Intervallsnacka sig lite

Publicerat i Löpning

Jag har kört intervaller idag.
Mitt livs första renodlade intervallpass.
Jag hade tänkt mig 6 x 200 m men upptäckte i sista sekunden att jag inte kan programmera RunKeeper på jämna hundra meter utan det fanns 250 eller 500 m att välja på.
Då valde jag enminuters intervaller istället.
Bara för att känna på.

Uppvärmning 10 minuter på ”vanliga” löprundan i väldigt makligt tempo och när de tio minuterna hade gått var jag precis där jag hade förutspått, dvs ute på landsvägen igen.
Den första intervallen gick i försiktiga 6.05. Så här i efterhand så tror jag att det berodde på rädsla över att jag inte ”hade koll på” hur långt en minut var.
Den andra kändes otroligt bra och 4.36 är ju så snabbt för att vara jag så det är inte klokt.
Den tredje kändes bra i början tills det kom en bil som körde så jävla nära att jag blev förbannad och saktade av.
Den fjärde intervallen kändes också otroligt bra.
Under den femte kom det en lastbil på min sida som fick möte precis vid mig och eftersom tysken han mötte körde mitt i vägen och jag inte ville riskera att bli påkörd av lastbilen som var tvungen att hålla åt sidan så mycket han kunde så tog jag mig en tur ner i diket vilket syns rätt bra på tiden.
Den sjätte intervallen var dryg men jag pressade ändå på hela minuten.
Det gjorde jag.

I slutet av veckan har jag tänkt mig ett längre pass och nästa veckas kvalitetpass blir mitt livs första backintervaller.
Det känns riktigt riktigt bra, jag är hur peppad som helst och  just nu tycker jag att det är skitkul att springa.

Semester For The Win – del II

Publicerat i Löpning

Jag har varit ute och sprungit idag.
Det var 11 dagar sedan sist.
Jag kan säga att det har frestat på att köpa hus och få jobb.
Allt runt omkring har frestat på rejält.
Det var länge sedan jag varit så slut som jag varit den senaste tiden.
Glad, lycklig och förväntansfull men trött.
Då har löpningen fått stryka på foten.
Jag har helt enkelt inte orkat förmå mig till löpning.
Rent mentalt.

Förra gången kommer jag ihåg att det var rätt tungt.
Benen kändes stumma och andningen tung.
Jag orkade inte riktigt hela vägen utan gav upp och gick på slutet.
Idag kändes det helt annorlunda.
Jag kände redan när jag sprang runt på gräsmattan tillsammans med Minsting att benen kändes lätta och att det kändes lätt att springa.
Till och med barfota i gräset.

Den känslan kom tillbaka så fort jag dragit på mig skorna, satt igång RunKeeper och tog de första löpstegen.
Det kändes lätt och det kändes som jag sprang snabbare än vad jag brukar kunna göra.
Stegen kändes längre, spänstigare och lättare än vad det har gjort på hela den är löpsäsongen.
Det var bara på raksträckan mellan tre och fyra kilometer, där i det där svaga men långa uppförslutet, som det kändes en gnutta plågsamt.
Men bara en gnutta och inte så mycket att jag ens övervägde tanken att sakta av på stegen och gå.

Och visst gick det snabbare än förra gången jag var ute och sprang.
I mina ögon mycket snabbare för jag tycker att 30 sekunder snabbare i genomsnitt per kilometer är mycket för mig som hållit mig stabilt runt 7 minuter per kilometer hela säsongen.
Nu känner jag mig riktigt taggad för att dra igång med intervaller och backträning.
Riktigt taggad.

 

 

 

 

 

 

 

Semester For The Win.
Semester Is The Shit helt enkelt.

I kölvattnet på Stockholm Marathon eller skiter björnen i skogen?

Publicerat i Eva, Löpning

En kort stund tittade vi på sändningen från Stockholm Marathon.
De som vinner marathontävligar springer så sjukt fort att det inte går att föreställa sig.
Om jag springer det absolut fortaste jag kan i 50 meter så kan jag aldrig springa så fort som de här människorna gör i drygt fyra mil.
Helt ofattbart fort.

Men i alla fall.
Nu till Linda.
Hon gjorde det.
Så klart.
Hon sket i att ”bara” springa första milen.
Hon sprang hela halvmaran.
Så klart.
Jag visste det!
Jag är så glad och stolt över henne att jag lipade när jag fick hennes sms som berättade hur det hade gått.
Nu sitter jag här igen med tårar som svämmar över ögonen och läser om hennes upplevelser av loppet.

