Jag bär på en ständig längtan

Publicerat i Eva

Jag går och bär på en längtan.
Hela tiden bär jag den.
För det mesta känns den ok att bära.
Jag vårdar den ömt och bär den med glädje och kärlek.
Ibland är den tung, så tung att bära.
Då hatar jag den eftersom den ryter, morrar och krafsar inombords för att göra sig påmind.
Min längtan till Italien.

Tidigare längtade jag till Milano, Monza och de kvarteren jag känner till och de människor jag känner igen.
Jag längtade till Vicenza och byarna runt omkring där min moster och morbror bodde.
Nu är mina släktingar döda och begravna och mina vänner sedan många år försvunna så nu ser min längtan annorlunda ut.

Nu längtar jag bara.

Till språket.
Till landet.
Till maten.
Till människorna.
Till vinet.
Till kaffet.
Till limoncellon.
Till det där som är så bekant och så hemtamt.
Till det där som omfamnar mig med sådan kärlek och glädje när jag kommer dit.

Sist jag var där begravde jag min moster.
Det var så nära så nära att vi åkte förra året.
Vi hade ju bokat en vecka.
Men så bestämde vi oss för att flytta och köpa ett hus till och då fick resandet stryka på foten.

I morse pratade jag med Helena vilket jag gör rätt ofta.
Men just i dag väcktes den där kärleksfulla längtan till liv och började krafsa, ryta och morra där långt inne i bröstet.
Den krafsade och ville verkligen komma ut.
Den ville ut så till den milda grad att jag började kolla efter flygbiljetter.
Den morrade så mycket att jag tänkte att det inte gör något att Minsting inte har något pass eftersom vi kan köpa ett på Arlanda.
Den krafsade och vrålade så högt att jag tänkte att Min Älskade blir säkert inte alls arg om jag kraschar kreditkorten, tömmer familjens samtliga ekonomiska reserver, tar Minsting under armen och åker till Sicilien en vecka.

Tänkte att jag kan ju alltid sälja en njure och betala av skulderna när jag kommer hem………

Idag bränner min längtan som eld under ögonlocken.
Idag är min längtan tung att bära.