Det här med att ha katt

Publicerat i Sune

Vi har ju tre katter.
Tre helt underbara katter.
Alla från samma familj i Broddbo.
Allt tre med samma mamma.
Men tre HELT vitt skilda individer.

Otto och Sivan är de yngsta.
De lämnar knappt huset och gården.
Tonåringarna.

Men så har vi Sune.
Herregud vilken oro.
Hur många gånger har jag inte vandrat fram och tillbaka i dikena med tårarna rinnande och letat efter honom.
Första gången när han var borta ett dygn.
Andra gången när han var borta två dygn.

Nu är vi (läs jag) en smula mer luttrad.
Ett, två, tre och till och med fyra dygn utan att visa sig hemma är ok.
Men fem, sex och sju dygn borta är INTE ok.
Not!
I går kväll pratade vi om att det hade gått för lång tid och med sorg i hjärtat var till och med jag tvungen att erkänna att jag inte heller riktigt trodde att jag skulle få se honom
igen.

Känslan, people, den känslan.

Så när vi precis hade gått och lagt oss.
Glasögonen låg på fönsterbrädan, bettskenen nära till hands och täcket uppdraget till hakan.
Då hör jag jamet.
Eller snarare avgrundsvrålet utanför sovrumsdörren.
Det där vrålet som inte sa någonting annat än ”Matte, jag är hemma nu”.
Brillorna åkte på igen, tunikan också och så rusade jag ut i hallen.

Där stod han.

Sune The Cat.
Kungen av Smulsnaret.

Han kråmade sig och spann så högt att jag knappt kunde höra vad jag tänkte.
Det var bara att springa ner i köket, fylla på med mat och färskt vatten och en äggula.
Sen satt jag på köksgolvet och tittade på honom medan han åt och drack.
När han var mätt och otrörstig klev han upp i mitt knä så att jag kunde plocka  fästingarna på honom och sedan låg vi bredvid varandra på köksgolvet i 10 minuter och kurade med nosarna så nära varandra det bara gick.

Vilken glädje.
Vilken glädje det är att ha katt.
Hela tiden.
Trots oron.
Så är ju glädjen så oändligt mycket större.

Hela tiden.

Kattfan

Publicerat i Sune

Ibland hatar jag att ha katt.
Verkligen HATAR!
Som just nu när kattfan inte kommer hem när jag tycker att han borde.
Eller när jag tycker att han borde ha kommit hem för länge sedan.

_________________________________________________

Edit: Han är hemma nu………
Kattfan var ordet.

Suck och pust

Publicerat i Eva, Tonåringen

Tonåringen Tonåringen har slutat åttan.
Idag har han gjort det.
Han har slitit på den här terminen och uträttat någonting som i det närmaste är att beteckna som stordåd i vissa ämnen.
En hel hög med VG på den där papperslappen som han kom hem med.

Jag är så stolt så jag håller på att spricka. Han är verkligen den finaste av alla fina.

Men det är ju skolavslutningskväll ikväll.
Solen skiner, det är varmt ute, ungarna badar nere i Rättvik och det är drogfri skolavslutningsfest på lokal.

Jag har pratat med honom.
Han har bilplats hem.
Dessutom är det dubbelkollat med ägaren av bilen att han kör hem Tonåringen.
Ägaren av bilen är dessutom en kille som nästan går som son i huset.
(Min Älskade kallade honom för P 2,5 idag)
Chauffören ska dessutom vara med och nattvandra ikväll.

Jag VET att han snart är femton.
Jag VET att han måste få göra saker på egen hand.
Jag VET att han alldeles snart är arton.

Ändå sitter jag här med myror inte bara i brallan utan i hela kroppen.
Jag kan inte läsa bloggar, inte ta mig för och fixa någonting, inte lyssna på boken, inte vattna blommorna eller vika tvätt.

Jag suckar och jag pustar.
Jag våndas en smula, det gör jag.

Jag kan inte hålla honom i min hand för evigt men jag kommer att bära honom i mitt hjärta hela livet och han är det dyraste jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vilken jävla kväll.

Publicerat i Eva, Reflektioner

Kvällen började med ett par udda beslut.
Redan tidigare under dagen hade jag bestämt mig för att springa på kvällen.
Så när Minsting hade somnat ändrade jag mig.
Då bestämde jag plötsligt att jag skulle tvätta några fönster i köket.

Odd decision som Hugh Grant skulle ha sagt.

När två fönster var tvättade och klara och klockan bara var tio i sju så bestämde jag om mig igen.
Lika plötsligt bestämde jag mig för att jag skulle springa ……. också.

