Den upphittade sugen.

Publicerat i Löpning

Jag har hittat sugen som jag tappade för några dagar sedan.

Väskan är packad med varma och rena kläder.
Träningskläderna framlagda.

Vi åker imorgon bitti.
Hela familjen.
Jag åker inte ensam.
Jag lämnar inte någon av mina älskade hemma.
Vi åker tillsammans.

Jag får ha min största fanclub med mig.
Min familj.

Imorgon ska jag springa Tjejmilen.
Jag känner mig förväntansfull.
Kanske en aning nervös.
Laddad.

Men framförallt känner jag mig glad.
Det ska bli roligt att springa imorgon.

 
************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varning.

Publicerat i Bloggen

Nu har jag funderat på det rätt länge och jag börjar känna mig mogen.
Jag har en schysst guide att tillgå.
Jag håller på att ta säkerhetskopior.
Jag är mogen.
Tror jag.

Jag har i alla fall bestämt mig.
Det är dags att uppdatera bloggen.
Det finns en ny version.

Om ni tycker att det ser konstigt ut här så beror det antagligen på att jag håller på och trixar och fixar.
Håll tummarna för att det ska gå bra.

Jag har aldrig gjort det förut.
Men i och för sig så hade jag aldrig installerat WP på en egen domän tidigare heller.

Vi ses snart igen.
Hoppas jag………
(Ja, jag är nervös)


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fan vad jag är bra.

Publicerat i Foton, Löpning

Nu har jag haft mitt gympapass.
Lite bister var jag nog innan jag klev ur bilen.
Lite nervös så där.

20090528044

Det var flera stycken av de som kom och gympade som faktiskt såg riktigt glada ut över att se mig där.
De hälsade mig välkommen tillbaka och jag fick till och med ett par kramar.
Det var kul.
Riktigt kul.

Efter en regnig dag så visade sig kvällen plötsligt från sin allra bästa sida.
Solen sken, det slutade blåsa och det hade torkat upp i gräset.
När de första tonerna i den första låten hördes och jag gav de första instruktionerna så släppte nervositeten.
Sen visade det sig att det satt i ryggmärgen.
Eller i alla fall det mesta.
Ett par gånger var jag helt borta och tyckte att jag mest vevade på med armarna men de som stod runt omkring vevade på rätt bra de också och de såg inte det minsta bekymrade ut.

Näradödenupplevelse var det bara två gånger.
Under det andra passet med magövningar var jag tvungen att påminna mig själv om att magmusklerna faktiskt var helt avskurna för mindre än ett år sedan och den sista konditionslåten var inte att leka med.
Men det har den ju å andra sidan aldrig varit.

Nu är det gjort.
Jag klarade det.
Jag tyckte att det var roligt.
Jag ska göra det igen.

Fy fan vad jag är bra.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att måla FAN på väggen ………. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Jag älskar min mamma.
Det gör jag verkligen.
Hon har alltid varit en fantastisk mamma.

Hon har alltid gjort sitt bästa och hon har verkligen ställt upp på mig i alla väder.

Men hon är lite nervöst lagd.
Rättare sagt, hon är väldigt nervös av sig.

Hon ger intrycket att hon tycker att om hon inte har någonting att oroa sig för så är inte hennes liv värt att leva.
Hon kan oroa sig för allt.
Hon kan verkligen oroa sig för ALLT.
Allt från att opereras för bröstcancer för andra gången, till att det ska snöa nästa vecka, till att jag ska krocka med bilen, till att Ungen är ute efter klockan 18 på eftermiddagen, till att hon ska åka med en väninna till Åland……….kort sagt……..hon oroar sig för allt.

Jag kan villigt erkänna att hon inte har haft det så lätt alla gånger………
Som den gången när hon kräktes i en buske på Dala Airport eftersom vi var så sena att hon var helt övertygad om att jag skulle missa planet.
Eller när hon skulle köra mig till Arlanda och jag efter 10 mil meddelar att jag glömt passet hemma.

Nu gäller det mina ögon…….så klart.
Igår meddelade hon att hon, så klart, att hon var rejält orolig igen.

Mamma: Nu är jag så orolig att jag kommer att ligga sömnlös några nätter igen.

Eva: Vad är du så orolig för då?

Mamma: Din ögonoperation SÅ KLART! Du kan ju bli blind.

Eva: Men mamma, tänk på alla operationer som du har gått igenom. Tänk på alla höfter, alla tuttar och alla näsor som du har opererat och det har gått hur bra som helst.

Mamma: Ja just det, var inte du orolig för mig då?

Eva: Öh……..nej, det var jag inte.

Mamma: *snörper på munnen i extrem tystnad*

Mamma: Nej, men du är ju totalt okänslig. Du ska se att det blir värre för dig också……….det kommer med åldern.

Stillsamt undrar jag lite för mig själv.
Är det verkligen så att oron kommer som ett brev på posten med åldern?
Är det inte så att det handlar om egna val, i det här fallet och i de flesta andra fall?
Är det inte så att det handlar om att det är jag själv som bestämmer över mina tankar?
Är det inte så att jag väljer själv hur jag ska tänka i en situation?
Är det inte så att jag väljer själv om jag ska fokusera på att se problemen eller om jag ska fokusera på att glädjas över möjligehterna?

Eller är det så att oron och viljan att alltid måla fan på väggen kommer med åldern?