Dagens naturruta

Publicerat i Foton, Reflektioner

Det tar liksom aldrig slut på djur- och naturupplevelserna här i Västmanland.

Den där älgen

Publicerat i Reflektioner

Jag kom hem lite tidigare från jobbet härom dagen.
Min Älskade skulle åka iväg och fixa en grej och gick ut till bilen.
Nästan andfådd kom han tillbaka in och sträckte fram iPhonen.

”KOLLA, det står en älg precis på andra sidan vägen”

Jaha, tänkte jag.
En älg har man väl sett hundra gånger och tänkte inte mer på det.
Så gick det en stund och Tonåringen om hem.
Också han med andan i halsen.
”Fan Morsan, det står en älg på andra sidan vägen”.

Jag menar.
Hur ofta står en älg kvar på samma ställe i över en halvtimme.

”Fan Morsan, vi måste gå ut och titta” sa Tonåringen och började dra på Minsting jacka och mössa.
Självklart tog jag med mig kameran och jag hann till och med byta till mitt zoomobjektiv.
Men som den försiktige general jag är tillsammans med mina barn så brydde jag mig inte om stativet.
Min plan var att om vi skulle behöva fly snabbt (älgar är ju trots allt, enligt mig, väldigt opålitliga djur) så skulle jag kunna få med mig båda pojkarna OCH kameran in i genom den öppna garagedörren innan älgen skulle hinna fram till oss och då ansåg jag att det skulle gå snabbare utan kameran fäst vid stativ.

Om det skulle behövas alltså…….

Historen bakom

Publicerat i Foton

Igår var vi till Minstings mormor och hälsade på.
Som alltid när vi är ute och åker så väljer vi de minsta grusvägarna som går genom så mycket skog som möjligt eftersom vi ständigt hoppas att vi ska få se björn.
Självklart ligger kameran med zoomobjektiv påslagen i mitt knä.

På väg hem igen utspelar sig detta.
Scenen är Min Älskade som kör, Minsting i framsätet och jag med kameran i knät i baksätet.
Min Älskade saktar in bilen avsevärt och stannar.

Puppe: Ta fram kameran Eva.
Minsting: Titta!
Eva: (tänker att vad konstigt det ser ut där framme på vägen, det liksom rör sig.)
Puppe: (Med lätt upphetsad stämma) KOLLA, det kan vara vargungar.
Minsting: Spärrar upp ögonen och pekar.
Eva: (tänker att det var väldigt vilka små björnungar det var och att björnar brukar väl bara få högst två ungar och konstaterar att det är minst sex-sju pyttesmå björnungar på vägen)
Puppe: Eva, ta fram kameran!
Eva: (tänker men vaddå kameran, jag måste ju titta. Det är ju för fan inte björnungar. Jag är ju helt dum i huvudet)
Minsting: Titta!
Puppe: Eva, för i helvete, plocka upp kameran!
Eva: Öh, vaddå! (tittar sig förvirrat omkring och upptäcker kameran i knät)
Eva: Plockar upp kameran och kollar att den inte är inställd på någon märklig manuell inställning utan på automatik.

Under tiden skuttar ”björnungarna” ner i diket en efter en och tittar nyfiket fram bland buskarna medan Min Älskade backar bilen tillbaka några decimeter.
Jag vevar ner rutan och lyckas faktiskt ta några bilder.
De flesta helt värdelösa men det blev i alla fall en som blev tillräckligt bra.

Så här  i efterhand är vi nog rörande överens om att det var en kull rävungar vi såg på vägen.
Och att någon fullfjädrad naturfotograf är jag inte ………. än.

Tämligen överens.

Dagens inslag från Naturrutan

Publicerat i Foton, Huset

Naturrutan

Vi behöver inte gå långt för att uppleva de mest förunderliga saker.
Ögonblick som aldrig kommer tillbaka.
Våra absolut närmaste grannar hade godheten att komma tillbaka efter det att jag var in och hämtade kameran.
Det tackar jag för och lovar att tillhandahålla en viss mängd solrosfrön även nästa vinter.

Förresten, har jag sagt att jag ÄLSKAR min kamera?