Allt som var kvar var ensamhet och sorg #minmamma

Publicerat i Min mamma

PrästkrageAttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ChrisK4u

Mamma tog länge hand om sin älskade.
Alldeles för länge.

Det tog alldeles för lång tid innan hon erkände för oss och för sig själv
Att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.
Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.

När hon väl erkände och när jag väl hade förstått det gick det fort.

Jag har talets gåva när jag väl behöver det.
Kunde prata för hennes älskade, även om han inte förstod.
Kunde prata för min mamma, även om hon kanske inte förstod allting.
Jag såg till att de fick hjälp.
Det jag ansåg var hjälp.
Det som var den enda räddningen.
Egentligen.

Hjälpen, räddningen, bestod i ett nytt boende.
För honom.
Hans hjälp blev till någonting annat för henne.
Inte bara avlastning och lättnad.
Jag är inte ens säker på att hon upplevde någon lättnad.
Inte säker på att hon upplevde det som en hjälp.
För min mamma blev det någonting annat.

Ensamhet.
Sorg.

Tack älskade Farmor

Publicerat i Kärlek

Tack för att du lugnade mig när jag ringde och oroligt frågade om när fan Tonåringen skulle börja prata.
Tack för att du bara svarade att jag snart skulle få se.
Tack för att du sa att tids nog skulle han prata så jag hade såriga öron och bad honom att han skulle vara tyst.
Tack för att du gräddade våfflor över öppen eld på isen varje påsk.
Tack för att du tyckte att jag skulle stå på mig när jag sa att jag ville ha den rödrutiga barnvagnen.
Tack för att du lärde mig att lättgrava laxen dagen innan den ska stekas.
Tack för de vackra och värmande pulsvärmarna som du omtänksamt stickade och skickade i ett kuvert.
Tack för att jag fick skala sillpotatisen och potatisen till Janssons Frestelsen varje jul.
Tack för att jag fick vara med på din 60-års fest. Tack för dina varma kramar.
Tack för ditt fniss när vi viskande gratulerade varandra på namnsdagen varje julafton när alla de andra hade glömt bort.
Tack för att du gapskrattade sa “ja men Eva, skitiga ungar är lyckliga ungar”.
Tack för att du tittade mig i ögonen och kramade mig när vi träffades den sista gången för några veckor sedan.

Tack för att du tog emot mig med öppna armar.
Tack för att du självklart accepterade mig som en familjemedlem.
Tack för att du alltid har fått mig att känna mig välkommen.
Tack för att det var lika självklart för dig att jag fortsatte att vara en familjemedlem under alla år.
Tack för att du villkorslöst och besinningslöst har älskat min äldste son.
Tack för att du har älskat mig.
Jag har älskat dig också.

Tack för allt älskade Farmor.
För allt.
Sov så gott.

Älskade Farmor.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ett mail om sorg, kärlek och mod.

Publicerat i Reflektioner

Ibland tittar jag till hos Vimmelmamman.
Ni vet, Lotta Gray som jobbar som vimmelreporter och som drabbades av tjocktarmscancer.
Lotta har tidigare skrivit om Anna, musikfröken, som gick bort i juni när hennes kropp inte orkade kämpa mot cancern längre.

I fredags publicerade Lotta ett mail som hon fått av Musikfrökens man Andreas.
Det gör mig ont att läsa en del kommentarer.
De kommentarer som är så fördömande och näst intill bittra.
Det svider i magen över att människor har så lätt för att döma,moralisera och sätta upp gränser för andra.
Att det finns människor som tror sig veta hur man ska bete sig för att bete sig på rätt sätt.

När jag läste Andreas mail log jag.

Hon älskar mig för den jag är precis som anna gjorde, hon står med mig och tar hand om barnen och jag tror henne när hon säger att hon skulle inte vilja att det
var på nåt annat sätt. Hon förstod min rädsla och har gjort så att jag vågar älska igen.

För mig är det ett mail som berättar om sorg.
Men det berättar också om kärlek.
Ny kärlek.
Och om mod.
Om modet att våga välja livet.
Om modet att välja att leva livet vidare.
Om att våga leva.
Om att inte stanna i sorgen.
Det är mod för mig.

Livet är så kort.
Det är för kort för att vi ska ägna tid åt att döma varandra.
Det är för kort för att lägga en massa energi på att misstro och vara elaka.

Livet är alldeles för kort för annat än för kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mitt livs sorger.

Publicerat i Eva, Puppe

När jag läste om veckans tema på Bloggvärldsbloggen så tänkte jag direkt på en postning som jag skrev för rätt länge sedan.
Det var ett gästinlägg som jag skrev hos Helen på hennes gamla blogg Min SidaAB-bloggen.
Jag kommer ihåg som det vore igår…April 2007.

Sorg är veckans tema på Bloggvärldsbloggen.

Här kommer min postning från april 2007 i repris.

Ett liv som levs fullt ut innehåller vanligtvis väldigt många sorger.
En del livssorger är sådana som bara drabbar oss och våra liv utan att vi kan påverka det minsta lilla.
En del livssorger tillfogar vi oss själva men många av dom, som sagt, bara drabbar oss utan att vi kan påverka händelseförloppet det minsta lilla.

Ett av mitt livs största sorger är att att jag aldrig har träffat min pappa.
Jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte var han bor, jag vet knapp vad han heter och det som jag börjar tro är den största sorgen av dom alla……….är att jag har ALDRIG haft någon längtan efter att veta vad han heter, var han bor och jag har aldrig haft någon längtan efter att träffa honom.
Eller egentligen är det väl så att mitt livs stora sorg är inte det faktum att jag aldrig träffat min pappa utan snarare att jag inte ens vet om jag har några syskon.

