Ibland tappar jag sugen

Publicerat i Eva, Löpning

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra.
Men ibland så kan jag inte låta bli.
Jag är inte mer än människa och jag kan inte låta bli att jämföra mig med andra.
När jag gör det så blir jag ibland så avundsjuk att jag håller på att spricka.

Jag skulle också vilja träna sex pass i veckan som Linda gör.
Jag skulle också vilja springa mil efter mil efter mil.
Jag skulle också vilja ha en sådan kropp med platt mage och armar som är så snygga att de är värda att dö för.
Jag skulle också vilja ha kropp som en 25-åring.
Jag skulle också vilja klara av, ha ork och motivation att köra pass som det här eller som det här.
Jag menar jag har bara ett barn mellan 0 och 3.

Men så kommer jag på att jag ju faktiskt jobbar heltid.
Och att jag dessutom INTE jobbar på ett gym som personlig tränare.
Jag kommer på att jag åker hemifrån strax efter 07.00 och kommer hem strax före 17.00
Varje vardag.
Så kommer jag ju på att jag faktiskt springer mil efter mil efter mil.
Och att jag faktiskt fyller 45 år i sommar.
Att det är första vintern som jag över huvudtaget springer.
Så kommer jag plötsligt att tänka på att jag springer så fort på mitt löpband och att jag ALDRIG någonsin tidigare har sprungit så fort i hela mitt liv.
Så kommer jag att tänka på att jag faktiskt har börjat träna lite styrkeövningar hemma och att jag ägnat en stund i kväll åt att leta efter nya som jag faktiskt vill testa.
Jag kommer dessutom att tänka på att jag sprang Stockholm Halvmarathon för första gången i mitt liv förra året.

Så kommer jag hem till Min Älskade på eftermiddagen.
Min Älskade som kramar om mig och viskar i mitt öra att han tycker att jag är bra.
”Bra med vad?” frågar jag.
”Bra med att få ihop allting som har med vardagen att göra” svarar han.

Det är då jag inser att jag inte längre jämför mig med någon annan.

I extremt dålig form.

Publicerat i Löpning

Förra vintern var jag ute och gick med barnvagnen varje dag.
Kilometer efter kilometer avverkade jag.
Backe upp och backe ner.
Den här vintern har det inte blivit många kilometer alls.
Knappt en mil.

Det har knappt blivit någon träning alls den här vintern.
Av något slag.
Gympan tappade jag helt sugen för när vi inte fick fortsätta hela terminen här i Boda.
Sugen som jag tappade var så stor att jag tackade nej till att ha en grupp nere i Rättvik.

Några promenader med barnvagnen har det inte varit tal om under mina lediga dagar.
Inför julledigheten hade jag laddat för härliga dagar utomhus men de tankarna föll ju på att det var -25 grader, konstant, under de tre veckorna som jag hade semester.

Sen har jag dessutom haft en fot som gjort ont.
Under trampdynan och ut i stortån.
Det har till och med gjort så ont att jag var tvungen att uppsöka läkare före jul.
Inflammation i senorna till stortån var hans teori.
Ont gjorde det i alla fall och lång tid har det tagit.
Det är egentligen först nu som jag kan säga att jag inte har ont längre.
Jag känner mig konstigt stel under trampdynan men det gör inte direkt ont.

Allt det här sammantaget har gjort att lusten för att träna har varit i det närmaste obefintlig under vintern och nu är jag i extremt dålig form.
Dessutom börjar jeansen strama lite oroväckande.

I går kom den här på posten.

Jag tittade lite förstrött i broschyren.
Jag la den ifrån mig.
Efter en stund tog jag upp den och tittade igen.
Jag kollade hur mycket det kostade att anmäla sig.
Jag studerade skissen över banan.


Plötsligt kände jag mig sugen igen.
Jag mindes den där underbara känslan av att orka.
Av att kroppen är stark.
Jag mindes vad jublande glad jag var när jag hade klarat att springa milen första gången.
Jag mindes vad jag kände mig nöjd när jag hade klarat av mina tre löparmål förra året.

Nu är jag sugen att sätta igång igen.

Det är dags att knåpa ihop en plan.
Det är dags att sätta upp nya mål.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,