Äntligen! Milen sub 60.

Publicerat i Löpning

Så många timmars löpning.
Så många gånger jag har snörat på mig löparskorna.
Så många sprungna kilometer och mil.
Så många långpass.
Så många intervallpass.
Så många gånger jag har undrat om jag ska klara det någon gång?
Ska jag klara att springa milen under timmen?
Sub 60.

I dag klarade jag det.
I dag av alla jävla dagar.
I dag fick jag äntligen betalt.
Idag nådde jag äntligen ett av mina mål.

För fösta gången i mitt liv sprang jag milen under 60 minuter.
Idag sprang jag milen på 59:20

Bra där Eva

Publicerat i Löpning

Som jag behövde kvällens löptur.
Det var en rätt kass dag.
Ni vet så där som dagar kan vara ibland.
Stress över saker som du inte kan påverka.
Väl hemma uppstod ett enormt behov av Eva i flera exemplar.
Ett exemplar till varje människa som var hemma när jag kom hem.

Tårar bakom ögonlocken.
Svid i magen.
Det rätade upp sig mot slutet av eftermiddagen.
Sen snörade jag på mig skorna, drog på mig den nya ascoola orangea tröjan från Lonesome Runners, drog i gång Garmin och stoppade i lurarna i öronen.
Sen sprang jag.
Sprang, sprang och sprang.
Vid fyra kilometer blev jag omsprungen av en snubbe i t-shirt och shorts och eftersom jag ALDRIG tidigare sett någon i omgivningarna som springer mer än jag blev jag så rädd att jag bokstavligen höll på att bajsa på mig.

Runt sex och en halv kilometer kom jag lite väl nära riksväg 70 och fick springa ca 250 meter i diket innan jag kunde stanna, kliva upp ur diket och fortsätta springa på en stig.
Räknar med att jag tappade några dyrbara sekunder på den sträckan.
Men trots det så blev det PB på 1:01:37 i kväll.
En putsning på drygt en minut på milen.

Bra där Eva.
Riktigt bra.

 

Det känns bra.

Publicerat i Löpning

Det känns bra.
Jag springer på.
Jag njuter av att jag springer fortfarande.
Tidigare år har jag haft uppehåll under vintern och börjat igen på våren.
Nu springer jag fortfarande och jag har redan börjat springa utomhus igen.
Det är njutning på hög nivå.

I var det underbart löpväder.
Solsken, lite kyligt i luften och så gott som vindstilla.
Långa löpartights, långärmad tröja, löparjacka, tunna vantar och mössa.
Upplagt för njutning.
Jag hade bestämt mig för att springa en mil och jag hade bestämt mig för att ta det lugnt.
Jag ville att det skulle vara 100% njutning.
Jag tog det lugnt och jag njöt.
Jag sprang den där milen och det blev faktiskt 67 minuters njutning.
Det var inte plågsamt en enda gång.
Inte ens i uppförsbacken på slutet.

Den första milen utomhus för säsongen och det blev utomhus PB.
1:03:46
Det känns bra och allting runt löpningen känns roligt just nu.

Jag gjorde det, jag klarade nytt PB på milen

Publicerat i Löpning

Först så tänkte jag springa.
Hela dagen tänkte jag det.
Så kom jag hem och då slutade jag tänka att jag skulle springa.
Då tänkte jag att det kan jag göra på onsdag.
Så frågade Min Älskade om jag inte skulle springa idag.
Då tänkte jag om igen och gick och bytte om.

Värmde upp en knapp kilometer i lite lugnare (5.70/km) tempo.
Sen drog jag upp hastigheten och knäppte igång klockan.
Den första kilometern sprang jag 12.0 km/tim (5.0 min/km) men så tänkte jag att jag vill ju inte springa milen på 50 minuter blankt utan jag vill ju springa milen sub 50 dvs snabbare än 50 minuter så då höjde jag till 12.1 km/tim (4.96 min/km)
Så fortsatte jag så.
Runt 4 km började det kännas lite drygt.
Så då höjde jag hastigheten en smula.
Jag tänkte att om jag springer en kilometer lite snabbare så kan jag dra ner till ursprungliga hastigheten och tycka att det går sakta så jag höjde till 12.5 km/tim (4.8min/km) och sprang snabbare den sjätte och den åttonde kilometern för att alltså springa lite långsammare kilometer sju och nio.
De näst sista 500 meterna började jag på 12.5 och ökade en tiondel varje 100 meter för att avsluta de sista 500 i 13.5 km/tim (4.44 min/km)

Sluttiden för milen blev 48:59 

Jag som tyckt att jag inte riktigt blivit trött de senaste gångerna jag sprungit på löpbandet fick så jag teg idag kan jag säga.
Det var inte ett enda ögonblick som jag funderade på att ge upp.
Jag kände att jag skulle klara det redan från början.
Jag visste till och med att jag skulle klara det även när det var som drygast i mitten.

