Orup och jag …… eller Anna jag älskar dig.

Publicerat i Reflektioner

DSC_3905
Foto Mathias Heinel

Sitter och tittar på ”Så mycket bättre” och idag är det Orups dag och plötsligt så bara väller minnena över mig.
Plötsligt så bara flimrar det bilder förbi.
Så otroligt många bilder.

Jag hade missat Orup eftersom jag var i Italien.
Anna gav mig Orup och jag var helt såld.
Jag kommer ihåg att jag satt på golvet utanför toan på tåget med lurarna och bara lyssnade och drack Martini Bianco.
Som jag lyssnade.
Som jag drack.
Som jag njöt.
Som jag lyssnade.

Hur ska jag kunna förklara känslan i att Anna kom ner till mig i Milano?
Hur ska jag kunna berätta om vår vänskap?
Om vad den betydde?
Hur ska jag kunna förklara känslan, där på caféet i Milano när jag berättade vad du skulle göra, att du bara skulle hålla kvar blicken och att du sen skulle få frågan om du hade cigaretter eller om du kunde bistå med eld.
Att den frågan sedan ledde till att vi åkte tåg till Roma kunde inte ens jag förutse.


RomaF
Foto Moyan Brenn

Tetti De Roma - 1/4Jx
Foto .L

Colosseo, Roma, Italia
Foto yeowatzup

Er mare de Roma
Foto mauro

Hur ska jag kunna berätta om Kristinas glädje över vår möjlighet att åka?
Över hennes oro men ändå hennes glädje.

Det går egentligen inte att berätta om resan.
Inte om resan dit och absolut INTE om resan hem.
Det går inte att berätta om lägenheten, om hunden, om bilen, om fontänen eller ens om kläderna.

Bilden på dig och mig Anna.
På kanten på Fontana di Trevi.
Bilden där vi har en varsin cigg i handen.
Bilden som du skrapade bort din cigg på för att kunna visa för de dina.
Axelvaddarna, kjolarna, strumpbyxorna, utsikten från lägenheten, kupolerna, kaffet och vädret.

Det går liksom inte.
Jag vill.
Men jag begriper inte riktigt hur jag ska bete mig.

Hur i helvete ska jag kunna förklara för att ni ska kunna förstå?
Det är ju bara Anna som kommer att fatta vad jag pratar om i alla fall…….

Men så är det.
Orup, jag äskar det du gjorde för mig under den här resan.

Anna, jag älskar dig…….

Memory Lane

Publicerat i Reflektioner

Fyllde i några så kallade livshändelser i min tidslinje på Facebook i kväll.
Bläddrade bland lite bilder.
Lite gamla bilder, lite äldre bilder och lite bilder som var ännu äldre.
Det var två stycken bröllop, två födelser, flytt och en resa till New York.

Riktigt hur det gick till vet jag inte men plötsligt knackade en vän ”från förr” på och gläntade på FB dörren.
Nu snackar vi vän riktigt från förr i tiden alltså.
Så visade det sig att vännen bor i samma landskap, i en grannkommun och jag fascineras igen.
Över hur livet liksom som krokar sig iväg åt de mest märkliga håll för att sedan på något sätt hitta sin väg tillbaka igen.

Fränt!

Förutom det så är jag sjukt sugen på en prilla just nu.
SJUKT sugen.

HEPP!

Minnen från igår

Publicerat i Familjen, Minsting

Det känns ju lite trist idag.

Så sent som igår skrev jag ju och berättade att den dagen skapade minnen som skulle vara bra att ha till hands.
Jag fokuserar på att plocka fram minnena från igår och hoppas att det ska göra så att resten av dagen går lite fortare.

Jag kastar in några bilder från igår för att underlätta en smula för mig att komma ihåg igår som var ljuvlig.
MormorbusMormorbusMormorbus

Det har varit en bra dag

Publicerat i Familjen, Kärlek

Idag har varit en bra dag.
En riktigt bra dag.
En helt underbar dag.
Det har bara varit en helt vanlig lördag mitt i livet.
Det har varit grått, regnigt och blåsigt och vi har knappt varit utanför dörren på hela dagen.
Men den har varit helt underbar.

En sådan där dag som är proppfylld av sådant som blir minnen.
Braatthaminnen som är perfekta att ha en dag när det inte känns fullt lika bra.
Jag är fylld till bredden av leenden, bus, kärlek, glittrande ögon och skratt.
Fylld av minnen som jag lägger närmast mitt hjärta.
Där på den där platsen där det är som lättast att hitta dom och plocka fram dom.

När jag behöver dom igen.

Ibland så bara vet man.

Publicerat i Eva

När jag lästa Tonårsmorsas inlägg Dagens Mabou från i går så log jag igenkännande.

Ibland så bara vet man.
Fast man är ett barn.
Man bara vet.
Det är bara så.
Dessutom så bara vet man att man vet.
Inte hur man vet men att man vet.

Som när jag var liten och hade skickat in mammas lösning på lördagens Melodikryss.
Fem minuter i tio lördagen därpå kom jag skuttande in i köket och talade om för mamma att jag ville bara höra mitt namn läsas upp i radion eftersom jag hade vunnit en klockradio.
Mamma började förklara att chansen att jag skulle vinna var jääääääääätteeeeeeeeliiiiiiiiiiten och att det var jäääääääättemååååååångaaaaaaaa som skickade in sina lösningar.

I samma ögonblick som hon hade förklarat klart hörde jag radiorösten säga: Och den rätt öppnade lösningen var insänd av Eva Viklund från Rättvik. Här kommer dagens Melodikryss……….

Jag bara visste.
Jag visste inte hur men jag bara visste det.

Mamma?
Ja, hon höll väl på att svimma av förvåning.
Klockradion?
Ja, den kom på posten och den var verkligen skitkass.

Men inte spelade det någon roll.

************************************************************************************* Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den här kyssutmaningen ………… *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Jag har blivit utmanad av Dimma.

Utmaningen går tydligen ut på att berätta om sin första kyss.

Jag känner mig tvingad att avstå.
Jag måste tacka nej till den här utmaningen…………..tyvärr.

Jag kommer nämligen inte ihåg.
Jag har väldigt sporadiska minnen från min barndom och min uppväxt………..något som ibland har bekymrat men även fascinerat människor i min omgivning.

Själv har jag inte funderat så mycket över det eftersom jag inte vetat om någonting annat än att inte minnas sitt dagis, inte minnas sin första skoldag, inte minnas sin första kyss och inte minnas allt det som jag nu i vuxen ålder har förstått att de flesta människor minns.

En vän har trott att eftersom hon anser sig ha haft en mindre harmonisk uppväxt och kommer ihåg allting så måste min brist på minnen bero på att jag haft en ovanligt harmonisk uppväxt.

En annan vän har trott att det berott på det motsatta dvs att jag måste ha haft en väldigt traumatisk och kärlekslös uppväxt.
Eftersom jag inte känner mig oälskad av min mamma och inte känner att jag har några direkta klagomål så tror jag inte riktigt själv på den teorin………….men jag vet ju så klart inte eftersom jag inte kommer ihåg.

Så Dimma, jag måste avböja just den här utmaningen eftersom jag inte kommer ihåg min första kyss………..hur konstigt det än verkar.

Däremot har jag väldigt klara minnesbilder av min senaste kyss, men det var ju inte den utmaningen handlade om den här gången……………..