Ni som någon gång har jobbat med att servera i lite större sammanhang kommer att nicka igenkännande snart.
Jag ska beskriva en känsla för er.
En känsla av panik.

Tänk er att ni ska servera ett stort sällskap.
Låt oss säga en hel restaurang.
Vi säger 250 gäster.
Du och dina kollegor ska göra i ordning restaurangen från grunden.
Ni ska dra alla bord efter bordsplaceringen som hovis har gjort.
Ni ska lägga på dukar.
Putsa salt- och pepparställen.
Fylla på tandpetare.
Vika servetter.
Duka med tallrikar, glas och bestick för en trerättersmiddag.
Göra rent ljusstakarna.
Placera ut bordsdekorationerna.
Förbereda socker och mjölk.
Lägga snapsen på kylning.
Och allt det där andra som behöver göras……….

Ni jobbar på som galningar och det känns som om tiden bara går fortare och fortare.
Ni upptäcker att alla vinglas är fläckiga och ni måste putsa alla 500.
För hand.
Ungefär där föds tanken om att ni inte kommer att hinna.
Då upptäcker ni att även besticken är fläckiga och måste putsas för hand.
Alla gafflar, knivar, desserbestick och kaffeskedar.
Det blir 1250 bestick.
Ungefär där föds känslan av panik.
Känslan av att det här är gången som ni inte kommer att hinna klart innan de 250 gästerna kommer.
Glasen skulle ni hinna putsa utan större problem men det finns inte riktigt tid över för att putsa 1250 bestick också.
Med andan i halsen jobbar ni vidare.
Hela tiden med känslan av att ni inte kommer att hinna.
Ni hinner inte äta, inte dricka kaffe, inte dricka ett glas vatten och inte ens stoppa in en ny prilla om ni snusar.

Ungefär där är jag just nu.

Men jag vet ju också att när den första gästen kommer in i restaurangen så är allting på plats.
Glasen och besticken är putsade.
Servetterna brutna.
Ljusen tända.

Man hinner ALLTID.
Det är bara att bita ihop, fokusera och jobba på som en vansinnig.