För exakt fem år sedan

Publicerat i Eva, Puppe

Den 15 mars 2007, för exakt fem år sedan idag, var det dagen innan.
Dagen innan jag skulle träffa Mannen Min Älskade för första gången.
Dagen innan mitt liv skulle förändras totalt.
Och som mitt liv har förändrats.
Vilken resa vi har gjort tillsammans under de här fem åren.

Tack Min Älskade för att du valde att leva ditt liv tillsammans med mig för fem år sedan.
Tack för att du fortsätter att välja att leva ditt liv tillsammans med mig.

 

 

Min fru förstår mig inte

Publicerat i Eva, Puppe

Det är en perfekt rubrik på ett inlägg i Min Älskades blogg om han nu skrev några inlägg där.
Eller kanske hade ”Min fru ser mig inte” passat bättre.

Detta utspelade sig idag, vid ett matbord nära dig.

Fru: (Tittar till på den nyduschade maken och undrar vad det är som är annorlunda)
Fru: (Kan inte ta ögonen ifrån den nyduschade maken eftersom hon verkligen upplever att han ser annorlunda ut.)
Fru: (Glor helt öppet och totalt ogenerat på den nyduschade maken.)
Fru: (Kan inte hålla sig längre utan måste fråga) Du, Min Älskade, vad är det du har gjort? Du ser helt annorlunda ut.
Make: (Tittar på sin fru som om hon var från en annan planet.)
Tonåringen: (Börjar intresserad titta sig omkring i rummet.)
Make: Vad då menar du?
Fru:  Ja men vad är det du har gjort med ansiktet?
Make: Eva, driver du med mig? Jag har ju för i helvete rakat bort HELA MUSTASCHEN och det var ju inte direkt någon fjunig moppemustasch, det var ju mer en Villevalrossmustasch.
Fru: Jaha, ja jag tyckte väl att du var väldigt olik dig.
Make: (Vänder sig till Tonåringen och himlar med ögonen)

Om att förnya sina bröllopslöften

Publicerat i Eva, Reflektioner

För ett tag sedan såg jag en tweet fladdra förbi på Twitter.
Det var Linda som har bloggen Nu när du finns som skrev den.

Det där med att förnya bröllopslöften är kanske det töntigaste som finns näst efter att skilja sig efter tre månader.

Jag frågade henne varför hon tyckte det men fick inte något svar och jag har inte längre någon förhoppning  att få det men det satte igång mina tankar.

Eftersom jag tycker att det är otroligt fint att förnya sina bröllopslöften så började jag fundera ordentligt på varför jag tycker att det är fint.
Varför känner jag att jag gärna vill att jag och Min Älskade förnyar våra löften?

Så här är det:
Att vara förälskad är lätt.
Det är underbart, fnittrigt, fantastiskt, euforiskt och man går omkring i ett rus av lycka där allting bara är roligt och lätt.
Livet leker.

Att gifta sig är lätt.
Det är underbart att gifta sig.
Fnittrigt, fantastiskt, euforiskt, allvarsamt och man går omkring i ett rus av lycka.

Men sen kommer vi till själva kärnan till det jag tycker om att förnya sina löften.

Det är att leva tillsammans som är själva utmaningen.
När förälskelsen och bröllopet har varit.
När vardagen kommer.
Då kan det vara jobbigt ibland.
När ungarna är sjuka, när kroppen och hjärnan håller på att sprängas av sömnbrist, när tristessen trampar en på tårna, när man byter bajsblöja med den ena handen och lagar mat med den andra, när det -25 grader kallt  och man inte kan gå utanför dörren på tre veckor, när man torkar kräks och snor, när man strävar på med dagislämning och jobb och när lånen ska betalas.

Det är underbart, fnittrigt, fantastiskt, euforiskt och man går omkring i ett rus av lycka där allting bara är roligt och lätt.
Men.
Det kan vara jobbigt också.
Det kan vara tungt.
Det kan vara slitsamt.
Det kan det faktiskt vara.

Bröllop

Att välja att fortsätta göra allt det här tillsammans med den människan jag en gång sagt att jag vill göra det med, det är för mig att förnya sina löften. Att markera.
Att tala om.
Att tala om att efter att jag har levt de här åren och delat all den här vardagen tillsammans med dig så väljer jag att fortsätta leva tillsammans med dig.
Jag väljer dig.
Igen.

Det är för mig att förnya sina bröllopslöften.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nu har jag kommit på hur det ligger till.

Publicerat i humor

Sedan jag radade upp alla olikheter som råder mellan mig och min yngste son så verkar det som om Mannen Min Älskade tokfokuserar på att hitta ännu fler olikheter.
En dag i veckan när jag kom hem från jobbet så berättade han fnissande för mig att han under dagen hade upptäckt att Bebis har olikformade näsborrar – precis som sin far.
När vi lite senare satt och åt middag så utropade Puppe förtjust “titta han håller på att få likadana örsnibbar som jag har”.

Nu har jag kommit på hur det ligger till.

