Det skrivs ju en hel del om nätkärlek och näthat just nu.
I kölvattnet av att Marcus Birro och Carolina Gynning stängt sina bloggar på grund av det som de kallar näthat.
Jag hakade på Tonårsmorsas utmaning och skrev om det härom dagen.

Här kommer ytterligare ett bevis på nätkärleken.

Jag har fått väldigt många fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentarer under de år som jag har bloggat.
Jag vet inte ens om jag någonsin har fått någon som varit direkt elak.
Om jag tänker efter riktigt ordentligt kanske jag har fått ett fåtal anonyma och mindre snälla kommentarer.
De går i alla fall med största säkerhet att räkna på ena handens fingrar.

Jag får som sagt fina och otroligt kärleksfulla kommentarer.
Häromdagen fick jag en speciell kommentar.
En människa som jag inte vet vem det är skriver otroligt fint.
Hon (jag fick för mig att det är en kvinna) tar sig tid att berätta att hon uppskattar att läsa det jag skriver.
Hon tar sig tid att kommentera, lämna ett spår efter sig och jag antar att hon gör det för att göra mig glad.

Moccha skriver så här:

Är ingen flitig kommenterare, men känner att jag bara måste lämna en kommentar nu. Det är så kul att titta in på din blogg varje dag och få ta del av det som händer hos dig. Sättet du uttrycker dig på gör att det du skriver också blir verkligt för mig. jag hoppas du fortsätter glädja omvärlden med din blogg länge till (även om Bebisen, Mannen och Tonåringen säkert kommer att kräva mer tid allt eftersom tiden går).
Stor kram och en önskan om att ni alla får en fortsatt skön sommar!

Är inte det nätkärlek så säg?
Tack raraste Moccha för en underbar kommentar.
Jag blir så glad så det känns alldeles varmt i hjärtat och bubbligt i magen.
Tack!
Klart att jag kommer att fortsätta blogga.
Klart att jag kommer att fortsätta dela med mig av min vardag.
Klart att jag kommer att fortsätta ösa ur mig mina ord här på bloggen.
Ibland viktigt och ibland oviktigt.
Ibland rent svammel.
Men det är ju just det det är.
Evas svammel.

Tack Moccha för att du tog dig tid att lämna din fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentar hos mig.

 
*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om nätkärlek, kommentarer, Moccha, uppmuntran, bekräftelse

Jag är helt övertygad om att det är så.
Nätkärleken vinner över näthatet.
Kärleken är större än hatet.
Alltid.

Nu är det på tapeten.
Igen.
Marcus Birro har lagt ner sin blogg på grund av allt näthat.
DN skriver om att “Kvinnliga bloggare kränks på nätet” och om att Carolina Gynning lägger ner sin blogg på grund av allt näthat.

Abbes pappa skrev om det härom dagen.
Mymlan skriver om det på Newsmill idag.

Det om kanske förvånar mig mest är att det så ofta på sista tiden gjorts så stora och braskande rubriker om näthat, som om det vore vanligare än nätkärlek. Jag hävdar att det inte är det. Jag hävdar att det på varje bitter feg hatare går minst tio alldeles vanliga bra människor som är generösa och ger av sig själva och ställer upp för andra. Jag hävdar att det finns mer kärlek än hat på internet. Jag ser dagligen fler exempel på människor som träffas och får vänner, som får hjälp och stöd, som får jobb och andra fantastiska saker genom internet och sina bloggar, än jag ser människor som kränks och far illa av desamma.

Tonårsmorsa utmanar mig att skriva om nätkärleken.
På Bloggvärldsbloggen blir jag uppmuntrad att haka på utmaningen.

För mig är det inte svårt att haka på uppmaningen.
För mig är det självklart att nätkärleken är större än näthatet.

Jag har Internet och bloggandet att tacka för allt.
För min kärlek.
För min yngsta son.
För mitt hem.
För mitt lugn.
För min lycka.

Hade det inte varit för Internet och min blogg på Aftonbladet hade jag antagligen aldrig träffat Mannen Min Älskade.
Hade det inte varit för bloggandet hade jag med största sannolikhet inte varit gift idag.
Hade det inte varit för bloggandet hade jag aldrig varit tvåbarnsmamma.
Hade det inte varit för Internet hade jag aldrig bott i mitt drömhus på landet.
Hade det inte varit för Internet och bloggandet hade jag aldrig varit så lycklig, så glad  och så hel som jag är idag.

Nätkärleken vinner över näthatet.
Det finns alltid de som hatar och de finns överallt.
Men de som älskar är fler
Kärleken är större än hatet.
Alltid.

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om nätkärlek, näthat, bloggosfären, utmaning, Mymlan, Tonårsmorsa