Det var bättre förr

Publicerat i Reflektioner

Eller också inte.
Inte för oss i alla fall.
Just nu känns det som om allt är bättre här.
I vårt nya landskap.
I vår nya stad.
I vårt nya hus.
i vårt nya liv.

Det är faktiskt sant att det känns som om allt är bättre här.
Då ska vi komma ihåg att det inte på något sätt var dåligt där.
Vi vantrivdes varken i huset, byn, kommunen eller i landskapet.
Inte alls.
Vi ville bara någonting annat.
Någonting annat med vårt gemensamma liv.
Det fick vi.

Vi fick ett större, ljusare och fräschare hus.
Fler toaletter, fler rum och fler våningar.
Vi fick ett mindre kök men ungefär dubbelt så många skåp och lådor.
Vi har så många skåp och lådor i köket att det inte ens är trångt och vi har till och med en låda som är tom.
Vi fick en gigantisk vedpanna, ackumulatortankar och en studio.
Vi fick ingen veranda men vi fick en trädgård som vi faktiskt kan vara i.
En trädgård som översvämmas av hallon.

Första helgen som vi bodde här så gick alla fyra bara och mös.
Utan tv, telefon eller Internet så gick vi som kan vissla och gjorde det.
Hela dagarna.
Min Älskade sa att han inte trodde att vi alla fyra varit så lyckliga samtidigt tidigare.

Jag tror att det stämmer.

Nu och då.

Publicerat i Familjen

Då:
Den här dagen för två år sedan, måndagen efter Allhelgonahelgen, så plussade jag.
Jag kissade på stickan.
Till Mannen Min Älskade lämnade jag över ett graviditetstest som visade ett tydligt plus när jag mållös kom ut ifrån toaletten.

”Vilka stora tuttar du har” sa Puppe när jag klädde på mig några dagar innan.
”Tycker du” svarade jag, klämde ihop tuttarna och kråmade mig lite lagom fånigt för att vara en snart medelålders kvinna.
”Fan vad töntig du är, du är ju på smällen och fattar du inte det?” svarade Puppe lite lätt syrligt.
Jag sa plötsligt inte så mycket……..för jag hade inte fattat.
Trots att tuttarna både gjorde så ont att de sprängde och hotade att spränga min bh så hade jag inte vett att begripa.
Jag hade inte ens tänkt tanken.

Nu:
Nu är plusset på stickan en människa som precis idag är sexton månader.
Ett år och fyra månader.
Vi är en till i familjen.
Nu är det som då bara var ett plus på en sticka en människa som är bestämd, kärleksfull, otroligt skränig och extremt högljudd, charmig, glad, tillgiven och så totalt bedårande som bara en liten människa som är sexton månader kan vara.
En liten människa som skriker rätt ut om vi inte på en hundradels sekund förstår vad det är han vill ha eller göra.
En liten människa som inom loppet av 27 sekunder kan dra fram så mycket saker ur kökslådor, skåp och leklådor att inte ens en hel kvadratdecimeter av köksgolvet är synligt.

Nu är plusset på stickan en lillebror.
En människa.
En älskad människa.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,