I kölvattnet på Stockholm Marathon eller skiter björnen i skogen?

Publicerat i Eva, Löpning

En kort stund tittade vi på sändningen från Stockholm Marathon.
De som vinner marathontävligar springer så sjukt fort att det inte går att föreställa sig.
Om jag springer det absolut fortaste jag kan i 50 meter så kan jag aldrig springa så fort som de här människorna gör i drygt fyra mil.
Helt ofattbart fort.

Men i alla fall.
Nu till Linda.
Hon gjorde det.
Så klart.
Hon sket i att ”bara” springa första milen.
Hon sprang hela halvmaran.
Så klart.
Jag visste det!
Jag är så glad och stolt över henne att jag lipade när jag fick hennes sms som berättade hur det hade gått.
Nu sitter jag här igen med tårar som svämmar över ögonen och läser om hennes upplevelser av loppet.

Jag hade också bestämt mig för att springa idag.
Det gjorde jag.
Himlars vad trögt det gick i början.
Efter två kilometer tänkte jag att ”vad FAN, jag skiter i det här och springer hem och pussar på Minsting och Min Älskade istället”.
I nästa sekund så tänkte jag ”vad FAN Eva, är du helt dum i huvudet. Nu springer du på som du har tänkt dig”.
Och det gjorde jag och naturligtvis släppte det och efter fyra kilometer sprang jag med ett leende på läpparna.

Jag hade tänkt ut en kombination av två rundor och eftersom det var första gången jag sprang den kombinationen visste jag inte riktigt hur lång den var.
Jag gissade på runt åtta kilometer.
Mellan 6.5 och 7.0 kom jag i den där värsta, längsta och sista stigningen av de tre och där var jag tvungen att stanna till och ta några gångsteg och det var här jag insåg att rundan var längre än åtta km.

När jag hade sprungit 9 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd att sluta så istället för att springa hemåt sprang jag åt andra hållet.
När jag hade sprungit 10 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd och skam att sluta springa så jag fortsatte.
Samma visa vid 11 km.
Vid 12 bestämde jag mig för att stanna.
Inte för att jag inte orkade.
Utan för att jag inte vill riskera skador på grund av att jag ökar distansen för mycket och för fort.

Så efter 12 kilometer ringde jag efter Min Älskade och sedan småjoggade jag lite försiktigt honom till mötes.

Om jag tänkte på Linda när jag sprang?
Om jag känner mig nöjd?
Om jag är stolt över min prestation och över det faktum att jag sprang den längsta distansen jag någonsin sprungit i mitt liv.

På det svarar jag med en motfråga.

Skiter björnen i skogen?

Idag hejar vi på Linda

Publicerat i Reflektioner

Idag är det Stockholm Marathon och vi håller tummarna för Linda.
BitterLinda som ska springa sitt eget lopp.
Gravid i V18 ska hon springa sitt eget Stockholm Marathon.
Hennes mål är att springa sammanhängande i en mil och sedan klara halva loppet innan de drar snöret.
Halva loppet är hennes mål.

Jag har följt Linda i flera år.
Jag tror hon klarar det.
Jag håller tummarna för att hon klarar det.
Jag kommer att vara med henne från start.
Varenda mil, kilometer och meter kommer hon att vara i mina tankar och jag tycker att det är synd att jag inte kan vara där och springa bredvid på slutet och att jag inte kan vråla åt henne att hon är grym och att hon kommer att klara det.

För det tror jag att hon gör.