Men idag var det riktigt riktigt drygt.
Det var så att jag faktiskt funderade på om jag eventuellt skulle få lov att kräkas en smula när jag var klar.

Men jag klarade det.
Sub 49 på löpbandsmilen.

Ett par fina PB:n

Publicerat i Löpning

Det här med att springa milen under 60 minuter är lite magiskt.
Väldigt magiskt faktiskt.
I alla fall för mig.
Som en dröm.
Jag har varit långt ifrån den drömmen.

Jag har harvat omkring runt 6.20 och som bäst 6.13 minuter per kilometer på kortare distanser än milen.
Mer har jag liksom inte förmått.

Så började jag springa på löpbandet för någon vecka sedan.
Jösses vad lätt det gick.
Nu är det ju lättare att springa på löpband än utomhus men när jag säger att det gick lätt så menar jag jämfört med mina löpturer på bandet förra vintern.
De var mardröms lika.

Första löpturen sprang jag lätt 8 km.
Härom kvällen var det dags igen.
Jag sprang och sprang och ökade och ökade hastigheten och innan jag visste ordet av hade jag sprungit en mil.
Och jag hade gjort det under timmen.
Jag hade gjort det på 59.15 för att vara exakt.

Idag sprang jag igen.
Efter tre kilometer kändes det lite tungt.
Efter sex kilometer kändes det lite tråkigt.
Men jag höll i och sprang vidare.
Mot ett nytt PB
Idag sprang jag milen på 57.10
En putsning på två minuter.

Jag VET att det är lättare att springa på band än ute.
Men ändå.
Om jag nöter på på bandet med ökad hastighet och tränar mig på att springa i 5.40-5.30 min/km så kanske kanske kroppen kan tänka sig att springa lite längre sträckor i 6.0 min/km tempo.

Kanske.

En sympatimil #ultra8x10

Publicerat i Löpning

Igår blev jag varse att det finns ett gäng människor som tänkte ägna sig åt någonting som de kallar för ultraintervaller.
Det pratades om det på Twitter.
Jag kollade in hashtagen #ultra8x10 och upptäcke ett gäng som laddade för att göra sin första 10km intervall kl 00.00
Det var @Krissen @offerkofta @folbert @EmmaW @dwiberg och @42kilometer

Det är ju inte direkt någonting som man hakar på från den ena timmen till den andra utan ordentligt med förberedelser men på något sätt kände jag att jag ville vara med och bestämde mig för att springa en sympatimil klockan 12.00 idag.
Det gjorde jag.
Eller strax före 12 gick nog min start för att vara exakt.
Jag hade från början tänkt springa en slinga två varv men ändrade mig medan jag sprang.
Resultatet av det blev att jag fick spring några gånger fram och tillbaka på landsvägen innan jag sprang hem och dessutom springa ända fram till brokvisten för att få ihop min mil.

Men jag fick ihop den och det kändes dessutom lätt.
Trots att jag inte sprungit längre en 5 km den sista tiden och inte med riktig regelbundenhet så kändes det lätt.
Det blev till och med ett tangerat PB på milen utan att jag riktigt var medveten om det när jag sprang utan tänkte på det först när jag kom hem igen.

Lunchlöpning med relativt lite mat i magen verkar vara min melodi för lätta och pigga ben.

Sen är det ju så att jag är lite fascinerad av att det är mitten av november och jag springer fortfarande.
Tidigare om åren har jag slutat springa på hösten.
Inte den här hösten.
Dessutom har jag kommit dit att jag kan klämma en mil utan några problem till och med efter en rätt lång period med sporadiskt med löpning.

Det tycker jag är coolt.

Här kan du följa ultraintervallerna på jogg.se 
Här kan du följa livefeeden på taggen #ultra8x10

Om det här med löpningen

Publicerat i Löpning

Jag har ju inte skrivit så mycket om min löpning efter Stockholm Halvmaran som jag sprang den 17 september.
Eller inte så mycket var väl en överdrift.
Jag har inte skrivit någonting alls.
Det betyder inte att jag har slutat springa.
Inte alls.

Jag har sprungit en hel del.
Inte så jättelånga distanser men det blev milen för en vecka sedan och dryga milen idag.
Jag har dessutom den stora förmånen att kunna springa på lunchen om jag vill och det har jag gjort två gånger redan.

