Om den där känslan av panik

Publicerat i Eva

Ni som någon gång har jobbat med att servera i lite större sammanhang kommer att nicka igenkännande snart.
Jag ska beskriva en känsla för er.
En känsla av panik.

Tänk er att ni ska servera ett stort sällskap.
Låt oss säga en hel restaurang.
Vi säger 250 gäster.
Du och dina kollegor ska göra i ordning restaurangen från grunden.
Ni ska dra alla bord efter bordsplaceringen som hovis har gjort.
Ni ska lägga på dukar.
Putsa salt- och pepparställen.
Fylla på tandpetare.
Vika servetter.
Duka med tallrikar, glas och bestick för en trerättersmiddag.
Göra rent ljusstakarna.
Placera ut bordsdekorationerna.
Förbereda socker och mjölk.
Lägga snapsen på kylning.
Och allt det där andra som behöver göras……….

Ni jobbar på som galningar och det känns som om tiden bara går fortare och fortare.
Ni upptäcker att alla vinglas är fläckiga och ni måste putsa alla 500.
För hand.
Ungefär där föds tanken om att ni inte kommer att hinna.
Då upptäcker ni att även besticken är fläckiga och måste putsas för hand.
Alla gafflar, knivar, desserbestick och kaffeskedar.
Det blir 1250 bestick.
Ungefär där föds känslan av panik.
Känslan av att det här är gången som ni inte kommer att hinna klart innan de 250 gästerna kommer.
Glasen skulle ni hinna putsa utan större problem men det finns inte riktigt tid över för att putsa 1250 bestick också.
Med andan i halsen jobbar ni vidare.
Hela tiden med känslan av att ni inte kommer att hinna.
Ni hinner inte äta, inte dricka kaffe, inte dricka ett glas vatten och inte ens stoppa in en ny prilla om ni snusar.

Ungefär där är jag just nu.

Men jag vet ju också att när den första gästen kommer in i restaurangen så är allting på plats.
Glasen och besticken är putsade.
Servetterna brutna.
Ljusen tända.

Man hinner ALLTID.
Det är bara att bita ihop, fokusera och jobba på som en vansinnig.

Om när ett ton grus lämnar axlarna

Publicerat i Eva, Puppe

Förra lördagen möblerade vi om vårat vardagsrum.
Den nya tv:n hade kommit och inspirerade oss att göra om vårt sov-, all-, dator-, lek-, hoppaisängen-och tvrum till ett riktigt vardagsrum.

Vi började med att flytta Tonåringens skrivbord och vad hittar vi bakom hans skrivbord om inte en vattenpöl och en vägg med tapet som var alldeles bucklig.

-Vi behöver inte målsa fan på väggen, försökte jag försiktigt men så klart så snurrade det en del ord och funderingar i våra huvuden.
Ord som:

VATTENSKADA
LÄCKAGE FRÅN TOALETTEN
BYGGFLÄKTAR
INGET BADRUM
FÖRSÄKRINGSBOLAG
BAJSA PÅ POTTIPOTTI I HALLEN
PANIK
UPPBRUTET GOLV

I torsdags, dan före dopparedan, kom mannen.
Han som var utskickad av försäkringsbolaget.
Han som skulle göra en bedömning av skadan.
Han som kom med fuktmätaren.

Han tittade på väggen.
Hummade.
Kollade med sin mätare över väggen.
Muttrade.
Gick in i pannrummet med sin mätare.
Muttrade.
Gick upp i badrummet med sin mätare.
Kom ner igen och kliade sig på hakan.

Jag hade kunnit svära på att vattnet på golvet trängde upp från listen.
Men det måste ha kommit någon annan stans ifrån.
Det var inte ett spår av fukt någonstans.
Inte i väggen.
Inte i pannrummet.
Inte i badrummet.
Ingenstans fanns det fukt.

Jag överdriver inte om jag säger att vi båda hade tårar i ögonen av tacksamhet.
Vilken julklapp.
Vilken lättnad.
Vilken otrolig lättnad.

Vilken befrielse när ett ton grus lämnar axlarna.

En synvilla.

Publicerat i Vardagligt

När Bebisen signalerade att han var vaken tittade jag på klockan.
Den visade 09.28
Hjälp!
Vi har försovit oss big time.
Ungen är INTE i skolan.
Mannen Min Älskade är INTE på jobbet.
Jag har ett möte på jobbet om en halvtimme.

Hur i helvete ska det här gå till?

Så blinkade jag en gång och tittade på klockan en gång till och drog en lättnadens suck.
Den var 03.28

Jag hämtade Bebisen, bäddade ner honom bredvid mig, drog täcket över oss båda och somnade om igen.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , ,