Det framstår som ett mirakel

Publicerat i Löpning

Det framstår faktiskt som ett mirakel att jag sprang sammanhängande en HEL MIL på sensommaren 2009.
Jag har varit ute och sprungit idag.
Eller sprungit och sprungit.

Jag bestämde mig för att vara otroligt snäll mot mig själv och bestämde att det var tillåtet att gå när jag kände att jag behövde det.
Jag hade tillåtelse att gå i uppförsbackarna om jag ville.
Det blev en hel del gång kan jag säga och det berodde inte på att det var en makalöst kuperad bana.
Men eftersom jag inte har sprungit eller tränat någonting annat på två månader så är det inte så konstigt.

Målen med säsongens löpning är desamma som det bra året 2009 (när jag klarade mina mål) och det mindre bra (läs skitkassa) året 2010 när jag i stort sett och av varierande anledningar inte riktigt nådde något av mina mål.
Mål 1: Klara av Tjejrusets 5 km den 25 maj utan att gå.
Mål 2: Spinga en mil.
Mål 3: Om allt flyter som det ska utan skador och sjukdomar så vill jag gärna springa milen under 60 minuter.

Dagens bloggtips: Lovisa skvallrar lite

Publicerat i Bloggtips

Jag kommer att sakna honom förfärligt. Denne behaglige, varme man som besitter sådan knivskarp intelligens. Som valde att våga ge Lovisa en chans. Denne läkare som för första gången i Sverige, andra gången i världen, vågade sig på ingreppet som än så länge gett oss alla dessa veckor med Lovisa.  Dessa magiska händer.

Eller ”Morran filurar lite” som bloggen hette när jag hittade den.
Morran började blogga redan i maj 2006.
Det var långt innan jag hittade henne.
När jag hittade Morran var hon gravid.
Hon hade Lovisa i magen.
Minsta och raraste lilla Lovisa.
Lovisa som hade lungcystor som liten ofödd människa.

Morran, Bagger och Lovisa som kämpade och vågade.
Vågade tro att det ändå fanns ett hopp.
Sällan, eller aldrig, har en blogg fängslat mig på det sätt som Morrans blogg gjorde.
Den hade mig i ett järngrepp.
Jag läste, grät, läste, grät, läste, grät och läste.
I ett streck.
Allt som fanns att läsa om Morran, Bagger och Lovisa.

Som Morran skrev.
Hon har ett välsignat sätt att tåta ihop de där orden på.
Som när hon första gången berättar om sitt Liv och när de först fick reda på att Lovisa var sjuk eller när hon berättar om deras sorg.
Jag kommer aldrig aldrig att glömma när Morran berättade om den lilla byrån som hon har i sitt inre eller när hon berättar om när de fick ett litet hopp om att de kanske kanske skulle få behålla henne.
Glömma kan jag heller inte göra när Morran berättar om när hon, hennes syster och mamma vågade köpa ljuvliga små bebiskläder i storlek 50/56 och ofta ofta tänker jag på de orden som Morrans mamma då sa.
Hon sa: Sorgen kommer aldrig som ett straff för att du känt lycka.

Så kom Lovisa.
Den 31 oktober 2007 klockan 08.52 kom hon till världen välskapt och skrikande.
Som barn ska komma till världen.
Så fick världen se de första bilderna på tjejen som överlevde och vars resa till livet hade fångat mig, fått mig att gråta, fått mig att le och skratta.

Nu bloggar inte Morran speciellt ofta längre.
Jag kan förstå det men jag tycker att det är tråkigt för jag hade väldigt gärna fortsatt läsa om Lovisaliten och om när hon blev Lovisastor och Lovisastörre.

Nu har jag tappat bort Morran.
Helt och hållet.
Det tycker jag är sorgligt.
Morran har en speciell plats i mitt hjärta.

Så om någon vet var Morran finns eller om du raraste Morran, av en händelse, skulle läsa det här så vill jag att du ska veta att ni finns i mitt hjärta och i mina tankar.
Snart fyller Lovisa år.
Igen…….

Har du inte läst Morrans blogg förut så gör det och förundras över livet och över att mirakel faktiskt sker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Plötsligt händer det

Publicerat i Minsting

Precis när vi promenerar på kanten till totalt sammanbrott.
När vi är så trötta så vi inte orkar prata med varandra.
När skratten har tagit slut och när leendena börjar sina.
När irritationen är den vanligaste känslan och när inte ens solen och värmen lindrar.
Precis när vi håller på att bli galna.
På riktigt.
Av trötthet.

Då händer det.
Då slår Minsting på radarn igen.
Katastfrofradarn.

