För ett tag sedan skaffade jag ett konto på Twitter.
Jag insåg rätt snabbt att jag inte fattade någonting.
Jag förstod inte vad jag skulle göra.
Jag förstod inte vad det skulle göra för mig.
Jag begrep helt enkelt inte vad jag skulle ha det till.
Så jag la ner.

Men så läste jag Mymlans gästinlägg på bloggen 365 saker du kan göra.

Jag nickade igenkännande när jag läste hennes inledning och jag svarade ja på minst en av de tio frågorna hon ställde i inläggets början.
Det väckte min nyfikenhet och jag blåste liv i mitt konto igen.

Jag jagade tag på människor som jag ville följa.
Det var människor som jag kände igen från bloggvärlden, människor som många andra följde, några politiker, några kändisar och några som var mig totalt okända.
Jag installerade Echofon på datorn och på min iPhone.
Plötsligt började det hända saker.

Det smattrade till och det dök upp en massa människor som pratade.
Inte med mig, men de pratade.
I början var jag mest en tyst åskådare men efter några dagar började jag skicka svar.
Hinner jag med att se något som jag reagerar på, som jag tycker är kul eller något som jag håller med om så brukar jag skicka iväg ett svar.
Det är ju så att om man ger uppmärksamhet så får man uppmärksamhet tillbaka.
Funkar inte bara i vanliga livet utan, så klart, är det så även i cybervärlden.

Jag kvittrar/twittrar lite på bussen till eller ifrån jobbet och på kvällarna när Bebis har somnat.
Även om jag även nu har haft mina funderingar över vad jag ska ha twitter till så fick jag reda på vem som vann På Spåret och Melodifestivalen fast jag inte själv satt framför tv:n.

Så bestämde jag mig för att göra ett litet test.
Så där barnsligt.
Om det eller det händer inom den här tiden så ska jag göra det eller det eller sluta med det eller det.
Ni vet vad jag menar.
Vi behövde ytterligare ett Spotifykonto i familjen.
Jag bestämde mig för att om jag lyckades fixa en Spotifyinvite genom Twitter på en vecka så ska jag fortsätta twittra.
Fjantigt, jag vet, men så var det i alla fall.
Då skulle jag ju liksom ha någon nytta av mitt twitrande tänkte jag.

I måndags skickade jag ut en fråga på Twitter.
Eftersom det ännu inte är så otroligt många som följer mig så fick jag inte något napp den vägen.
Så plötsligt idag händer det.
@KatinkaBille skickade ut en fråga om det var någon som ville ha en invite.

Så nu sitter jag här.
Med min Spotifyinvite och mitt Twitterkonto.

Häng med du också vettja.
Läs Mymlans gästblogg, hennes Mikroblogg for Dummies, lägg till EvasSvammel på Twitter i ditt flöde  och börja twittra du också.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, kvitter, Mymlan, 365 saker, mikroblogg

Den här veckan är ”Första gången” veckans bloggtema hos Mymlan.
Även den här veckan blir jag inspirerad av Mymland bloggtema men tar mig friheten att avvika en smula eftersom hon uppmanar oss att skriva utifrån oss själva.

Kanske beror det på att jag är tretton år äldre när jag blir mamma den andra gången.
Kanske beror det på att jag är tillfreds med mig själv och med hela mitt liv på ett helt annat sätt än vad jag var för tretton år sedan.
Jag tycker i alla fall att jag har tagit mig tid på ett annat sätt den här gången.
Jag har tagit mig tid att reflektera.
Över det lilla.
Det lilla som ofta är så stort.

Den här gången tänker jag ofta på just första gången.
Många gånger när jag tänker på det blir det så stort att den svindlar.
Tanken växer och gör att det kittlar i magen.

Jag bar ut Bebis i det ljumma sommarregnet för att han skulle få känna och se regn för första gången.
Första gången.

Första gången som han åt potatis.
Första gången i sitt liv som han såg den vita snön.
Första gången i livet som han reste sig upp själv.
Första gången som han åkte vagn.
Första gången som han skrattade.
Tänk er själva.
Tänk att skratta sitt allra första skratt.
Livets allra första skratt.
Så otroligt vackert det blir.

Så många snöflingor, vagnturer och skratt som han sett, gjort och avfyrat efter det.
Men tänk den där allra första gången.

Att göra precis allting för allra första gången.
Visst svindlar det en aning?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggtema, bloggen, Mymlan, första gången

Mymlan vill inspirera oss att skriva om kärlek den här veckan.
Så jag gör det.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om kärlek.
Men idag skriver jag det här:

Kärlek.
Det är fascinerande med kärlek.
Det är mycket som är fascinerande med kärlek.
Tänk att den räcker till.
Att kärleken räcker till alla.
Den tanken tilltalar mig.

Ett tag trodde jag att min kärlek bara skulle räcka till ett barn och knappt till mig själv.
Tänk så fel jag hade.
Igen.
Min kärlek räcker till så många.
Den räcker till Min Älskade, till mig själv och den räckte absolut till ett barn till.
Den räcker till fler.
Den räcker till många fler.
Ju fler jag älskar desto mer kärlek känner jag.

Ju mer jag slösar med kärleken desto mer får jag tillbaka.

