snacka om att vara ute och cykla.

Nästa teori som jag hade var att alla människor som sa att de helst av allt spenderade tid tillsammans med familjen ljög.
Att det var någonting som de sa för att det låter bra om man säger just det.
Min fasta övertygelse var att det måste vara en av de största lögnerna av de alla.

Även den här åsikten har jag fått anledning att revidera.
Något.

Nu är jag ju där själv.
Nu hör ju jag till de människor som anser att det absolut bästa är att få vara tillsammans med familjen.
Jag älskar att bara vara hemma och veta att alla i familjen är hemma.
Jag njuter av att vara ute på gården och åka pulka och plastpåse tillsammans med mina pojkar.
Jag tycker att det är härligt bara att äta middag tillsammans med hela min familj.
Nu är jag den som tycker att det är allra bäst när alla är hemma samtidigt och allra allra bäst när vi faktiskt gör någonting tillsammans.
Hela familjen.

Jag är glad och tacksam, enormt tacksam, över att livet har fått mig att förstå att jag hade fel.

Helt fel……….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om hur det är att leva tillsammans med Puppe.

Publicerat i Puppe

Om det nu är någon som undrar hur det är att leva tillsammans med Puppe så kan jag gärna berätta.

Det är som att inte veta vad jag ska få för mat.

När jag kom hem från jobbet igår så hade Puppe lagat mat.
En sorts kycklingsallad.
Han sa “Jag tycker att du ska äta av den där kycklingen älskade. Du kommer att tycka att den är jävligt god”
Kvällen gick, Bebis somnade och Min Älskade gick ut till sig för att beundra alla sina fantastiska förstärkarprylar.
Det började kurra i magen och jag slevade upp av kycklingsalladen, ställde in den i micron och tänkte att det var fasiken att vi inte har någon tabasco eller nåt eftersom jag var så fruktansvärt sugen på något riktigt starkt.
Medan jag tog den första tuggan så tänkte jag resignerat att jag får väl leta reda på någon gammal burk med cayennepeppar…………….eller nåt.
Så kände jag.
Kycklingsalladen var redan stark.
Den var inte bara stark, den var otroligt stark.
Så där stark att det brände i munnen och så stark att det började rinna i näsan.
Exakt så starkt som jag längtade efter.

Precis så är det att leva tillsammans med Puppe.
Att leva med Puppe är att få det jag vill ha utan att behöva berätta vad det är jag vill ha.
Det är att leva tillsammans med en människa som ser mig och som känner vad det är jag behöver.

Att leva tillsammans med Puppe är att leva tillsammans med en människa som gör mig stolt.
Varje dag.
Jag är stolt över att få vara hans fru.
Stolt över att få bära hans ring.
Stolt över att få vara mamma till hans son.

Jag är stolt, glad och tacksam över att han väljer att leva sitt liv tillsammans med mig.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det underbara livet.

Publicerat i Eva

En ny morgon, en ny dag, en ny vecka och alldeles snart en ny månad.
Tiden går och det är det som är livet.
Det underbara livet.
En fantastisk gåva.
Jag vill leva mitt liv.
Inte sitta bredvid och titta på.
Jag vill leva mitt liv fullt ut.
Jag vill bädda, läsa läxor med tonåringen, tvätta, göra magbusare på Bebis, hångla med min make, springa, köra bil, jobba, strosa i trädgården, hänga tvätt och sitta på golvet i köket och leka.
Jag vill älska, känna, skratta och gråta.

Jag känner sådan tacksamhet över livet.
Livet som är så snällt emot mig.
Livet som ger mig så mycket.

20090831306

 

 

 

 

 

 

 

 

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Idag måndag.

Publicerat i Vardagligt

Jag var precis in till Jenny och kikade lite.
Idag har hon skrivit en postning som handlar om saker som hon är glad för och hon uppmanar sina läsare att göra detsamma.

Jag hakar på.
Att se glädjen i och känna tacksamhet för de små vardagliga sakerna gör ju livet så mycket rikare.

Idag måndag är jag glad för att……

  • solen skiner och för att den har skinit hela dagen.
  • eftermiddagen blev mycket bättre än morgonen och förmiddagen.
  • hela familjen åt middag tillsammans.
  • blomlådorna och amplarna redan är planterade.
  • Tonåringen sitter i tv-soffan och gapskrattar åt Solsting och Snesprång.
  • jag är sanslöst kär i min make.
  • jag alldeles snart ska gå och lägga mig.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En vecka senare.

Publicerat i Familjen

Idag är jag glad. 
Jag är trött.
Väldigt trött men väldigt glad.
Jag känner en enorm tacksamhet.

Idag är jag glad över att jag inte behövt ringa 112.
Jag är glad över att jag inte behövt se Mannen Min Älskade åka iväg i en ambulans.
Jag är glad över att hela mitt inre inte rivs av rädslor.
Jag är glad över att mina händer inte darrar.
Jag är glad över att Ungen är hemma.
Jag är glad över att Svärmor är här.
Jag är glad över att jag inte är ensam hemma med Bebisen.
Jag är glad över att det inte kommer att vara tomt i sängen bredvid mig när jag snart ska gå och lägga mig.

Det har varit en vecka från helvetet.
En helg och en vecka fylld med rädslor.
Nu är den helgen och den veckan över.
Rädslorna har släppt.
Tröttheten kommer när spänningarna släpper.
Kroppen känns tung.
Tankarna flyter lika trögt som sirap i en burk som stått i kylskåpet.
Det har varit en vecka från helvetet.
Nu är den veckan slut.

Nya dagar.
Spännande dagar.

*******************************************************

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så många bloggar …..

Publicerat i Vardagligt

Så många bloggar det finns.
Så många som lämnar avtryck.
Avtryck i minnet, i tanken och i hjärtat.
Jag hittar nya hela tiden.

Jag hittade Vimmelmammans blogg.
Jag läste, läste, läste och läste.
En blogg som lämnar avtryck.
Avtryck i minnet, i tanken och i hjärtat.
En blogg som berör.

Plötsligt inser jag att jag inte vet vad jag ska skriva om.
Vad har jag att dela med mig av?
Vad har jag som berör andra?

Bebisen har bajsat.
Det skulle väl antagligen intressera min mamma och hon har inte ens en dator.
Ungen är så förkyld idag så han är hemma från skolan.
Ja, det intresserar inte ens min mamma.
Bebisen äter gröt på kvällen.
Ja. Jo. Högintressant. Verkligen.
Ungen tycker att det är aptrist att göra läxor.
Ovanligt för 13-åringar. NOT!
Jag ska antagligen gå ut och promenera idag.
Högintressant!
Jag längtar efter att börja jobba igen.
Eftersom Bebisen ”bara” är fem månader så kanske det kan få någon att höja ett ögonbryn.

Berör? Nej, det tror jag inte.
Lämnar avtryck? Nej, antagligen inte.

Plötsligt känns mitt eget bloggande lite futtigt.
Jag tycker om min blogg, jag älskar att skriva och det har gett mig så mycket.
Bloggen har ju gett mig ALLT.
Mannen Min Älskade, kärlek, Bebis och lycka.
Bloggen har gett mig mitt liv tillbaka och jag är tacksam.
Jag känner mig ödmjuk och jag känner den största tacksamheten.

Men just nu känns mitt eget bloggande lite futtigt.

.
******************************************************************************************************************************
Läs också vad andra bloggare skriver om: , , , , ,