Jag hade också bestämt mig för att springa idag.
Det gjorde jag.
Himlars vad trögt det gick i början.
Efter två kilometer tänkte jag att ”vad FAN, jag skiter i det här och springer hem och pussar på Minsting och Min Älskade istället”.
I nästa sekund så tänkte jag ”vad FAN Eva, är du helt dum i huvudet. Nu springer du på som du har tänkt dig”.
Och det gjorde jag och naturligtvis släppte det och efter fyra kilometer sprang jag med ett leende på läpparna.

Jag hade tänkt ut en kombination av två rundor och eftersom det var första gången jag sprang den kombinationen visste jag inte riktigt hur lång den var.
Jag gissade på runt åtta kilometer.
Mellan 6.5 och 7.0 kom jag i den där värsta, längsta och sista stigningen av de tre och där var jag tvungen att stanna till och ta några gångsteg och det var här jag insåg att rundan var längre än åtta km.

När jag hade sprungit 9 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd att sluta så istället för att springa hemåt sprang jag åt andra hållet.
När jag hade sprungit 10 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd och skam att sluta springa så jag fortsatte.
Samma visa vid 11 km.
Vid 12 bestämde jag mig för att stanna.
Inte för att jag inte orkade.
Utan för att jag inte vill riskera skador på grund av att jag ökar distansen för mycket och för fort.

Så efter 12 kilometer ringde jag efter Min Älskade och sedan småjoggade jag lite försiktigt honom till mötes.

Om jag tänkte på Linda när jag sprang?
Om jag känner mig nöjd?
Om jag är stolt över min prestation och över det faktum att jag sprang den längsta distansen jag någonsin sprungit i mitt liv.

På det svarar jag med en motfråga.

Skiter björnen i skogen?

Tjejruset i Falun 2011

Publicerat i Eva, Löpning

Helt klart mitt bästa Tjejrus hittills.
Lätt det bästa.
Härligt väder.
Samma bana men ny plats för start och mål som gjorde banan mycket mer lättsprungen eftersom den apdryga lutningen kom i början i stället för i slutet.
Trevligt sällskap.
Bra utrustning.
Rätt pigga ben.

Jag trummade på med mina små taxben och hittade rätt snabbt mitt eget tempo som kändes bra och som jag höll.
Jag tyckte det kändes stabilt hela tiden och när jag väl var i mål så kände jag mig nästan snopen eftersom jag tyckte att det kändes kort.
Så snopen att jag nästan ångrade att jag inte hade sprungit en smula snabbare.

Jag klarade mitt mål som var att springa hela loppet sammanhängande och jag klarade det utan några som helst problem.

Det var som sagt mitt bästa genomförda Tjejrus hittills även om jag hade lite rätt i min känsla att det var lite i kortaste laget.
Eller som en vän sa på FB……..”Men vaddå,4,71 km? Har de stegat fel??”

Jag och Blixten McQueen

Publicerat i Löpning

Vi har ingenting gemensamt.Blixt.jpg
Absolut INGENTING faktiskt.
Jag är fart” är inte ett motto som passar in på mig.
Inte än i alla fall.
Men jag känner mig vid gott mod och väldigt inspirerad att jobba vidare både med längden på löprundorna och med hastigheten.
Jag menar, det kan ju inte bli sämre.
Det kan bara bli bättre och bättre.
Fatta vilka fantastiska PB jag kommer att göra den här säsongen.
Vilken morot.

Ninja Ister som är en av mina två stora löparförebilder (den andra är LInda på BitterBloggen) berättade igår att hon satsar på kvalitet i stället för kvantitet.
Eftersom jag har som målsättning att öka farten en aning och har tänkt börja med intervaller så blev jag så inspirerad att jag bestämde mig för att testa jag också.
Nu säger ju Ninja Ister själv att hon är en liten trind tant, men hon är en rätt snabb liten trind tant.
I alla fall jämfört med mig.
För fort gick det inte.

Men det var mitt livs första riktiga kvalitetspass och jag genomförde det precis så som jag hade planerat.
Trots att det började med lite teknikstrul eftersom jag hade programmerat fel tid på intervallerna.
Det gjorde att jag var tvungen att avsluta det passet jag påbörjat, radera uppvärmningen som varade i fem minuter, programmera om intervallerna och börja igen.
Dessutom insåg jag att jag har otroligt dåligt tidsuppfattning eftersom jag inte alls hade någon känsla för hur länge 3 minuter och 15 sekunder varar och ännu mindre hur länge/kort tid 45 sekunder varar.

Men jag genomförde det.
Jag upprepar: jag genomförde det precis så som jag hade planerat.

