Revanschen – eller sanningen om mitt Stockholm Halvmarathon 2012

Publicerat i Löpning

Den 15 september sprang jag Stockholm Halvmarathon.
Jag gjorde det på två timmar och arton minuter.
Och var så besviken.
Jag hade putsat tiden från förra året med 12 hela minuter och satt ett PB som hette duga.
Verkligen.
Ändå var jag helt otroligt besviken.
Jag var så besviken att jag fulgrinade i duschen på kvällen, jag grinade på jobbet dagen därpå och tårarna brände bakom ögonlocken i flera dagar när jag tänkte på loppet.
Alla sa att det var ju helt fantastiskt, jag hade ju sprungit så mycket snabbare än förra året och jag ljög och sa med spänd röst att jo, visst var jag nöjd.

JA MEN ELLER HUR?

Jag var allt annat än nöjd.
Sur, besviken, grinig och förbannad.
Jag visste att jag skulle ha klarat 2.15 om jag bara inte hade tabbat mig så som jag gjorde.
Hade jag bara förberett mig med mellantider så hade jag klarat det.
Jag hade tränat bra, kroppen var stark och jag hade orkat.

Jag grämde mig, grinade och ältade loppet kilometer för kilometer med Linda och det var när hon sa ”Men fan, dra på dig skorna och vätskebältet och spring den där halvmaran hemma så att du får det ur systemet. Du kan ju” som jag förstod att det var precis det jag var tvungen att göra.

Det var precis det jag gjorde igår.
Jag drog på mig skorna, vätskebältet och kepsen och sprang den där jävla halvmaran.
Det var lite regnigt och rätt kallt mot slutet.
Händerna var så kalla att de domnade, jag var iskall om magen och benen hade också en konstig domnad känsla de sista tre kilometrarna.

MEN JAG GJORDE DET!

Jag sprang den där jävla halvmaran, 21 kilometer, på 2 timmar, 12 minuter och 38 sekunder.
Det är den tiden som jag anser att jag skulle ha sprungit den på i Stockholm den 15 september.

Nu är jag ärligt riktigt riktigt nöjd.
Genuint glad över min prestation.
Stolt över att jag faktiskt klarade det.

Jag klarade det på under 2:15 och jag slog nytt fett PB med 6 långa härliga minuter.
Jag klarade det och jag klarade det ensam.
Utan Stockholms skönhet.
Utan medtävlande att ta rygg på.
Utan publik.

Jag Klarade Det!

 

 

Stockholm Halvmarathon 2012

Publicerat i Eva, Löpning

Loppet började egentligen med att jag träffade Linda och hennes äldste son.
Någonting som egentligen är värt ett helt eget inlägg.
Men så här är det.
Människor som hedrar mig genom att låta mig träffa deras barn håller jag nära mitt hjärta.
Jag älskade Linda redan innan vi träffades.
Att hennes andra mening till mig var ”Men du ser inte ALLS ut som en gammal kärring” i kombination med att jag fick träffa ett av hennes barn gör ju inte att jag älskar henne mindre nu.

Tack Linda för all pepp, allt prat och allt stöd och förhoppningsvis är jag en aning mindre hysterisk nästa gång vi träffas.

Loppet var helt fantastiskt och jag sprang in på ett saftigt PB.
Jag putsade min tid med 12 feta minuter.
Loppet var verkligen helt fantastiskt och den övergripande känslan är otroligt positiv.

Stockholm är vackert, funktionärerna glada och stämningen god.
Det var otroligt roligt att känna att jag hade mycket folk runt omkring mig hela tiden.
Förra året kände jag mig sist och känslan var att funktionärerna höll på att plocka ihop.
Så var det inte igår.
Det var mycket publik, många som ropade och hejade och när jag kom i mål sa speakern att det fortfarande var 2 000 personer som väntades i mål.

Jag kände mig stark och glad genom hela loppet.
Jag log när jag sprang förbi min mosters gamla lägenhet på Kungsholmstrand.
På Norr Mälarstrand sprang jag också med ett leende på läpparna.
Vädret var också helt fantastiskt.
Uppförsbacken vid Slussen var inte alls lika jobbig som jag minns den.
Kilometrarna tickade på snabbt och stadigt.
Att springa ner från Slussen, över Skeppsbron, mot Slottet och i mål kändes precis lika underbart som jag kommer ihåg från förra året.

Ändå var jag besviken.
Jag ska inte ljuga.
Jag var besviken över att jag inte klarade 2:15
Jag var så besviken att jag fulgrinade i duchen i går kväll.

Jag har tänkt på det här oavbrutet och nu har det gått ett dygn.
Nu är jag jätteglad.
Jag har inte kunnat gjort annorlunda.
Jag har inte kunnat träna mer eller bättre.
Jag har gjort mitt absolut bästa efter de förutsättningarna jag har och har haft.

Nu sätter jag nya mål.
Har redan börjat tänka på nya lopp.
Nya halvmaror.
Och inför Stockholm Halvarathon 2013, då ni, då kommer min spellista ”bara” att vara 2:12:59

Det är inte ett hot, det är ett löfte……….

Stockholm Halvmarathon – idag gäller det

Publicerat i Eva, Löpning

Det är trots allt så att idag är dagen som jag har väntat på i nästan ett helt år.
När jag gick i mål efter två timmar och trettio minuter förra året så tänkte jag, efter det att jag grinat klart, att ”nästa år ska jag springa igen”.