Puppe har helt enkelt varit otrogen.

Det kan inte finnas någon annan förklaring.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Nu och då.

Publicerat i Familjen

Då:
Den här dagen för två år sedan, måndagen efter Allhelgonahelgen, så plussade jag.
Jag kissade på stickan.
Till Mannen Min Älskade lämnade jag över ett graviditetstest som visade ett tydligt plus när jag mållös kom ut ifrån toaletten.

”Vilka stora tuttar du har” sa Puppe när jag klädde på mig några dagar innan.
”Tycker du” svarade jag, klämde ihop tuttarna och kråmade mig lite lagom fånigt för att vara en snart medelålders kvinna.
”Fan vad töntig du är, du är ju på smällen och fattar du inte det?” svarade Puppe lite lätt syrligt.
Jag sa plötsligt inte så mycket……..för jag hade inte fattat.
Trots att tuttarna både gjorde så ont att de sprängde och hotade att spränga min bh så hade jag inte vett att begripa.
Jag hade inte ens tänkt tanken.

Nu:
Nu är plusset på stickan en människa som precis idag är sexton månader.
Ett år och fyra månader.
Vi är en till i familjen.
Nu är det som då bara var ett plus på en sticka en människa som är bestämd, kärleksfull, otroligt skränig och extremt högljudd, charmig, glad, tillgiven och så totalt bedårande som bara en liten människa som är sexton månader kan vara.
En liten människa som skriker rätt ut om vi inte på en hundradels sekund förstår vad det är han vill ha eller göra.
En liten människa som inom loppet av 27 sekunder kan dra fram så mycket saker ur kökslådor, skåp och leklådor att inte ens en hel kvadratdecimeter av köksgolvet är synligt.

Nu är plusset på stickan en lillebror.
En människa.
En älskad människa.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur skulle ditt liv se ut?

Publicerat i Familjen, Kärlek

Jag läser bloggen En Weirdo´s bekännelser.
Det är en rätt ny bekantskap för mig men efter ett tips från Tonårsmorsa så ingår den bloggen numer i den skara bloggar som jag dagligen tittar till.

Häromdagen skrev hon ett inlägg där hon frågade hur mitt liv skulle se ut om jag själv fick bestämma.

Jag kommenterade ingenting när jag först läste inlägget.
Jag kommenterade heller ingenting när jag läste inlägget den andra gången.
Inte ett ord skrev jag när jag läste det den tredje eller fjärde gången heller.
Frågan har funnits med i mina tankar sedan jag läste hennes inlägg första gången.
Jag har burit orden med mig och funderat.
Efter flera dagar skrev jag till slut en kommentar som löd:

Det skulle se ut så som det gör idag.
Just nu.
Exakt så.
Inte på något sätt annorlunda.

Det finns ingenting som jag ångrar av det jag har gjort.
Jag önskar inte ett enda av mina misstag ogjorda.
Inte en enda av mina gråtna tårar vill jag ha tillbaka.
Jag önskar inte att jag sluppit mina sorger.
Jag önskar inte på något sätt att någonting skulle ha varit annorlunda.

Hade jag inte gjort mina misstag, gråtit mina tårar och sörjt mina sorger så hade jag inte varit där jag är idag.
Då hade jag varit en annan.
Då hade jag inte varit redo.
Då hade jag inte vågat möta Mannen Min Älskade den 16 mars 2007 och jag hade inte vågat släppa in honom och låta honom stanna i mitt liv.

Jag har allt jag någonsin har önskat i mitt liv.
Det finns ingenting jag mer önskar mig.

Jag vill att mitt liv ska se ut så som det gör idag.
Just nu.
Exakt så.
Inte på något sätt annorlunda.

Hur skulle ditt liv se ut om du själv fick bestämma?


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är skillnad att vara två.

Publicerat i Bebisen, Familjen, Kärlek

Jag har så gott som alltid varit ensamstående mamma.
Så gott som alltid.
När Tonåringen var bebis så kan jag inte påstå att jag tyckte att det var direkt jobbigt.
Jag har ändå varit ensam om alla beslut.
Det var inte lätt men jag kommer inte ihåg det som direkt jobbigt.

Nu är jag inte ensamstående mamma längre.
Nu är vi två.
Två som delar.
Två som delar på det praktiska.
Två som byter blöjor.
Två som matar.
Två som tröstar.
Två som leker.
Två som delar på ansvaret.
Två som njuter.

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det kunde vara så här att vara småbarnsförälder.
Att det kan vara så här enkelt att ha en bebis.

Visst suckar jag när jag tar upp leksaker, plastburkar och träslevar från golvet för tionde gången den dagen. Visst är jag gråtfärdig av trötthet ibland.
Visst suckar jag uppgivet när Bebis vaknar 04.50 morgon efter morgon.
Men det gör mig inte mentalt trött.
Jag tycker inte att det är jobbigt.
Jag tycker att det är den enklaste saken i världen att ha en bebis.

Det är en enorm skillnad att vara två.
Att vara två som delar.
Det är kärlek det.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,