Men i alla fall.
Jag har funderat lite på det här och någonstans i bakhuvudet har jag redan satt upp mitt långsiktiga mål.
Det är Stockholm Halvmarathon 2012.
Den här gången är mitt mål inte bara att klara det utan att klara det och springa på en bättre tid än den jag hade i år.
Ska jag vara helt ärlig så är målet att springa Stockholm Halvmarathon på två timmar och en kvart.
Jag har nästan ett helt år på mig att träna.
Det känns inte som ett helt orealistiskt mål.

Jag har också bestämt mig för att flytta fram bekvämlighetszonen för min löpning.
Jag har ju under en rätt lång tid klarat av att springa lite längre distanser i ett 7 minuters tempo.
Ett bevis på det är ju faktiskt att jag sprang halvmaran på den officiella tiden 1:30:32 vilket blir en snittid på precis under sju minuter.
Jag har ju lärt mig det att vill jag springa snabbare så måste jag träna på att springa snabbare och jag har kört en del intervaller under sommaren men jag har ändå inte klarat av att flytta fram den här bekvämlighetszonen tidigare.

Varför har jag inte klarat av det då?
Antagligen är det för att jag inte har vågat helt enkelt.
Jag har varit för rädd för att misslyckas.
Jag har inte vågat springa lite fortare när jag har tänkt mig ett längre pass eftersom jag har varit rädd för att inte orka hela vägen.

Så, hur gör jag för att våga då?
Jag börjar med att springa en lite kortare distans i lite högre tempo och det gjorde jag i onsdags.
Jag visste att vändan ”bara” var 4.5 km och jag bestämde mig för att testa och det höll hela vägen.
Jag sprang på en snitttid på 6.11/km och så snabbt har jag aldrig sprungit förutom på intervaller tidigare.

Idag hade jag bestämt mig för ett lite längre pass och det fick gärna bli lite längre än 10 km.
När jag började hade jag egentligen ingen tanke på att jag skulle försöka mig på ett lite högre tempo utan jag sprang ett tempo som jag tyckte kändes behagligt.
Tyvärr glömde jag av någon anledning pulsbandet så jag fick helt och hållet gå på känslan.
De första sju km (den femte visar 7.01 men just i dag väljer jag bort den kilometern) höll jag en snittfart på ca 6.30 och precis där runt 7 km insåg jag plötsligt att jag hade möjlighet att sätta PB på milen.
Sagt och gjort.
Jag försökte alltså öka och de två sista kilometrarna fram till milen hade jag fina tider och mitt PB är slaget med ungefär två minuter.

Precis efter milen saktade jag ner ett par hundra meter för att sedan sätta ny fart och det visar ju de sista km markeringarna att även den satsningen höll.
Jag menar 5.58 och 5.18 per km efter en mil är fantastiska resultat för mig och det roliga är att känslan i kroppen var att jag hade orkat ett par kilometer till.

Så utan att riktigt ropa hej ännu så känns det i alla fall som att 12 sprungna kilometer med en snittid på 6.20 är ett steg i rätt riktning mot att flytta fram bekvämlighetszonen rätt rejält.

Jag skrev ju någon gång i början av säsongen att ett av mina mål var att få kilometertider som stadigt var närmare 6 min än sju min och där var jag definitivt idag.

Jag gjorde det

Publicerat i Löpning

Idag är det den 22 maj, jag upprepar, den 22 maj.
Idag har jag sprungit en mil.
Det var länge sedan jag sprang en mil.
Jag har bara gjort det sammanhängande två gånger tidigare i mitt liv.
Första gången var på sensommaren 2009 och den andra gången var på Tjejmilen 2009.
Förra året blev det ingen gång.
I år blev det redan 22 maj.
Jag skriver redan för jag är nästan lite förvånad själv eftersom jag tycker att det är tidigt på säsongen.

Jag bestämde mig för att börja hemifrån och sedan springa rakt fram efter landsvägen så långt jag orkade och sedan ringa så Min Älskade fick komma och hämta mig.
Det är en väldigt snäll landsväg hemifrån oss eftersom det går mest nedför och väldigt lite uppför.
Men varför ska jag inte vara snäll mot mig själv?
Eftersom det går nedför så var jag strikt mot mig själv och höll ett lågt tempo även när det kändes lätt och ledigt.
Jag kände tidigt att det kändes stabilt.
Jag hade en antydan till svacka strax före 8 km men när jag hade passerat den kilometernoteringen så insåg jag att jag skulle orka en hel mil och då liksom lättade det igen.
Den sista kilometern började det kännas en aning stumt i låren men annars var dagens löptur en walk in the park fylld med glädje och positiva tankar.

Det är en läcker känsla.
Riktigt läcker.