Om en sjuk man och en randig trasmatta

Publicerat i Min mamma, Reflektioner

Min mammas man är sjuk.
Väldigt sjuk.
Han har varit sjuk i många år.
Fler år än jag kan förstå.
De älskade varandra.
Min mamma och min mammas man.
Jag hoppas att de älskade varandra med en kärlek som liknar den jag och Min Älskade känner för varandra.
Jag hoppas att det var en sådan kärlek.
Kanske finns den kärleken kvar.
Hon min mamma vet jag att den finns.
I min mammas mans dimmiga sjukdom tänker jag att den ändå finns hos honom.
Ibland.

För många år sedan lovade han att han skulle hjälpa mig.
Han har hjälpt mig otaliga gånger.

Eftersom jag bodde utan möjlighet att själv tvätta mina trasmattor lovade han den här gången att han skulle hjälpa mig.
Att tvätta mina trasmattor.
Hans hjälp resulterade i mattor som doftade ljuvligt av såpa men det var halvsmutsiga mattor som var randiga av såpan han hade sprutat över dem.

Idag är mammas man sjuk.
Bortom all räddning.
Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa.
Honom.
Mamma.
Jag ordnade så att han fick flytta från hemmet han älskade.
Jag tror att jag genom det räddade livet på min mamma.
Antagligen släckte jag den sista lågan i hans liv.
Jag hade inget val.

Jag har inte haft honom i mina tankar på länge.
Han har inte funnits där på flera månader.
Sommaren har gått utan hans närvaro.

Igår ringde min älskade son.
Min äldste.
Hans röst var låg.
Han var dämpad.
Jag frågade om någonting hänt.
Orolig.
”Jag har varit och hälsat på morfar” var hans svar.
”Han är sängliggande nu, har inget liv kvar.”

Mannen har funnits i mina tankar sedan dess.

I dag har jag städat.
Ut med mattor, skurat och torkat.
Så var jag upp på vinden och hämtade en matta som jag hämtat i mins mammas hus.
Kände mig välsignad.
Tänkte att jag har trasmattor och raggsockor i minst 30 år till.
Tänkte att jag kan åldras med vackra trasmattor som min mamma vävt.
En vacker matta.
Det såg jag när den var ihoprullad.
I grått, rosa och lila.
Vacker.

Rullar ut mattan på mitt nyskurade golv och ser.
Att den är ren känner jag på doften.
När jag ser den känner jag att allting kommer tillbaka.
Så klart att jag skulle ta fram den mattan just idag.

Visst var den ren.
Så ren.
Tvättad på samma sätt.
Det sätt som var min mammas man att tvätta trasmattor.
Det sätt som lämnar mattorna med en doft, och ränder av …….. såpa.

IMG_0355

Det sätt som var min mammas man att tvätta mattor.

Måtte jag aldrig glömma att min mamma älskar just den här mannen.

För sex månader sedan

Publicerat i Familjen, Kärlek

Hade du frågat mig för sex månader sedan så hade min gissning om hur den här dagen skulle vara så långt ifrån hur den verkligen varit som det går att komma.

För sex månader sedan var min mamma en deprimerad, totalt förvirrad, undernärd kvinna helt utan livsglimt i ögonen.
En kvinna som plågades på många olika sätt och hon var en människa som var långt ifrån den människa jag kände som min mamma.

Idag är min mamma en kvinna som jag känner igen.
Idag är hon en något mager och ibland lite förvirrad kvinna men hon är åter igen en kvinna har nära till skratt och humor och livsglimten har kommit tillbaka till hennes ögon.

För sex månader sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att min mamma ens kunde tänka sig att vara med idag.
Idag var det en självklarhet för min mamma att hon skulle vara med och när jag frågade henne vad hon ville ha på sig så svarade hon ”min Rättviksdräkt så klart” med en självklarhet som fyllde mig med glädje och tacksamhet.

Min mamma sydde min Rättviksdräkt till mig när jag konfirmerade mig 1982. Jag har tagit studenten i min Rättviksdräkt, jag har varit på bröllop, på skolavslutningar, på dop, jag har jobbat och jag har varit medverkande i gudstjänster iförd min Rättviksdräkt.

