Det tog alldeles för lång tid #minmamma

Publicerat i Min mamma

silhouette of train

Det tog så lång tid innan jag förstod att det var någonting som inte stod rätt till.
Det tog alldeles för lång tid.
Jag var så otroligt lycklig över mitt liv.
Lycklig i mitt äktenskap.
Fascinerad över mina barn.
Rusig av tacksamhet och lycka.

Så rusig att jag inte såg.
Så rusig att jag inte förstod.
Jag förstod inte att det var någonting som var otroligt fel.

Jag fattade inte varför mamma inte ville komma och hälsa på.
Varför hon var så stressad när hon väl var hos oss.
Varför hon inte ville sova över.
Varför hon inte var intresserad av att lära känna sitt andra barnbarn.
Varför hon inte ville spendera tid tillsammans med oss.

Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att någonting av allvarligt fel.
Så lång tid……..

Jag längtar

Publicerat i Bloggen

Jag såg att Ninja Ister undrade i en kommentar.
Jag uppdaterade inte bloggen igår.
Inte ens ett foto blev det.
Ingenting.

Jag längtar efter bloggen.
Jag längtar efter min kamera.
Jag längtar efter bilderna.
Jag längtar efter löpbandet.

Pojkarna har varit/är sjuka.
Inget allvarligt.
Men tillräckligt för att det inte har varit tid för bloggen.
Eller tid för kameran eller löpbandet.

Jag hoppas att de blir friska fort för jag längtar.

Familjen Holms sjukstuga

Publicerat i Reflektioner

Jag tänker inte räkna upp all sjukdom som vi haft i den här familjen under vintern och våren.
Jag har gjort det förut och det får räcka.
Inte en gång till.

Jag tog min sista penicillintablett i måndags och börjar känna mig någorlunda återhämtad.
Nu är det Min Älskades tur.

Jäklars vad sjuk han är.
Feber,  ont i halsen och en hosta som inte är av denna världen.
Idag är han kommenderad att ringa sjukvården.

Nu får det räcka!
Nu måste det bli tid för återhämtning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Riksbitchen Eva.

Publicerat i Eva, Löpning

Jag är verkligen sur som ättika just nu.
Som en jävla bitch.
Det är jag.
Kalla mig riksbitchen.
Jag känner det själv.
Jag känner att det är långt till skratt och närmare till få, svaga och trötta leenden.

I vanliga fall är jag inte så speciellt förtjust i att vara sjuk.
Just nu hatar jag verkligen att vara sjuk.
Jag var nyss sjuk.
Hade återhämtat mig och blev sjuk igen.
HATE IT!

Jag som hade kommit igång med löpningen igen.
Det är ju där skon klämmer.
Efter första vändan med feber och halsont hade jag ju börjat springa igen.
Till och med mitt livs första koordinationslopp hade jag klarat av och jag kände mig så jäkla taggad.

Ja, jag vet att jag måste tillåta mig att vara sjuk.
Ja, jag vet att kroppen måste återhämta sig.
Men kroppen hit och kroppen dit.

Knoppen då?
Den måste också få sitt.
Den måste också få vila.
Jag har ju insett att det är det den gör när jag springer.
Kroppen jobbar hårt och knoppen vilar.
Ju svettigare kroppen blir desto mer vila för huvudet.
Och desto mjällare är jag när jag kommer hem igen.

Nej nu får det vara nog.
Nu är det dags att fixa till surhetsgraden.
Dags för glada leenden igen.

Imorgon blir det löpning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vi trampar på varandras nerver.

Publicerat i Minsting

Förts fick vi lov att ställa in vår resa med hotellvistelse och kalas för att Minsting fick feber.
Sen kom Påsken och magsjukan, i alla dess hiskeliga former, gick familjen runt precis hela helgen.
Nu har febern varit här och hälsat på igen.
Den har rivit och slitit i Minstings kropp sedan i måndags.

Han har vägrat vara någon annan stans en en millimeter ifrån sin pappa.
Dygnet runt.
Han har sovit riktigt dåligt den här gången.
Vaknat och inte somnat om i sin säng.
Han har legat mellan mig och Min Älskade och skruvat sig.
Han  har sovit oroligt.
Vi har sovit oroligt.
Alla har sovit för lite.

Nu trampar vi bokstavligen på varandras nerver.
Dag som natt.
Nu får det vara nog.
Nu har vi bestämt att han betecknas som frisk.

Han äter.
Han leker.
Han kan vara utan kroppskontakt längre stunder.
Han flinar.
Han busar.
Då är man frisk även om man är minst i familjen.

Nu har vi bara en nattlig ovana att bryta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Rutiner.

Publicerat i Bebisen, Vardagligt

Rutiner är ju himla bra.
Det är fantastiskt när man har barn.
Små barn är ju, som alla som har eller har haft små barn vet, väldigt förtjusta i rutiner.
Eller i alla fall i behov av rutiner.
Det ska helst vara samma lika hela tiden.
Samma mat, samma bok, samma leksaker, samma film………….samma samma samma samma.
Rutiner underlättar i stort sett allting i samvaron med små barn.
Det underlättar att somna, att äta, att klä på sig.
Det underlättar att göra det mesta faktiskt.

