Det är så många som älskar mig……

Publicerat i Reflektioner

IMG_0592Det är fantastiskt att leva tillsammans med barn.
Att vara mamma till två barn, två underbara söner är ingenting annat än en välsignelse.
I morgon ska min äldste son på sitt livs första anställningsintervju.
Som jag älskar honom.
Så många människor det är som älskar honom.

Idag när jag låg ner bredvid min yngste son och han precis höll på att somna viskade jag att jag älskar honom.
Vill inte att han ska få en möjlighet att glömma det.
Då säger han, lite sömndrucket.
Mellan sömn och vakenhet.

– Mamma, det är så många som älskar mig. Du älskar mig, pappa, Felix, Otto (som låg bredvid honom), Sune och Sivan älskar mig. Mormor, farfar, Sanna och  faster Annika älskar mig.
Det är så många mamma, och det är så bra.

 

Så känner jag också.
Det är så många som älskar mig.

Och det är så bra……..

Kärleken

Publicerat i Familjen, Kärlek

Det här med att ha två söner är ju fränt.
Det kommer det alltid att vara.
Att jag är mamma till två.
Flera stycken liksom…….
Våra barn.
Våra söner.

Vi har så otroligt underbara pojkar.
Vi är en så fin familj.
Vi har ett vackert hem.
Vi har verkligen skapat ett fantastiskt liv tillsammans, Min Älskade och jag.

Tacksamheten sköljer över mig och jag vilar i glädjen och kärleken.

Jag säger ja idag också

Publicerat i Eva, Puppe

Idag för fem år sedan
Barfota, klädd i vitt och med blommor i min hand.
På en strand i Thailand.
Sa jag ja till dig, Min Älskade.
Ja till att leva med dig.
I nöd och lust.
Det var så lätt.
Så otroligt lätt att säga ja då.

Idag, fem år senare.
I raggsockor, jeans och flanellskjorta och en smula mer frusen än vad jag var då.
Ingen sol, inget hav och ingen sand mellan tårna.
Men fortfarande lätt att säga ja.

Jag känner sådan enorm kärlek och en enorm tacksamhet för de här fem åren.
Tack Min Älskade Puppe.

Jag säger ja idag också.
Ja till att fortsätta leva mitt liv tillsammans med dig.

Stolt att bära denna ring av guld……..

Publicerat i Eva, Puppe

Fem år har gått.
Fem korta år.

För fem år sedan i dag var det också en marknadsfredag i Rättvik.
Solen sken, luften var klar, löven sprakade och det var en fantastisk dag.
Jag smet tidigare från jobbet utan att säga till någon vad jag skulle göra och gick ner till blomsteraffären för att hämta den lilla brudbuketten som jag hade beställt.
Jag var tidig men du satt redan där på en parkbänk i solen och väntade på mig.
Paret som skulle vigas före oss dök visst aldrig upp så det blev vår tur lite snabbare än förväntat.
Vigselakten var kort.
Kort och vacker.
Kort men ändå tillräckligt lång.
Tillräckligt lång för att hinna röra mitt hjärta.
När jag stod där framme med din hand i min och talade om att mitt val är att leva mitt liv tillsammans med dig, ja då brände tårarna bakom ögonlocken.

Vilken glädje.
Vilket tacksamhet.
Vilket kärlek.

Fem korta år har gått och jag känner samma glädje och tacksamhet över att få fortsätta dela mitt liv tillsammans med dig.
Glädje, tacksamhet och stolthet över det vi har skapat tillsammans och åt det håll vi valt att gå vår gemensamma väg.
Efter fem korta år tillsammans med dig känner jag nyfikenhet inför de år vi har framför oss.

Men framför allt känner jag samma stolthet.
Samma stolthet nu som då.
Stoltheten över att vara din fru och över att få leva mitt liv tillsammans med dig.

Stoltheten över att bära denna ring av guld.

in sickness and in health

Jag älskart

Publicerat i Eva, Löpning

Älskar att det är så ljust ute nu att jag kan ta en löprunda på kvällen.
När jag kommer hem från jobbet är det familjeumgänge som gäller.
Eller mest handlar det väl om umgänge med Minsting.
Men när han går upp tillsammans med sin pappa för att läsa saga och somna så är det min stund.