Idag var det självklart för mig att ha min Rättviksdräkt på mig när min älskade son tog studenten.
För sex månader sedan var jag tveksam över om min mamma ens skulle vara i livet idag och därför kvillrar i mitt hjärta av glädje över att det var lika självklart för min henne att vara med och att hon ville ha sin dräkt på sig.

Älskade älskade Felix.
Jag är så otroligt stolt över dig.
Så fantastiskt stolt.

Min mamma och jag #minmamma

Publicerat i Eva, Min mamma

 

 

Körsbärsblom_2

Jag har alltid upplevt min mamma som en stark kvinna.
Stark och handlingskraftig.
Hon har studerat, skaffat sig en utbildning och ett yrke.
Rest en del.
Alltid försörjt sig själv och mig.
Tidvis även tagit hand om och försörjt sina föräldrar.
I mina ögon varit stark och handlingskraftig.
Hon har stridit sina strider på egen hand.
Skaffat sig ett liv.
Ett eget liv.
Ett bra liv.

När jag stod inför faktumet att bli ensamstående mamma till min äldste son så skrämde det mig aldrig, inte en sekund, eftersom det var det som var det sättet att leva som jag kände till.
Min mamma har alltid levt ensam tillsammans med mig.
Klarat det bra, gett mig en bra uppväxt.
Aldrig låtit mig förstå att hon tyckte att det var jobbigt.
Varit stark.

I mina ögon har mamma alltid stått stadigt.

Nu gör hon inte det längre.
Hon är inte längre min mamma.
Nu är det jag som är mamma.

Mamma till min mamma.

Livspusslet

Publicerat i Familjen

Pussel

(fotograf: INTVGene)

Det händer hela tiden saker.
Situationen förändras.
Livet förändras.
Ibland känns det som ett pussel.
Det där berömda livspusslet.
Alla bitarna ska passa i varandra.

I höstas stod vi där med vårt livspussel i händerna.
Vi stod inför faktumet att det var, återigen, dags att kasta alla bitarna rätt upp i luften.
Vi bara visste att vi var tvungna att kasta pusslet på ett så otroligt fiffigt och skickligt sätt att när det skulle ramlar ner så skulle alla tusentals bitar ramla på precis rätt plats på en gång.
Vi visste att vi hade bara ett försök på oss.

Vi resonerade, diskuterade, vägde för- och nackdelar, försökte lista ut alla tänkbara möjligheter för bitarna att falla.
Så tittade vi varandra i ögonen.
Vi nickade nästan omärkligt.
Så där i samförstånd.
Vi tog varandras händer.
Och vi kastade upp alla tusentals bitar i vårt livspussel.
Rätt upp i luften.

Ett par bitar ramlade ner nästan på en gång.
Andra tog lite längre tid.
Några bitar var vi tvungna att kasta så högt upp att de ramlade ner rätt nyligen.
Tre, fyra bitar är kastade så högt upp att de precis, alleles nyligen, har bytt riktning och är på väg tillbaka ner igen.

Men det är ändå så att bitarna faller på plats.
Den ena efter den andra.
Vi börjar se mönstret.
Det nya mönstret.

Vi börjar, inte bara hoppas, utan vi börjar tro att det vi bestämt oss för att göra kommer att bli bra.

Ett nytt favoritord

Publicerat i Minsting

Minsting har lärt sig ett nytt ord.
Ett som han har anammat och tagit till sig till 100%
Ett nytt favoritord helt enkelt.
Det är ordet dumma.
Allra bäst är det när det kombineras och sätts framför ordet mamma.

Funkar klockrent.
Hela dagarna.
I ALLA situationer.

Porträtt #fotosondag

Publicerat i Fotosöndag

Porträtt.