Det är ju dessutom först när man har rutiner som det går att bryta dom.
(Ett gammalt djungelordspråk från norra Rättvik)

Men det finns en sak som kan sätta krokben för de mest inarbetade rutiner.
Speciellt runt de rutiner som är kopplade till mat.
Fasta mattider.
Inga leksaker på matbordet.
Inget småätande.
Inga böcker på matbordet.

Det är sjukdom.

Människor som har feber och är snuviga tappar matlusten.
Det är inte något märkligt med det.
Det räcker med att jag går till mig själv så vet jag att det är så.
Barn är människor och följaktligen gäller detta även barn.
Men det är lite speciellt med barn som inte äter.
Det kan ju gärna framkalla lite oro.
Oro för ett barn som inte äter gör att man gärna tar till lite ”extra” saker för att få barnet att äta.
Alltså försvinner de vanliga rutinerna all världens väg.

Vill barnet att man ska sitta under köksbordet och kackla som en höna för att det ska äta så sitter man under bordet och kacklar som en höna.

Vill barnet att man ska hoppa så frågar man inte varför utan man frågar hur högt.

Så typ.

HEPP!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rakade kvinnohuvuden och cancer.

Publicerat i Vardagligt

På inlägget Min nya look som jag skrev igår fick jag en kommentar utav Monika.
Jag har funderat på den här kommentaren under morgonen och känner att jag vill ta upp den och mina funderingar som en egen postning istället för att ge ett långt svar på kommentaren.

Monika kommenterade så här:

“Hej,
Min ärliga åsikt är att du kan bära upp ett kalt huvud eftersom du ändå utstrålar självkänsla och har mycket vackra ögon! Men annars NEJ. Det är för lätt att koppla ihop ett rakat kvinnohuvud med sjukdom och cellgift. Så fy till din älskade man Puppe som gjorde detta mot dig! Vad hjälper det att han ber om förlåtelse när skadan redan har skett? Dessutom tror jag att det var högst medvetet från hans sida, kanske som en kul fnittrig grej för honom. Men för dig???”

Till att börja med vill jag tacka för komplimangen om att jag kan bära upp ett kalt huvud, att jag utstrålar självkänsla och att jag har vackra ögon.
Det är en otrolig känsla att få sådan bekräftelse.

Så till det som har satt igång mina funderingar.
Funderingar som handlar om vad ett rakat kvinnohuvud kopplas ihop med.
Funderingar om vad ett rakat kvinnohuvud signalerar.
Vad rakade huvuden, manliga som kvinnliga, betyder för mig.

Jag kan förstå att kala kvinnohuvuden kopplas ihop med cancer och cellgift.
För mig är det inte så.
För mig betyder inte ett kalt huvud automatiskt sjukdom.
Jag gör inte den kopplingen.

Det finns människor bland mina absolut närmaste, både min mamma med två bröstcancerdiagnoser och min moster med allvarlig underlivscancer, som har varit allvarligt sjuka.
Båda dessa kvinnor som stått mig närmast har haft allvarlig cancer som lyckosamt har behandlats och de har inte tappat sitt hår.

Det finns, eller fanns, en människa i min närmaste vänkrets som avled av den cancer som hade placerat sig som en tumör i hans hjärna.
Han var inte ens fylls 40, hade fru och tre små barn.
Jag träffade honom några veckor innan han gick bort och nu när jag tänker på det så inser jag att jag inte kommer ihåg om han hade något hår eller inte.
Jag har ingen aning.
Jag kommer ihåg att det glimmade till av igenkännande i hans ögon, jag kommer ihåg hur rummet på sjukhuset såg ut, jag kommer ihåg att jag satt vid hans sängkant, jag kommer ihåg att jag grät när jag åkte därifrån men jag kommer inte ihåg om han hade hår på sitt huvud eller inte.

För mig är inte hår så viktigt.
Inte andras och inte mitt eget.
Mitt förhållande till mitt eget hår har jag skrivit om här.
För mig är avsaknad av hår inte automatiskt ett tecken på cancer eftersom man kan ha cancer i sin kropp och ändå ha allt hår i behåll.

Rakade manliga huvuden har ju också en tendens att ge negativa associationer.
Rakade manliga huvuden kan förknippas med rasism, nynazism och skinheads.
Åsikter och livsstilar som varken Mannen Min Älskade, Tonåringen eller tusentals andra män med dem, sympatiserar med trots att de med regelbundenhet rakar sina huvuden.

Så till det som Monika skriver om att hon tror att Puppe rakade mitt hår utan trimhuvud medvetet och att det kanske var en kul fnittrig grej för honom.
Jag kan försäkra alla som eventuellt har tankar i de banorna att det är fel.
Helt fel.

Puppe skulle ALDRIG NÅGONSIN göra någonting för att medvetet förstöra för mig och inte jag för honom.
Däremot kan alla människor göra fel.
Den som hade tårar i ögonen och skammens rodnad på kinderna när det uppdagades vad som hade hänt och när bilden togs, det var Mannen Min Älskade.
Den som skrattade hjärtligast, det var jag.
Till och med Tonåringen såg väldigt skärrad ut när han insåg vad det var som hade hänt och när jag skrattande bad honom hämta kameran så spärrade han upp ögonen och trodde att jag drev med honom.

Nu är det som det är med mitt hår.
Jag har lite kortare hår än vad jag hade planerat.
Det är sådant som kan hända.
Jag trivs redan med min nya frisyr, jag går med rak rygg och jag bär mitt huvud högt och jag älskar Mannen Min Älskade mer och mer för varje dag.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,