När man har en tid att passa.

Publicerat i Bebisen, Vardagligt

Morgnarna ser ju lite annorlunda ut nu för tiden.
Nu ska Bebis och jag till dagis.
Sen ska jag vidare med bussen.
Det betyder att vi har en tid att passa.

Det är ju i sig inte något egentligt problem.
Men det kan tillstöta problem efter vägen……..om jag säger så.

Så här såg det ut de första 500 metrarna av den 1.02 långa promenaden från hemmet till dagis.
Lugnt, fridfullt och harmoniskt på alla sätt och vis.

De sista 500 metrarna gick till på ett sätt som jag inte klarade av att dokumentera eftersom jag hade en blommig dagispåse, en påse med matlåda, ett pulkasnöre och en handväska i händerna samtidigt som jag önskade att jag kunde limma fast overallen i pulkan.

Det var nämligen då Bebis kom på att han inte alls ville sitta i pulkan längre.
Det var då han kom på att det var roligare att kasta sig ur pulkan.
Det ar då han kom på att det var ännu roligare att kasta sig ur pulkan två, tre och fyra gånger.

Det var då jag insåg, medan svetten rann efter ryggen, att jag föredrar vagnen till vår morgonpromenad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kamikazepiloten.

Publicerat i Vardagligt

När man är nitton månader så måste ju snöhögen te sig som det högsta av berg.
Mount Boda.
Här snackar vi en liten men dödsföraktande människa.
En människa som skrattar faran i ansiktet, släpper taget och ger sig hän.


Tyvärr är pulkabacken på gården i motljus och det hela går väldigt fort, men om man tittar riktigt noga så hinner man se den nöjda flinet.
Om inte annat så hör man missnöjesyttringarna när åket är slut.

Någon som vågar sig på en gissning hur många gånger jag och Tonåringen bubbade upp Bebis på Mount Boda innan han nöjde sig?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,