Ytterligare ett udda beslut.

Hem, i duschen och tidigt i säng.
Sen började det.

Jag som alltid somnar och sover som en stock låg och vred mig som en kålmask.
Tonåringen var inte hemma och även om vi bor väldigt mycket på landet så var det inte en vanlig fredag utan det var trots allt Valborg.
När jag precis hade slumrat till så drog någon igång en massa fyrverkerier.
När det hade blivit tyst och jag precis hade slumrat till igen då ringer telefonen.
I vanliga fall hade jag låtit den ringa men eftersom det var Valborg och Tonåringen inte var hemma så vinglade jag ner för att upptäcka att jag precis inte hann svara.
Så somnade jag ingen bara för att vakna med ett ryck, titta på klockan och inse att det var en halvtimme efter det att Tonåringen skulle vara hemma och att han INTE hade petat på mig för att rapportera sin närvaro.

Det visade sig, så klart, att han var hemma och hade rapporterat sin  närvaro till Min Älskade.

Sen kunde jag sova.
Äntligen!
Som en stock.

Ända till klockan 05.07

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vaken …..

Publicerat i Graviditet, Vardagligt

Så sitter jag här igen………vaken.

Jag har mina skenor som gör att mina händer och armar inte domnar och värker på nätterna och som har gett mig min nattsömn tillbaka.
Jag har min Älskade i sängen bredvid mig.
Jag vet att Ungen har det bra där han är.

Ändå sitter jag här igen………vaken.

Lampan var släckt.
Alla skenorna var monterade.
Min Älskade hade somnat.

Plötsligt var den där igen.
Den lilla tanken som hade försvunnit under eftermiddagen.
Oron.
Den lilla tanken på lite förhöjt blodtryck och på äggvita i urinen.
Oron.
Den lilla tanken………….tänk om allt inte är som det ska?

Så här sitter jag igen………..vaken…………

Att måla FAN på väggen ………. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Jag älskar min mamma.
Det gör jag verkligen.
Hon har alltid varit en fantastisk mamma.

Hon har alltid gjort sitt bästa och hon har verkligen ställt upp på mig i alla väder.

Men hon är lite nervöst lagd.
Rättare sagt, hon är väldigt nervös av sig.

Hon ger intrycket att hon tycker att om hon inte har någonting att oroa sig för så är inte hennes liv värt att leva.
Hon kan oroa sig för allt.
Hon kan verkligen oroa sig för ALLT.
Allt från att opereras för bröstcancer för andra gången, till att det ska snöa nästa vecka, till att jag ska krocka med bilen, till att Ungen är ute efter klockan 18 på eftermiddagen, till att hon ska åka med en väninna till Åland……….kort sagt……..hon oroar sig för allt.

Jag kan villigt erkänna att hon inte har haft det så lätt alla gånger………
Som den gången när hon kräktes i en buske på Dala Airport eftersom vi var så sena att hon var helt övertygad om att jag skulle missa planet.
Eller när hon skulle köra mig till Arlanda och jag efter 10 mil meddelar att jag glömt passet hemma.

Nu gäller det mina ögon…….så klart.
Igår meddelade hon att hon, så klart, att hon var rejält orolig igen.

Mamma: Nu är jag så orolig att jag kommer att ligga sömnlös några nätter igen.

Eva: Vad är du så orolig för då?

Mamma: Din ögonoperation SÅ KLART! Du kan ju bli blind.

Eva: Men mamma, tänk på alla operationer som du har gått igenom. Tänk på alla höfter, alla tuttar och alla näsor som du har opererat och det har gått hur bra som helst.

Mamma: Ja just det, var inte du orolig för mig då?

Eva: Öh……..nej, det var jag inte.

Mamma: *snörper på munnen i extrem tystnad*

Mamma: Nej, men du är ju totalt okänslig. Du ska se att det blir värre för dig också……….det kommer med åldern.

Stillsamt undrar jag lite för mig själv.
Är det verkligen så att oron kommer som ett brev på posten med åldern?
Är det inte så att det handlar om egna val, i det här fallet och i de flesta andra fall?
Är det inte så att det handlar om att det är jag själv som bestämmer över mina tankar?
Är det inte så att jag väljer själv hur jag ska tänka i en situation?
Är det inte så att jag väljer själv om jag ska fokusera på att se problemen eller om jag ska fokusera på att glädjas över möjligehterna?

Eller är det så att oron och viljan att alltid måla fan på väggen kommer med åldern?