Bestämde mig hastigt och väldigt lustigt för löpning och för intervaller.
10 x 200 m blev det.
Jag försökte hålla vilan så kort det bara gick mellan intervallerna och i början fixade jag 60 sekunders vila men sedan var jag tvungen att 75 sekunder.
Jag var ändå rätt sliten på slutet.
Den sista intervallen blev den långsammaste men den första var inte den snabbaste.
Och ja, det är VÄLDIGT mycket jobbigare att springa ute än på bandet.
Både mentalt och rent fysiskt.
På bandet är det bandet som håller hastigheten och jag har bara att följa med.
När jag springer ute måste jag hålla hastigheten själv och det kan fresta på ibland.

Men summa summarum känner jag mig nöjd med kvällens löpning.
Jag älskar att springa.
Jag älskar att jag har beställt nya skor.
Jag älskar att det är ljust ute.
Jag älskar min familj.
Jag älskar mitt liv.

Jag ba älskart!

Jag är ju faktiskt lycklig

Publicerat i Eva

Igår skrev jag ett inlägg om min tisdagseftermiddag och kväll som var alldeles glimrande.
@menskoppen kommenterade min bloggpost på Twitter.

Skärmavbild 2010-12-15 kl. 21.02.41

Skärmavbild 2010-12-15 kl. 21.11.08

Och det är ju så det är.
Den är ju där hela tiden.
Lyckan.
Och jag är så tacksam över att jag ser den.
Att jag ser det enormt stora i det där pyttelilla.
För det är ju det som är att vara lycklig för mig.
Att se det stora i det lilla.

Att jag ser, känner och förstår.
Att jag är lycklig

Dagens bild 2 december 2010

Publicerat i 365-2011, Minsting

Favoriter

Att se ömhet, vänskap och kärlek mellan mina barn och andra vuxna människor gör att jag blir rörd.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag blir alldeles varm i magen.
Lycklig.
Ju fler människor som älskar och vill mina barn väl, desto bättre.
När Minsting sträcker sina armar mot personalen som tar emot honom på morgonen ler jag stort.
Mest inombords.
När jag såg honom vila huvudet mot Annikas bröst och när jag såg ömheten i hennes ögon då brände det i magen och ögonen tårades.

Av tacksamhet och lycka.

Tack Mymlan

Publicerat i Twitter

Jag vill verkligen tacka @Mymlan för att hon inspirerade mig att börja twittra.
Det var hennes gästinlägg om att börja twittra på bloggen 365 saker som fick mig att börja på allvar.
I mars skrev jag och berättade om hur det gick till när jag började twittra och om min mål att få någonting av twitter för att jag skulle fortsätta.

De första veckorna efter mitt beslut att fortsätta kände jag mig nästan nyförälskad i Twitter.
Så där barnsligt kär men ändå osäker på om det verkligen var på riktigt.
Nu har förälskelsen övergått till någonting annat.
Ett stabilt förhållande som jag känner mig trygg, nöjd och glad i.
Jag är inte alltid där, långt ifrån, men jag vet att när jag har lust så finns twitter där för mig och vill att jag ska vara där.

Det jag framför allt uppskattar ofantligt med Twitter är att det över överfullt med hjälpsamma människor.
Efter sju månader tillsammans har jag tappat räkningen på allt jag har fått hjälp med.
Jag har fått tips om ett kanonbra plugin till bloggen som gör att jag lätt kan infoga mina bilder från Flickr, jag fick hjälp med att installera nytt Googlekonto på Tonåringens androidtelefon och jag har fått tillfälle att prova värsta delikatesserna från Butik Citronodlingen.
Bland annat.
Nu är det så att om jag stöter på någon teknisk fråga som jag behöver hjälp med så känner jag en fullkomlig trygghet i att jag vet att jag alltid kan fråga Twitter och det finns alltid någon som vill hjälpa till.
Tänk att veta att det alltid finns någon som kan hjälpa en när man själv och ens närmaste har gått bet med någonting.

Sen kan jag tycka att det är rätt praktiskt också.
Jag som inte är så mycket för att titta på tv kan ändå vara uppdaterad i hur det går i Idol, Körslaget och Melodifestivalen om jag vill.
Jag kan få hjälp med ledtrådar till Melodikrysset om jag nu skulle vilja det.
Jag följde valvakan på Twitter och jag fick igår kväll reda på att ytterligare en svensk avlidit i Afghanistan innan jag hade sett rubrikerna på tidningarnas hemsidor.

Så tack igen @Mymlan.
Jag känner verkligen tacksamhet för att du inspirerade mig att börja twittra.