Dags igen

Publicerat i Jobbet

Laptopväskan står i hallen.
Matlådorna är fixade.
SL remsan i fickan.
Tågbiljetten bokad och ligger redo i min iPhone.
Morgondagens outfit är planerad och framlagd.

Visst blir det långa dagar.
Visst är det lång tid borta från familjen.
Visst går det många timmar åt resan fram och tillbaka.

Men trots allt tid som går åt.
Jag älskar att vi har ett kontor där.
Att jag har en arbetsplats mitt i Stockholm som är min.

Jag älskar att åka till Stockholm.

Det är väl märkvärdigt

Publicerat i Reflektioner

Att springa 21 km utan att känna någonting i kroppen.
Utan träningsvärk.
Utan smärta i fötterna.
Utan blåsor på tårna.
Det är INGA som helst problem.

Men att promenera i väldigt lugnt tempo från Narvavägen till Centralstationen i Stockholm.
Iförd ett par Converse.
Se det går INTE utan märkvärdiga smärtor på märkvärdiga ställen i benen.

Fjollan Holm

Publicerat i Tonåringen

I en bil, tidigt på morgonen på en väg i Västmanland.

Mamman: Kom ihåg att jag ska till Stockholm hela dagen i morgon och åker väldigt tidigt hemifrån.
Tonåringen: Mmm.
Mamman: Det betyder alltså att du måste gå upp så att du hinner med bussen.
Tonåringen: Mmm.
Tonåringen: Ska du ha sådana där fjolliga kläder på dig i morgon?
Mamman: Eeh? (undrar i sitt stilla sinne hur i himmelens dagar han tänker nu)
Tonåringen: Ja, sådana där kläder som man har på sig i Fjollträsk?

Ridå! 

Min alldeles egen halvmara

Publicerat i Eva, Löpning

Någon timme innan start satt jag på en gräsplätt, som så många andra, i solen i Kungsträdgården.
Jag hade fäst tidtagarchippet på skon, jag hade bytt om till löpartights, jag hade fäst nummerlappen och jag hade ätit upp bananen.
Jag satt och laddade helt enkelt.

Plötsligt så undrade jag vad jag gjorde där egentligen.
Jag var äldst, jag var fetaste, jag var fulast och jag övertygad om att jag skulle komma sist.
Om jag ens skulle fixa tidsgränsen på 2 timmar och 45 minuter alltså.

Kissa sig en smula.
Lämna överdragsjackan till sällskapet.
Säga hej då och ta emot lyckönskningar från sällskapet.
Gå innanför grindarna för att gå till starten.
Kissa sig en smula.
Gå till sitt startled.
Fortfarande undra varför jag var här.
Gå ur startfållan för att kissa sig en smula.
Gå tillbaka till startfållan.

Jag startade i sista startled och jag stod rätt mitt i.
Så fort startskottet gått och det gick att börja springa så rusade alla iväg.
Alla utom den gamla, feta och fula kvinnan med startnummer 23 495.
Direkt bestämde jag mig för att inte stressa.
Jag visste ju att om jag överhuvudtaget skulle klara av det här så fick jag INTE stressa iväg i början.
Om jag så skulle vara den allra sista så skulle jag INTE stressa.
Precis här bestämde jag mig för att springa det här loppet helt och hållet för min egen skull.
I mitt eget tempo.
Om jag så skulle vara den siste löparen i hela loppet så skulle jag springa mitt eget lopp för det som var viktigt för mig var om jag orkade springa hela loppet utan att stanna och gå.
Så här i efterhand inser jag att det helt och hållet var det beslutet som gjorde att jag klarade det.

Jag sprang och sprang och sprang och sprang.
Jag log för mig själv när jag sprang förbi den lägenheten som varit min moster och morbrors och som jag spenderat så många helger i.
Jag njöt av det helt perfekt vädret och av att jag hade helt perfekt mycket/lite kläder på mig.
Jag njöt av människorna runt omkring.
Många gånger hade jag inte en aning om var jag var och nästan inte vart jag skulle men jag njöt av att vara där jag var och av att göra det jag gjorde.

Så vid 8 km kom den där känslan.
Den där övertygelsen.
Den där vissheten.
Redan vid 8 km visste jag att jag skulle klara det.
Jag hade koll på pulsen, på hastigheten, på stegen och på andningen.
Från 8 till 18 km (det är hel hel jävla mil mitt i ett helt jävla halvmarathon) så sprang jag omkring och log som en fåne.
Jag missade helt markeringarna för 11, 12 och 13 km och när jag kom till 14 tänkte jag ”redan?” och ”nu är det ju bara” sju kilometer kvar.
Jag drack vid vätskekontrollerna, jag åt en äcklig bit av någonting som delades ut och som jag antog var gynnsamt för energin, jag la märke till att jag sprang förbi den ena efter den andra som hade sprungit förbi mig i början av loppet, jag njöt av att springa omkring på gator i Stockholms innerstad och som var avspärrade bara för att just jag skulle springa där och jag log.
Jag visste ju att jag skulle klara det.
Jag log åt de som stod vid sidan om, jag log åt de inhyrda musikanterna och jag log åt funktionärerna som delade ut vatten och sportdryck.
Jag hann och orkade till och med säga tack vid varenda vätskekontroll.

Vid 19 km kom tårarna första gången.
Då insåg jag att jag verkligen bara hade 2 km kvar och jag hade fortfarande både kroppen och knoppen med mig.
Till 100% var de med mig och jag kände mig riktigt stark.
En början till ömma fötter men inte en enda mental svacka och inte så mycket som en antydan till stumma ben.
Den sista kilometern rann tårarna hela tiden.
Känslan av att jag faktiskt höll på att klara det som jag tränat för mer eller mindre hela sommaren uppfyllde mig totalt.
Upp och förbi slottet och hela målrakan orkade jag till och med spurta och när jag sprang över målplattan och hörde speakern säga ”in i mål kom Eva Holm för Lonesome Runners” ja då brast det helt.

All spänning, alla mil, all träning och allt tvivel kom ut och försvann med de tårarna.