Veckans tema hos Fotosöndag är porträtt.
När jag läste om veckans tema så tänkte jag direkt på de tre porträtten som hänger på väggen hemma hos min mamma.
De på henne, hennes mamma och hennes mormor.
I de svarta, runda och klassiska ramarna.
Jag visste också att det inte var någon inplanerad påhälsning hos pojkarnas mormor så jag började fundera på andra porträtt.
Så blev det som det så ofta blir.
Inte som man har tänkt sig.
Minsting och jag hamnade hos mormor i torsdags eftermiddag.
Oplanerat som det var så hade jag inte kameran med mig och fotot är alltså taget med min Iphone.

fotosondag_banner

Jag fattar inte hur det gick till

Publicerat i Reflektioner

Min Älskade är bortrest några dagar.
Jag och pojkarna är hemma.
I och för sig har Tonåringen sportlov.
Men ändå.
Det är tidiga morgnar.
På med ansiktet, kläder på mig OCH Minsting, i med kaffe och iväg till dagis.
Åka till jobbet.
Jobba som en jävla galning.
Skynda skynda i bilen.
Tillbaka till dagis.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och vi kan åka hemåt.
Fram med lite mat på bordet.
Röja undan.
Leka med tågbanan.
Slänga i en tvättmaskin.
Hänga en tvätt.
Kolla på Bolibompa.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och pyjamasen är på.

Jag vet att det bara är just nu.
En kort period.
Annars är vi ju faktiskt två.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när Tonåringen var en lite fjäpp.
När han var i samma ålder som Minsting är nu.

Då var jag ensamstående mamma.
Jag jobbade heltid.
Lämnade på dagis 07.50 och hämtade på dagis 17.10

Nu när jag tittar i backspegeln och ser alla de där åren.
Alla de där åren som jag strävade på.
Strävade med tid, tålamod, ork och pengar så fattar jag inte.

Jag fattar inte hur jag fixade det.
Jag fattar inte hur det gick till riktigt.

Dag 4 – mina föräldrar – Mamma

Publicerat i Bloggen, Eva

Min mamma är en av de starkaste kvinnor jag har träffat i mitt liv.
Hon har alltid levt ensam tillsammans med mig.
Hon har varit ensamstående mamma.
En förebild som gjorde att jag visste att jag skulle klara av att leva ensam med Tonåringen när han bara var en lite fjäpp.
Hon har dessutom tagit hand om sina föräldrar när de var gamla och sjuka.
Låtit dom bo hemma hos oss.
Hon har periodvis varit tjänstledig utan lön för att ta hand om sina föräldrar.
När mormor gick bort var jag väldigt liten men morfar kommer jag väl ihåg.
Han bodde liksom tillsammans med oss.
Hon tog hand om honom.
Också.

Då förstod jag ju inte.
Nu förstår jag.
Eller tror mig förstå en del.
Vilken kärlek.
Vad jag antar att hon fick försaka mycket för egen del för att kunna göra det hon gjorde för sin pappa.

Hon köpte sitt hus i den lilla byn många mil från staden vi då bodde i.
Hon packade in mig och morfar i bilen och körde de där milen varenda fredag efter avslutad arbetsvecka och tillbaka till staden på söndagen.
Varenda helg åkte vi dit.
Varenda lov.
Varenda lediga stund.
Jag antar att det var hennes andningshål.
Hennes paradis.
På somrarna satt hon i solen och lyssnade på ”Sommar” och klippte mattrasor.
Hon hade inte någon vävstol, men hon visste att hon en dag skulle ha en, så hon klippte sina mattrasor.
Meter efter meter.
Hon klöv ved som vi alla var med och travade.
Hon hade sina två stora trädgårdslandDet ena med potatis och det andra med grönsaker.
Hennes eget paradis.
Nu bor hon, sedan många många år, i just det huset hon köpte när jag var sex år.
Hon bor där tillsammans med mannen som hon älskar.

Min mamma har lärt mig mycket och jag beundrar henne för mycket.
Men framför allt så beundrar jag henne för att hon alltid varit öppen.
Öppen för andra människor.
Hon har aldrig varit rädd för andra människor.
Hon har aldrig varit fördömande mot andra människor.
Hon har tagit emot alla med öppna armar.
Alla har alltid varit välkomna.
Hon har alltid välkomnat alla med glädje.

Dag 3