Det här med att ha katt

Publicerat i Sune

Vi har ju tre katter.
Tre helt underbara katter.
Alla från samma familj i Broddbo.
Allt tre med samma mamma.
Men tre HELT vitt skilda individer.

Otto och Sivan är de yngsta.
De lämnar knappt huset och gården.
Tonåringarna.

Men så har vi Sune.
Herregud vilken oro.
Hur många gånger har jag inte vandrat fram och tillbaka i dikena med tårarna rinnande och letat efter honom.
Första gången när han var borta ett dygn.
Andra gången när han var borta två dygn.

Nu är vi (läs jag) en smula mer luttrad.
Ett, två, tre och till och med fyra dygn utan att visa sig hemma är ok.
Men fem, sex och sju dygn borta är INTE ok.
Not!
I går kväll pratade vi om att det hade gått för lång tid och med sorg i hjärtat var till och med jag tvungen att erkänna att jag inte heller riktigt trodde att jag skulle få se honom
igen.

Känslan, people, den känslan.

Så när vi precis hade gått och lagt oss.
Glasögonen låg på fönsterbrädan, bettskenen nära till hands och täcket uppdraget till hakan.
Då hör jag jamet.
Eller snarare avgrundsvrålet utanför sovrumsdörren.
Det där vrålet som inte sa någonting annat än ”Matte, jag är hemma nu”.
Brillorna åkte på igen, tunikan också och så rusade jag ut i hallen.

Där stod han.

Sune The Cat.
Kungen av Smulsnaret.

Han kråmade sig och spann så högt att jag knappt kunde höra vad jag tänkte.
Det var bara att springa ner i köket, fylla på med mat och färskt vatten och en äggula.
Sen satt jag på köksgolvet och tittade på honom medan han åt och drack.
När han var mätt och otrörstig klev han upp i mitt knä så att jag kunde plocka  fästingarna på honom och sedan låg vi bredvid varandra på köksgolvet i 10 minuter och kurade med nosarna så nära varandra det bara gick.

Vilken glädje.
Vilken glädje det är att ha katt.
Hela tiden.
Trots oron.
Så är ju glädjen så oändligt mycket större.

Hela tiden.

Trampet av små fötter

Publicerat i Otto, Sivan, Sune

Om jag säger så här, att uttrycket, ”trampet av små fötter” har fått en helt ny innebörd det senaste dygnet.
Jag skulle nästan kunna drista mig till att säga att det är Nya Holmgården som gett uttrycket ”trampet av små fötter” ett ansikte.

Fyra små tassar med en hög trampdynor på varje tass.
Det blir väldigt många trampdynor som springer över golven i full fart.
Två stycken kattungar betyder dessutom dubbelt så många trampdynor.
Det blir liksom väldigt många gånger två och det är så många att det nästan inte går att räkna dem alla.
Men i alla fall……….alla de här tokgulliga tramdynorna springer i alla fall omkring på Holmgården dagarna i ända och jag bara älskar det

Vad Sune tycker?
Ja!
Så här lite drygt ett dygn senare kan vi väl konstatera att han inte är så jävla imponerad.
Han kommer hem med jämna mellanrum, äter, tittar på de där små, sover i sin tvättkorg, väser och fräser lite och drar ut igen.
Han har alltså inte flyttat hemifrån.
Än.

Sune The Cat

Publicerat i Sune

Sune har varit till doktorn idag.
I onsdags kväll kom han in och var sig inte lik.
Inte sig själv alls.
Han hoppade INTE direkt upp till mig och hälsade när han kom hem utan la sig på golvet nedanför.
Han gick INTE och åt.
Han gick direkt upp och la sig i tvättkorgen på övervåningen.

När jag kom upp andades han rätt tungt och hostade lite märkligt.
Vad det gäller Sune kan jag erkänna att jag nog är lite dramatiskt så ska jag vara riktigt ärlig förväntade jag mig en död katt i tvättkorgen när jag vaknade på torsdagsmorgonen.

Han var inte död på torsdagsmorgonen utan låg i tvättkorgen och bligade mot mig när jag vinglade fram.
Men ena tassen hängde, var svullen och han såg allmänt tuffsig och sliten ut.
Första misstanken var att han hade blivit ormbiten.
Piggnade till rätt fort men tassen hängde fortfarande.

Idag har han blivit undersökt och jag och veterinären var till slut rörande överens om att han nog antagligen åkt på lite pisk.
En liten reva på örat förstärker misstanken.

Tassen hänger fortfarande och han är ordinerad inomhusvistelse, antibiotika och smärtstillande.

Dessutom fick han beröm för att han var en så fin och framförallt snäll liten katt.
Så klart.

Om att nästan dö sötdöden

Publicerat i Sune

Vi, eller i alla fall jag, har undrat var sjutton han har varit på dagarna.
Dörrarna in till master bedroom har varit stängde eftersom vi inte vill ha fästingar i sängen.
Dörren till gästrummet har varit öppen men den sängen har varit tom.
Det har varit gånger när jag kommit hem från jobbet, gått upp på övervåningen för att byta om och konstaterat att Sune inte var där och sedan två minuter senare sett honom komma ner för trappen.

Väry mystiskt.

Men nu har vi kommit på det.
Förra helgen ropade Min Älskade upp oss, pekade på gästsängen som såg ut precis som vanligt och lyfte på täcket.
Och där.
Under täcket och mellan madrasserna har han sin plats.
Mysigt mysigt.

Och jag, jag dör ju nästan sötdöden när jag ser honom.

Kattfan

Publicerat i Sune

Ibland hatar jag att ha katt.
Verkligen HATAR!
Som just nu när kattfan inte kommer hem när jag tycker att han borde.
Eller när jag tycker att han borde ha kommit hem för länge sedan.

_________________________________________________

Edit: Han är hemma nu………
Kattfan var ordet.

Genombrott

Publicerat i Sune

Jag tror faktiskt att det är så att vi har kommit till ett genombrott vad det gäller kattluckan.
Sune använder sig, än så länge, av en lite annorlunda teknik och det tar en stund.
Men han gör det, han går själv genom båda luckorna och åt båda hållen.

20120502-205443.jpg

Det är ju inte så lätt alla gånger

Publicerat i Sune

Det här med att vara katt kan ju inte vara så lätt alla gånger.
Eller det här med att fatta hur en kattlucka fungerar är inte så lätt alla gånger.
I alla fall inte när man är en liten katt.

Alltså, jag fattar ju att det är någonting med den där luckan.
Det måste det ju vara eftersom matte håller på och trycker igenom mig hela tiden.
Så kommer jag ju faktiskt ut när hon trycker mig igenom den andra och jag kommer ju faktiskt in när hon trycker igenom mig från andra hållet.

Det är väl typ dit vi har kommit.
Det trixiga är att komma på att det bara är att gå med huvudet före så öppnar sig luckan.
Trixigt värre.
I går kväll skedde ett litet genombrott eftersom Sune gick genom den andra luckan och direkt ut på egen hand.
Då hann jag tänka att ”YES, nu har han fattat” men när jag kom ner i morse så stod han nedanför luckan, jamade och ville komma in.