I dag är det nästa år.

I eftermiddag har jag tänkt att jag ska få utdelning för mitt slit och för mina mil.
För slitit och verkligen jobbat, det har jag gjort.
Hela tiden med den 15 september 2012 för ögonen.
Min tanke har varit att jag skulle vara bättre förberedd.
Att jag skulle känna att distansen inte på något sätt var läskig.
Förhoppningen har varit att jag ska kunna springa snabbare.

Och jag känner mig väl förberedd.
Mer än så här kan jag fasiken inte göra med mina förutsättningar.
Distansen känns inte alls läskig och jag har redan, utan problem, sprungit pass på två mil. Vad det gäller tempot så ska jag berätta en sak.
Jag har gjort en speciell spellista i Spotify till loppet idag.
Jag har provlyssnat den och jag har klockat den.
Den är 13 minuter kortare än två timmar och trettio minuter.
Kaxigt!
Javisst!
Men idag ska jag sätta PB.
Mitt mål är att krossa tiden från förra året.

Här är min spellista och här kan du följa Stockholm Halvmarathon live och få mellantider var femte kilometer.
Mitt startnummer är 17 623

HEPP!

Äntligen! Milen sub 60.

Publicerat i Löpning

Så många timmars löpning.
Så många gånger jag har snörat på mig löparskorna.
Så många sprungna kilometer och mil.
Så många långpass.
Så många intervallpass.
Så många gånger jag har undrat om jag ska klara det någon gång?
Ska jag klara att springa milen under timmen?
Sub 60.

I dag klarade jag det.
I dag av alla jävla dagar.
I dag fick jag äntligen betalt.
Idag nådde jag äntligen ett av mina mål.

För fösta gången i mitt liv sprang jag milen under 60 minuter.
Idag sprang jag milen på 59:20

Säsongsbästa och personbästa i ett slag

Publicerat i Löpning

Har varit ute och sprungit idag.
Söndagar är ju vanligtvis dagen som är klippt och skuren för långpass.
Jag är utvilad och glad, maken glad efter rep med polarna och Minsting är nästan alltid glad.
Alla alltså glada och jag ger mig ut och springer och blir ännu gladare.
Kan inte bli bättre alltså.

Tanken idag var nio kilometer rakt fram, vända, springa tillbaka och ta en extra liten krok för att få ihop kilometer så att det översteg 20 till antalet.
Det blev inte nio kilometer rakt fram utan det blev drygt sju och det av den enkla anledningen att det sluttade svagt nedför hela tiden.
Svagt nedför innan jag vänder betyder svagt uppför efter vändning.
För mig är det inte helt optimalt eftersom jag inte har det starkaste av pannben.
Än.
Så jag vände alltså lite tidigare men med den extra lilla kroken så fick jag ihop 20 kilometer på 2:09:43

Längsta distansen den här säsongen och PB på två mil med typ…….. hästlängder.

Bra där Eva

Publicerat i Löpning

Som jag behövde kvällens löptur.
Det var en rätt kass dag.
Ni vet så där som dagar kan vara ibland.
Stress över saker som du inte kan påverka.
Väl hemma uppstod ett enormt behov av Eva i flera exemplar.
Ett exemplar till varje människa som var hemma när jag kom hem.

Tårar bakom ögonlocken.
Svid i magen.
Det rätade upp sig mot slutet av eftermiddagen.
Sen snörade jag på mig skorna, drog på mig den nya ascoola orangea tröjan från Lonesome Runners, drog i gång Garmin och stoppade i lurarna i öronen.
Sen sprang jag.
Sprang, sprang och sprang.
Vid fyra kilometer blev jag omsprungen av en snubbe i t-shirt och shorts och eftersom jag ALDRIG tidigare sett någon i omgivningarna som springer mer än jag blev jag så rädd att jag bokstavligen höll på att bajsa på mig.

Runt sex och en halv kilometer kom jag lite väl nära riksväg 70 och fick springa ca 250 meter i diket innan jag kunde stanna, kliva upp ur diket och fortsätta springa på en stig.
Räknar med att jag tappade några dyrbara sekunder på den sträckan.
Men trots det så blev det PB på 1:01:37 i kväll.
En putsning på drygt en minut på milen.

Bra där Eva.
Riktigt bra.

 

Det känns bra.

Publicerat i Löpning

Det känns bra.
Jag springer på.
Jag njuter av att jag springer fortfarande.
Tidigare år har jag haft uppehåll under vintern och börjat igen på våren.
Nu springer jag fortfarande och jag har redan börjat springa utomhus igen.
Det är njutning på hög nivå.

I var det underbart löpväder.
Solsken, lite kyligt i luften och så gott som vindstilla.
Långa löpartights, långärmad tröja, löparjacka, tunna vantar och mössa.
Upplagt för njutning.
Jag hade bestämt mig för att springa en mil och jag hade bestämt mig för att ta det lugnt.
Jag ville att det skulle vara 100% njutning.
Jag tog det lugnt och jag njöt.
Jag sprang den där milen och det blev faktiskt 67 minuters njutning.
Det var inte plågsamt en enda gång.
Inte ens i uppförsbacken på slutet.

Den första milen utomhus för säsongen och det blev utomhus PB.
1:03:46
Det känns bra och allting runt löpningen känns roligt just nu.