Vaddå tävlingsinriktad

Publicerat i Löpning

 

 

Skulle jag?

Jag fick en kommentar med en fråga om jag inte var sugen att vara med i en RunKeepertävling.
Självklart är jag sugen på att vara med i en RunKeepertävling.

Stefan som driver bloggen biggest-loser.se har startat en tävling för RunKeeper-användare.
En tävling med huvudmålet att inspirera varandra till att verkligen ge sig ut på den där promenaden eller löprundan.

Här kan du läsa hela inlägget om tävlingen.

Jag vet inte riktigt när tävlingen börjar eller hur länge den håller på men jag är ju redan igång så det är ju bara att haka på.

Det här är mina mål med min löpträning den här säsongen:

  1. Springa Tjejruset 25 maj sammanhängande.
  2. Springa en mil med 8+2 metoden.
  3. Springa en mil sammanhängande.
  4. Träna kvalitet och försöka kapa kilometertiden så att den är stadigt närmare 6 min än 7 min.

 

Premiärlöpning i nya skorna

Publicerat i Löpning

Alldeles i början av maj beställde jag nya löparskor.
Ett par Asics GT-2160 blev det.
Jag har ju sprungit med Asics tidigare och det har funkat bra.
När jag förra året kände mig wild and crazy och köpte ett par Nike när det var dags för nya löparskor så visade det sig snabbt att det inte var något bra val.
För första gången i mitt liv fick jag ont av löpningen.
Ont i fötterna och ont i benhinnorna.
Inte bra.
Inte bra alls.
De skorna används nu som vardagsskor och jag har återgått till det väl fungerande konceptet Asics GT.

Skorna kom igår och idag var det dags för premiärturen.
När jag köpte mina förra Asics så kommer jag ihåg att jag hade problem i början.
Jag knöt för hårt och jag fick stickningar i fötterna och ibland nästan en känsla av att de domnade.
Om jag inte missminner mig tog det rätt många löpturer innan jag hade sprungit in skorna, de hade töjt sig en aning och allting fungerade som det skulle.
Vis av den erfarenheten tyckte jag att jag knöt väldigt löst idag.
Det gjorde jag inte.
Inte alls.

De första 3.5 km av löpturen var rätt plågsamma eftersom det kändes tungt.
Sedan släppte det och löpningen kändes helt ok och känslan av att jag skulle kunna springa hur långt som helst började komma krypande.
Tills jag insåg att jag hade väldigt tydliga stickningar i fötterna.
Vid 5 km sa flåset att jag kunde fortsätta men fötterna sa ifrån.
Då kändes fötterna nästan helt bortdomnade och det började till och med göra ont.
Det var bara att, med rätt stuttiga steg, styra stegen mot hemmet.
Så fort jag fick av mig skorna och vickade en gång på tårna så försvann den stickande känslan.

Om jag bortser från det så känns skorna helt underbara.
Lätta men ändå stabila och inte så mycket som en antydan till skoskav.

Det blir att träna på att knyta lösare och hoppas på att jag hinner med tillräckligt många kilometer i de nya skorna tills det är dags för Tjejruset.

Vill du se min runda och hur det gick så kan du göra det här.

Det blev ju lite löpning idag också

Publicerat i Löpning

Efter några dagars löpningsuppehåll eftersom jag haft ett visst inslag av magsjukebakterier av det lindrigare slaget i mitt liv så var det dags idag.
Jag hade bestämt mig för 5 km landsvägslöpning och eftersom jag vill försöka bli lite lite snabbare per kilometer så tänkte jag mig att försöka öka tempot en aning.
Det är ju trots allt så att för att kunna springa snabbare måste jag faktiskt träna på att springa snabbare.
Det kommer liksom inte av sig själv.
Så här i efterhand inser jag ju att 5 km i ett, för mig, snabbare tempo, är ju lite för långt.
Jag skulle ha börjat med 4 km eller kanske med 3 km.
Det är ju lätt att vara efterklok.
Nu blev det 5 km och det blev en smula lite snabbare än vad jag sprungit tidigare den här säsongen.
Men jag orkade inte hålla tempot hela vägen.
Jag var tvungen att stanna och hämta andan tre korta stunder.
Men jag lär mig av mina misstag och om en vecka provar jag igen men med en lite kortare distans.

Min plan är att försöka få till tre pass i veckan.

  1. Lite kortare men istället lite snabbare.
  2. Intervaller eller backträning.
  3. Lite längre. Gärna lite längre och längre för varje vecka för att till slut komma upp i 10 km sammanhängande löpning.

Några frågor på det eller möjligtvis några åsikter om mitt lilla upplägg?