En annan stor sorg i mitt liv är att jag inte klarade av att föda barn och att när jag sent om sider fick hjälp med att plocka ut ungen så visade det sig att jag dessutom inte kunde amma min son.
Jag som var så lycklig över att jag skulle bli mamma och jag som var så fylld av förväntan efter att få föda.
Rädslor över att föda barn fanns inte i mitt sinne.

Jag var ju dessutom så fylld av softade bilder av vackra kvinnor med svällande bröst som ammade sina knubbiga välmående barn…………så tanken på att det inte var för mig fanns inte ens i min föreställningsvärld.
Fråga mig inte hur det kunde komma sig att ja som förstföderska direkt förstod att jag inte skulle klara att föda mitt barn.
Föreställ er skräcken när (den manlige läkaren) fäster klockan, som redan har släppt en gång, och fräser åt mig att jag ska koncentrera mig på att krysta istället för att skrika. Föreställ er ångesten hos barnmorskan som vet att hon inte har gjort det som hon är skyldig att göra………..hon har inte lagt bedövning på mig när läkaren sa att han skulle dra med sugklocka efterson hon personligen trodde att han aldrig skulle genomföra det eftersom jag var så svag som jag var. Föreställ er ångesten hos barnmorskan när läkaren satte sugklockan för andra gången och fräser åt mig att jag ska sluta skrika och koncentrera mig på att krysta………….utan att veta att jag är utan bedövning.
Föreställ er min ångest, min rädsla och min livssorg när läkaren fräste åt mig och jag reser mig upp från liggande till sittande, spänner ögonen i densamme och SKRIKER……….."dra ner byxorna förihelvete så ska jag skära kuken av dig utan bedövning så får vi se vem av oss som skriker högst……….det ska dessutom bli spännande!!!!!!!!!!!!!!!!!!".

Min allra största livssorg är så klart att jag aldrig tidigare har tillåtit mig det som jag innerst inne vet att jag är värd.
Jag har länge vetat vad det är jag behöver och vill ha för att klara av att bli ännu större och ännu starkare starkare som människa.

Jag har länge vetat vad det är jag behöver för att våga vara mig själv så mycket att det tillåter en annan människa än min son att växa sig starkare i min närvaro.
For 26 dagar sedan var det min största livssorg att jag inte tillät mig själv att ens leta efter det som jag innerst inne visste att jag behövde.
Så plötsligt kliver det en ny människa in i mitt liv………en människa som har mod att se mig PRECIS som jag är.
In i mitt liv kliver en människa som har så mycket mod att han vågar och vill älska mig precis för den jag är.
Utan förvarning kliver den modigaste människa jag någonsin träffat…………..rakt in i mitt liv.

För första gången i mitt liv träffar jag en människa som inte är rädd för mig……………en människa som vågar ta emot hela mig helt utan rädslor.

I ett ögonblick så ställs orden "mitt livs sorger" på sin spets…………….
Plötsligt så ändras mina tankebanor…………
Den underbara tanken börjar gro och växa sig starkare i mitt inre………..

Tänk om det är så att de livssorger jag burit i mitt liv hittills…………….bara varit träning?
Tänk om det bara varit träning för att jag skulle vara färdig ………….. för att jag skulle vara helt klar och färdig när det var dags för mig att börja leva …………..på riktigt?


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sorgen är på besök igen …..

Publicerat i Vardagligt

Vi har besök hos oss.
Vi har en besökare som inte varit här på länge nu.
Länge har vi endast haft Kärleken, Glädjen, Lyckan och Gemenskapen boende hos oss.
Nu har vi även en annan besökare.
En objuden gäst.

Igår kväll kom Sorgen och knackade på dörren.
Igår kväll kom Sorgen på besök igen.
Sorgen klev in genom dörren och han smällde igen dörren efter sig så att det skallrade i fönsterrutorna och i våra inre.

Det är egentligen inte min gäst men det är ändå tungt att vara värd när Sorgen är på besök.
Sorgen är en krävande, otrevlig, dyster och mörk gäst att ha på besök.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid att Sorgen som gäst.
Jag lär mig att leva med den i min närhet, för den finns där alltid, men jag kommer aldrig att vänja mig vid att ha sorgen som gäst i mitt hem.

Vi har Kärleken, Glädjen, Lyckan, Gemenskapen och Sorgen boende hos oss just nu.

Torsdagen den 29:e november 2007 dog min morbror ……….. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Det ringde alldeles nyss.
Det ringde alldeles nyss och samtalet var från Italien.

Min älskade morbror gick bort för en liten stund sedan.

Drygt ett år stod han ut i ensamhet.
Drygt ett år levde han utan sin älskade.

De hade varit gifta länge.
De hade varit gifta i 50 år när min moster gick bort förra året.
Ett helt liv tillsammans.
Ett helt liv tillsammans i lust och i nöd.

Jag förstår att han har saknat henne.
Jag förstår att han har längtat efter henne.
Jag förstår att han har längtat efter att återse henne.

Jag är helt säker på att hon stod där med rosiga kinder, blommor i håret, med ett leende på läpparna och välkomnade honom med öppna armar.

Jag är helt säker på att hon välkomnade honom med orden
”Benvenuto amore mio. Benvenuto, come io ti ho aspettato amore mio.”