Stackars mig som lever i ett inte helt jämställt förhållande

Publicerat i Eva, Puppe, Reflektioner

Alltså.
Det här med förhållanden.
Och jämställdhet.

Jag tror inte på att ett förhållande automatiskt mår bättre om båda parterna tar reda på disken lika många gånger, byter lika många blöjor, dammsuger lika många gånger, byter däck lika många gånger eller håller i skruvdragaren lika många gånger.

Eller det här med att kvinnan inte ska amma barnet utan pumpa ur bröstmjölk (eftersom det naturligtvis fortfarande är det bästa för barnet) för att den andre föräldern ska kunna mata, knyta an och vara nära sitt barn lika många gånger och under samma förutsättningar.

Hur mycket jag än tänker på det och hur mycket jag än försöker förstå så kan jag för mitt liv inte tycka att det är på det sättet.
Att det är det som är jämställdhet i ett förhållande.
Som när det ska hällas upp läsk till barn och tumstocken måste tas fram för att det ska bli exakt lika mycket.
Millimeterrättvisa.

För mig är det inte det om är jämställdhet i ett förhållande.
Det är inte det som gör att jag känner mig jämställd i mitt förhållande.
Inte det som gör att jag känner mig lika mycket värd som Min Älskade i vårt förhållande.

Jag byter inte däck.
Jag har aldrig bytt däck.
Jag klarar antagligen av att byta ett däck om jag verkligen måste men jag tänker inte göra det om jag inte verkligen måste.
Jag gör det inte på grund av att jag är bekväm, antagligen lat och för att jag inte vill bli skitig om händerna.
I allra högsta grad inte så jämställt.
Generellt så tvättar, hänger och viker jag tvätt oftare än vad Min Älskade gör.
Jag gör det av den enkla anledningen att jag tycker att det är mindre tråkigt än vad Min Älskade tycker.
I allra högsta grad inte så jämställt.

Ändå anser jag att jag lever i ett absolut jämställt förhållande.
Att jag är min makes absoluta jämlike.
Visst är det märkligt?

Jag känner att jag är precis lika mycket värd som Min Älskade.
Det jag tycker och säger tas på exakt lika mycket allvar som det Min Älskade tycker och säger.
Mina intressen och behov blir tillfredsställde i exakt lika stor utsträckning som Min Älskades.

För mig handlar inte ett jämställt förhållande om millimeterrättvisa.
Enligt mig har det aldrig gjort någon, förutom barnen, lyckligare.
För mig handlar ett jämställt förhållande om andra saker.

(Jag hade tänkt använda mig av ord som styrke- och maktfördelning i förhållandet här men väljer att inte göra det eftersom jag misstänker att de som inte förstår hur jag tänker och vad jag menar med de orden hade blivit upprörda helt i onödan.)

Det handlar, som så mycket annat, om tillit och respekt för varandra.
Det handlar om att jag är lika mycket värd att lyssna på som min partner.
Att jag har lika stor ansvar att lyssna som min partner har.

För mig har det ingenting att göra med hur många blöjor eller däck jag byter.

Mig är det riktigt synd om med andra ord.

Rakade kvinnohuvuden och cancer.

Publicerat i Vardagligt

På inlägget Min nya look som jag skrev igår fick jag en kommentar utav Monika.
Jag har funderat på den här kommentaren under morgonen och känner att jag vill ta upp den och mina funderingar som en egen postning istället för att ge ett långt svar på kommentaren.

Monika kommenterade så här:

“Hej,
Min ärliga åsikt är att du kan bära upp ett kalt huvud eftersom du ändå utstrålar självkänsla och har mycket vackra ögon! Men annars NEJ. Det är för lätt att koppla ihop ett rakat kvinnohuvud med sjukdom och cellgift. Så fy till din älskade man Puppe som gjorde detta mot dig! Vad hjälper det att han ber om förlåtelse när skadan redan har skett? Dessutom tror jag att det var högst medvetet från hans sida, kanske som en kul fnittrig grej för honom. Men för dig???”

Till att börja med vill jag tacka för komplimangen om att jag kan bära upp ett kalt huvud, att jag utstrålar självkänsla och att jag har vackra ögon.
Det är en otrolig känsla att få sådan bekräftelse.

Så till det som har satt igång mina funderingar.
Funderingar som handlar om vad ett rakat kvinnohuvud kopplas ihop med.
Funderingar om vad ett rakat kvinnohuvud signalerar.
Vad rakade huvuden, manliga som kvinnliga, betyder för mig.

Jag kan förstå att kala kvinnohuvuden kopplas ihop med cancer och cellgift.
För mig är det inte så.
För mig betyder inte ett kalt huvud automatiskt sjukdom.
Jag gör inte den kopplingen.

Det finns människor bland mina absolut närmaste, både min mamma med två bröstcancerdiagnoser och min moster med allvarlig underlivscancer, som har varit allvarligt sjuka.
Båda dessa kvinnor som stått mig närmast har haft allvarlig cancer som lyckosamt har behandlats och de har inte tappat sitt hår.

Det finns, eller fanns, en människa i min närmaste vänkrets som avled av den cancer som hade placerat sig som en tumör i hans hjärna.
Han var inte ens fylls 40, hade fru och tre små barn.
Jag träffade honom några veckor innan han gick bort och nu när jag tänker på det så inser jag att jag inte kommer ihåg om han hade något hår eller inte.
Jag har ingen aning.
Jag kommer ihåg att det glimmade till av igenkännande i hans ögon, jag kommer ihåg hur rummet på sjukhuset såg ut, jag kommer ihåg att jag satt vid hans sängkant, jag kommer ihåg att jag grät när jag åkte därifrån men jag kommer inte ihåg om han hade hår på sitt huvud eller inte.

För mig är inte hår så viktigt.
Inte andras och inte mitt eget.
Mitt förhållande till mitt eget hår har jag skrivit om här.
För mig är avsaknad av hår inte automatiskt ett tecken på cancer eftersom man kan ha cancer i sin kropp och ändå ha allt hår i behåll.

Rakade manliga huvuden har ju också en tendens att ge negativa associationer.
Rakade manliga huvuden kan förknippas med rasism, nynazism och skinheads.
Åsikter och livsstilar som varken Mannen Min Älskade, Tonåringen eller tusentals andra män med dem, sympatiserar med trots att de med regelbundenhet rakar sina huvuden.

Så till det som Monika skriver om att hon tror att Puppe rakade mitt hår utan trimhuvud medvetet och att det kanske var en kul fnittrig grej för honom.
Jag kan försäkra alla som eventuellt har tankar i de banorna att det är fel.
Helt fel.

Puppe skulle ALDRIG NÅGONSIN göra någonting för att medvetet förstöra för mig och inte jag för honom.
Däremot kan alla människor göra fel.
Den som hade tårar i ögonen och skammens rodnad på kinderna när det uppdagades vad som hade hänt och när bilden togs, det var Mannen Min Älskade.
Den som skrattade hjärtligast, det var jag.
Till och med Tonåringen såg väldigt skärrad ut när han insåg vad det var som hade hänt och när jag skrattande bad honom hämta kameran så spärrade han upp ögonen och trodde att jag drev med honom.

Nu är det som det är med mitt hår.
Jag har lite kortare hår än vad jag hade planerat.
Det är sådant som kan hända.
Jag trivs redan med min nya frisyr, jag går med rak rygg och jag bär mitt huvud högt och jag älskar Mannen Min Älskade mer och mer för varje dag.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,