Kärleken är som de finaste sandkornen i en hand.
Knyter du handen och försöker hålla fast rinner sanden mellan fingrarna och ur din hand men öppnar du upp handen och ger sanden luft, ljus och frihet så stannar den i din hand.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggtema, Mymlan, kärlek

Jag är helt övertygad om att det är så.
Nätkärleken vinner över näthatet.
Kärleken är större än hatet.
Alltid.

Nu är det på tapeten.
Igen.
Marcus Birro har lagt ner sin blogg på grund av allt näthat.
DN skriver om att “Kvinnliga bloggare kränks på nätet” och om att Carolina Gynning lägger ner sin blogg på grund av allt näthat.

Abbes pappa skrev om det härom dagen.
Mymlan skriver om det på Newsmill idag.

Det om kanske förvånar mig mest är att det så ofta på sista tiden gjorts så stora och braskande rubriker om näthat, som om det vore vanligare än nätkärlek. Jag hävdar att det inte är det. Jag hävdar att det på varje bitter feg hatare går minst tio alldeles vanliga bra människor som är generösa och ger av sig själva och ställer upp för andra. Jag hävdar att det finns mer kärlek än hat på internet. Jag ser dagligen fler exempel på människor som träffas och får vänner, som får hjälp och stöd, som får jobb och andra fantastiska saker genom internet och sina bloggar, än jag ser människor som kränks och far illa av desamma.

Tonårsmorsa utmanar mig att skriva om nätkärleken.
På Bloggvärldsbloggen blir jag uppmuntrad att haka på utmaningen.

För mig är det inte svårt att haka på uppmaningen.
För mig är det självklart att nätkärleken är större än näthatet.

Jag har Internet och bloggandet att tacka för allt.
För min kärlek.
För min yngsta son.
För mitt hem.
För mitt lugn.
För min lycka.

Hade det inte varit för Internet och min blogg på Aftonbladet hade jag antagligen aldrig träffat Mannen Min Älskade.
Hade det inte varit för bloggandet hade jag med största sannolikhet inte varit gift idag.
Hade det inte varit för bloggandet hade jag aldrig varit tvåbarnsmamma.
Hade det inte varit för Internet hade jag aldrig bott i mitt drömhus på landet.
Hade det inte varit för Internet och bloggandet hade jag aldrig varit så lycklig, så glad  och så hel som jag är idag.

Nätkärleken vinner över näthatet.
Det finns alltid de som hatar och de finns överallt.
Men de som älskar är fler
Kärleken är större än hatet.
Alltid.

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om nätkärlek, näthat, bloggosfären, utmaning, Mymlan, Tonårsmorsa

Jag tycker att det är så kul att Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter tagit över Aftonbladets Bloggvärldsblogg.
Äntligen har det blivit en bra blogg igen.
Det känns som det var väldigt länge sedan det var en bra blogg.
Jag tycker inte att det har varit det sedan Sigge Eklund slutade.

Plötsligt vimlar det av bra postningar i Bloggvärldsbloggen igen.
Jag gillar hennes sammanfattningar av bloggveckan, hon har tipsat om hur man kommer igång med Twitter och utan Bloggvärldsbloggen skulle i alla fall inte jag ha haft en aning om att både Dramaten och Thomas Bodström har börjat blogga.
Den senaste kan säkert bli väldigt underhållande.
Om inte annat kan man nog få sig några fniss genom att läsa kommentarerna.

Nu blev det bloggtips i bloggtipset.

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggtips, Bloggvärldsbloggen, Dramaten, Thomas Bodström, Mymlan

Jag har varit lite sen i starten med en hel del som har med surfandet att göra.
Det tog ett bra tag innan jag insåg fördelarna med Firefox.

Det tog även ett bra tag innan jag insåg fördelarna med RSS-läsare.
Naturligtvis så var det Alma Mater som fick bli min ledstjärna och via hennes guide så installerade jag Wizz RSS News Reader och den har jag trivts bra med rätt länge.

Jag har bara prenumererat på rss-flöden till bloggar och det har varit hur lätt som helst att hitta tillbaka till mina favoritbloggar.
Det har också varit otroligt lätt att lägga till och på så sätt snabbt och lätt hitta tillbaka till bloggar som jag, av någon anledning, velat följa under en kortare period.

För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa Google Reader.
Plötsligt öppnar sig en helt ny värld.
Ett, för mig, helt nytt sätt att läsa bloggar.
Ett fantastiskt lätt och överskådligt sätt kunna se om nya inlägg skrivits.
Google Reader visas hela tiden i realtid så att jag ser om det kommit nya inlägg utan att jag behöver uppdatera sidan.
Det syns till och med på den fliken som Google Reader är öppen i om det finns olästa inlägg.

Fiffigt!

Inte nog med det.
Med det här lilla tillägget till Firefox kan man dessutom se hela flödet även på de ställen som stryper sina RSS flöden, man ser bloggen så som det ser ut och man kan kommentera utan att behöva lämna Google Reader.
Ett förnämligt tips som jag tackar Mymlan för.
Tack tack!

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om Google Reader, rss, Mymlan, Firefox, addons, tips, Alma Mater