Plötsligt händer det.
Minsting sover hela natten utan ett ljud.
Minsting sover till klockan 05.45

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Välkommen till världen.

Publicerat i Reflektioner

Igår natt kom det ett sms.
Sms och telefonsamtal som kommer på natten brukar sällan vara goda nyheter.
Det här var en god nyhet däremot.

Kl 03.54
Hej, nu är vi på väg in till BB

Sen började väntan.
Väntan på nästa sms.
Det kom på förmiddagen.

En minut i tio kom vår lilla Vera.

Ett nytt barn är fött.
Ett litet mirakel.
En underbar människa som till och med har de där små krumelurerna i öronen.

Välkommen till världen lilla Vera.

Ett mirakel.

Publicerat i Reflektioner

Föreställ er en svart- och vitrandig bebisbody.
Föreställ er en Bebis.
Så föreställer ni er jordgubbspuré.

Den oslagbara kombinationen kan inte resultera i någonting annat än en body som är röd- och svartrandig.
En body som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle kunna bli vit- och svartrandig igen.

Men undrens tid är inte förbi.
Än sker mirakel.
Miraklet i det här fallet heter Galltvål.
Gnugga in ordentligt på fläcken ( i det här fallet hela bodyn) och lägg i tvättmaskinen på en gång.

Vips sker mirakel

Lägg Galltvål på minnet.
Glöm det aldrig.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utveckling.

Publicerat i Bebisen

Eller instinkt.
Eller vad jag nu ska kalla det.
Men otroligt fascinerande är det i alla fall.

Det nyfödda barnet som vet precis vad det ska göra.
Som letar sig fram till mammans bröst och börjar suga.

Bebisen som lär sig att lyfta på huvudet.
Som vänder sig från rygg till mage och sedan lär sig att vända sig tillbaka igen.
Utvecklingen från att ligga still på mage och iaktta till att komma på en teknik för att förflytta kroppen.

Vilket driv.
Vilken utveckling.

Från ålande till att dra upp knäna under kroppen, koordinera händer och ben för att till sist kunna krypa.
Att kunna spänna rätt muskler på rätt sätt för att kunna sitta upp.
Från krypande och sittande till att komma på att “om jag tar tag i den där fotpinnen på stolen så kan jag resa mig upp till knästående” och därifrån till stående och därifrån till förflyttning i sidled för att sen släppa en hand och sedan släppa två händer.

För att till sist släppa taget och ta de första stegen på egen hand.

Vilket mirakel det är.
Vad det är fiffigt uttänkt.
Tänk att alla barn gör likadant.
Alla barn i hela världen gör ungefär samma saker i ungefär samma ålder.

Det nästan svindlar när jag tänker på det.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det drar ihop sig …..

Publicerat i Graviditet, Vardagligt

I ordens alla bemärkelser.

Det är bara ett par tre veckor kvar.
Jag är stor och otymplig och min mage börjar anta enorma proportioner.
Jag kissar oavbrutet och i samma ögonblick som jag kliver ut ur badrummet är jag kissnödig igen.
Jag har svullna fötter och ben.
Det bufflar i magen och stundtals bufflar det så kraftigt att det ser ut som det går stormvågor på magen och jag tappar nästan andan.

Jag har börjat få sammandragningar också.
Inte direkt förvärkar men riktigt rejäla sammandragningar.
De kommer tätare och tätare och kan lika gärna komma när jag precis har vaknat och fortfarande ligger i sängen som när jag rör på mig och ibland förnimmer jag en svag smärta i sammandragningarna.
De senaste dagarna har jag också haft en känsla av att det känns annorlunda.
Det trycker på neråt och bakåt…………ja, det känns helt enkelt annorlunda.

Trots allt det här uppenbara som jag faktiskt känner händer med min kropp, trots att jag går förbi spegeln där jag ser nästan hela mig själv så fort jag varit på toaletten, trots att barnvagnen är inköpt, trots att de små bebiskläderna är tvättade och vikta, trots att väskan är packad och trots att vaggan står placerad i sovrummet så känns det helt overkligt.

Det känns helt ofattbart att vi snart kommer att vara en människa till i den här familjen.
Det känns helt ofattbart att vi ska bli föräldrar.
Det känns helt ofattbart att Ungen ska bli storebror.
Det känns helt ofattbart att om bara ett par tre veckor så kommer en människa som är hälften jag och hälften Mannen Min Älskade att se dagens ljus.
Ett nytt liv.
En bebis.
Ett barn.
En ny människa.

Jag lägger händerna på magen och jag hisnar
inför tanken på vilket under det är.

Ett nytt liv…………vilket mirakel.

Vilken enorm kärlek.