Kommer ni ihåg Morran, Husse och Lovisa?

Publicerat i Reflektioner

Ni som var med 2007.
På AB bloggen.
Ni kommer väl ihåg Lovisa?
Och Lovisas mamma Morran, hon som filurade lite?

Lovisas mormor är en klok kvinna.
Hon har sagt de ord som jag så ofta tänker på.
De ord som jag delar med mig av till människor som inte riktigt är fyllda med mod.
De som tvekar.
Till dem säger jag det Morrans mamma sa när Morran gick och fingrade på de minsta bebiskläderna och tvekade om hon skulle våga.
Då sa Morrans mamma: ”Kom ihåg att sorg aldrig är ett straff för att du vågat känna glädje.”

Lovisa som var ett mirakel redan i Morrans mage.
En på miljonen.

För fem år sedan bar jag Morran, Husse och Lovisa allra närmast mitt hjärta.
Jag tänkte de godaste tankarna och bad till alla höga makter jag kunde påminna mig att jag någonsin hört talas om.
För fem år sedan idag kom Lovisa till jorden.

Exakt i dag fyller hon fem år.
Idag fylls mina ögon av tårar och mitt hjärta av jubel och sång.
Sånger om mod, kärlek och tacksamhet.
Tacksamhet över Livet.

Har ni inte läst om Lovisa tidigare så gör det nu.
Börja läs här och lär vartenda inlägg fram till 31 oktober när Lovisa föds.

”Hela förmiddagen är  vi där, på sjukhuset. Läkaren föser allt åt sidan och ägnar sig åt oss. Han försöker förklara det som inte går att förklara. Att hon inte kommer överleva som det ser ut nu. Att han måste konsultera kollegor eftersom det handlar om liv och död. Att det som drabbat henne är så ovanligt att de aldrig sett det på Huddinge förut. Att hon har den svåraste formen och att det enligt senaste statistiken inte ser ut att finnas mer än 35 rapporterade fall i världen. Ingen har överlevt.  Jag tänker hysteriskt att det inte är möjligt.  Hon var ju frisk nyss.
Vi har bestämt oss för att våga vänta. Någonstans vet vi att det nog tar slut här, men vi kan inte släppa henne. Än så länge lever hon, och jag kan känna henne fladdra i mitt inre. Hon var stor som ett hallon när stickan lyste blått.

Jag ska aldrig mer önska något i hela mitt liv, om jag bara får behålla henne.”

Läs det Morran skriver.
Det hon skriver om sitt Liv, om längtan, om kärlek men framför allt det hon skriver om hopp.

Och glöm aldrig.
Glöm aldrig att sorg inte är ett straff för att du vågat känna glädje.

Dagens bloggtips: Lovisa skvallrar lite

Publicerat i Bloggtips

Jag kommer att sakna honom förfärligt. Denne behaglige, varme man som besitter sådan knivskarp intelligens. Som valde att våga ge Lovisa en chans. Denne läkare som för första gången i Sverige, andra gången i världen, vågade sig på ingreppet som än så länge gett oss alla dessa veckor med Lovisa.  Dessa magiska händer.

Eller ”Morran filurar lite” som bloggen hette när jag hittade den.
Morran började blogga redan i maj 2006.
Det var långt innan jag hittade henne.
När jag hittade Morran var hon gravid.
Hon hade Lovisa i magen.
Minsta och raraste lilla Lovisa.
Lovisa som hade lungcystor som liten ofödd människa.

Morran, Bagger och Lovisa som kämpade och vågade.
Vågade tro att det ändå fanns ett hopp.
Sällan, eller aldrig, har en blogg fängslat mig på det sätt som Morrans blogg gjorde.
Den hade mig i ett järngrepp.
Jag läste, grät, läste, grät, läste, grät och läste.
I ett streck.
Allt som fanns att läsa om Morran, Bagger och Lovisa.

Som Morran skrev.
Hon har ett välsignat sätt att tåta ihop de där orden på.
Som när hon första gången berättar om sitt Liv och när de först fick reda på att Lovisa var sjuk eller när hon berättar om deras sorg.
Jag kommer aldrig aldrig att glömma när Morran berättade om den lilla byrån som hon har i sitt inre eller när hon berättar om när de fick ett litet hopp om att de kanske kanske skulle få behålla henne.
Glömma kan jag heller inte göra när Morran berättar om när hon, hennes syster och mamma vågade köpa ljuvliga små bebiskläder i storlek 50/56 och ofta ofta tänker jag på de orden som Morrans mamma då sa.
Hon sa: Sorgen kommer aldrig som ett straff för att du känt lycka.

Så kom Lovisa.
Den 31 oktober 2007 klockan 08.52 kom hon till världen välskapt och skrikande.
Som barn ska komma till världen.
Så fick världen se de första bilderna på tjejen som överlevde och vars resa till livet hade fångat mig, fått mig att gråta, fått mig att le och skratta.

Nu bloggar inte Morran speciellt ofta längre.
Jag kan förstå det men jag tycker att det är tråkigt för jag hade väldigt gärna fortsatt läsa om Lovisaliten och om när hon blev Lovisastor och Lovisastörre.

Nu har jag tappat bort Morran.
Helt och hållet.
Det tycker jag är sorgligt.
Morran har en speciell plats i mitt hjärta.

Så om någon vet var Morran finns eller om du raraste Morran, av en händelse, skulle läsa det här så vill jag att du ska veta att ni finns i mitt hjärta och i mina tankar.
Snart fyller Lovisa år.
Igen…….

Har du inte läst Morrans blogg förut så gör det och förundras över livet och över att mirakel faktiskt sker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag läser och gråter av glädje…….. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Jag tror att jag kollat Morrans blogg minst fem gånger om dagen sedan hon skrev sitt inlägg den 25:e november.

Jag har väntat och jag har väntat…………..
Jag har tänkt goda tankar om Morran, Husse och Lovisa.
Modigaste och starkaste Lovisa som har en livsvilja som är något långt utöver det vanliga…….
Jag har tänkt tankar om kärlek, kraft och mod till Morran, Husse och Lovisa och jag har fortsatt att kolla Morrans blogg minst fem gånger om dagen.

Så idag, nyss……..när jag kom tillaka från eftermiddagsfikat såg jag…………Morran har skrivit ett nytt inlägg.

Vi börjar nog ta in att Lovisa kommer få leva nu. Jag kommer på mig själv med att tänka att ”en sån ska Lovisa få när hon fyller tre” eller ” när Lovisa blir större ska vi göra det här”. Sånt vågar jag tänka nu. Inte hela tiden, men varje dag skuttar någon sån tanke runt i mig och det känns underbart, nytt och lite lite skrämmande. Fortfarande är det lite svårt att förstå. Att hon finns. Att hon är vår. Att hon får leva.


Jag läser om Lovisa och jag gråter av glädje.
Jag läser Morrans ord och mitt hjärta och mina ögon svämmar över.

Tack raraste Morran för att du låter mig få läsa om Lovisa.
Vilken glädje och vilket hopp att få läsa om Lovisa.
Tack!