Äntligen! Milen sub 60.

Publicerat i Löpning

Så många timmars löpning.
Så många gånger jag har snörat på mig löparskorna.
Så många sprungna kilometer och mil.
Så många långpass.
Så många intervallpass.
Så många gånger jag har undrat om jag ska klara det någon gång?
Ska jag klara att springa milen under timmen?
Sub 60.

I dag klarade jag det.
I dag av alla jävla dagar.
I dag fick jag äntligen betalt.
Idag nådde jag äntligen ett av mina mål.

För fösta gången i mitt liv sprang jag milen under 60 minuter.
Idag sprang jag milen på 59:20

Om det här med löpningen

Publicerat i Löpning

Jag har ju inte skrivit så mycket om min löpning efter Stockholm Halvmaran som jag sprang den 17 september.
Eller inte så mycket var väl en överdrift.
Jag har inte skrivit någonting alls.
Det betyder inte att jag har slutat springa.
Inte alls.

Jag har sprungit en hel del.
Inte så jättelånga distanser men det blev milen för en vecka sedan och dryga milen idag.
Jag har dessutom den stora förmånen att kunna springa på lunchen om jag vill och det har jag gjort två gånger redan.

Men i alla fall.
Jag har funderat lite på det här och någonstans i bakhuvudet har jag redan satt upp mitt långsiktiga mål.
Det är Stockholm Halvmarathon 2012.
Den här gången är mitt mål inte bara att klara det utan att klara det och springa på en bättre tid än den jag hade i år.
Ska jag vara helt ärlig så är målet att springa Stockholm Halvmarathon på två timmar och en kvart.
Jag har nästan ett helt år på mig att träna.
Det känns inte som ett helt orealistiskt mål.

Jag har också bestämt mig för att flytta fram bekvämlighetszonen för min löpning.
Jag har ju under en rätt lång tid klarat av att springa lite längre distanser i ett 7 minuters tempo.
Ett bevis på det är ju faktiskt att jag sprang halvmaran på den officiella tiden 1:30:32 vilket blir en snittid på precis under sju minuter.
Jag har ju lärt mig det att vill jag springa snabbare så måste jag träna på att springa snabbare och jag har kört en del intervaller under sommaren men jag har ändå inte klarat av att flytta fram den här bekvämlighetszonen tidigare.

Varför har jag inte klarat av det då?
Antagligen är det för att jag inte har vågat helt enkelt.
Jag har varit för rädd för att misslyckas.
Jag har inte vågat springa lite fortare när jag har tänkt mig ett längre pass eftersom jag har varit rädd för att inte orka hela vägen.

Så, hur gör jag för att våga då?
Jag börjar med att springa en lite kortare distans i lite högre tempo och det gjorde jag i onsdags.
Jag visste att vändan ”bara” var 4.5 km och jag bestämde mig för att testa och det höll hela vägen.
Jag sprang på en snitttid på 6.11/km och så snabbt har jag aldrig sprungit förutom på intervaller tidigare.

Idag hade jag bestämt mig för ett lite längre pass och det fick gärna bli lite längre än 10 km.
När jag började hade jag egentligen ingen tanke på att jag skulle försöka mig på ett lite högre tempo utan jag sprang ett tempo som jag tyckte kändes behagligt.
Tyvärr glömde jag av någon anledning pulsbandet så jag fick helt och hållet gå på känslan.
De första sju km (den femte visar 7.01 men just i dag väljer jag bort den kilometern) höll jag en snittfart på ca 6.30 och precis där runt 7 km insåg jag plötsligt att jag hade möjlighet att sätta PB på milen.
Sagt och gjort.
Jag försökte alltså öka och de två sista kilometrarna fram till milen hade jag fina tider och mitt PB är slaget med ungefär två minuter.

Precis efter milen saktade jag ner ett par hundra meter för att sedan sätta ny fart och det visar ju de sista km markeringarna att även den satsningen höll.
Jag menar 5.58 och 5.18 per km efter en mil är fantastiska resultat för mig och det roliga är att känslan i kroppen var att jag hade orkat ett par kilometer till.

Så utan att riktigt ropa hej ännu så känns det i alla fall som att 12 sprungna kilometer med en snittid på 6.20 är ett steg i rätt riktning mot att flytta fram bekvämlighetszonen rätt rejält.

Jag skrev ju någon gång i början av säsongen att ett av mina mål var att få kilometertider som stadigt var närmare 6 min än sju min och där var jag definitivt idag.

Det här med löpningen.

Publicerat i Eva, Löpning, Reflektioner

Jag har funderat en del runt det här med min löpning.
Idag hade jag verkligen tänkt mig en löptur efter det att Bebis hade somnat.
Det är perfekt temperatur, dagens regnskurar har dragit förbi, jag har ätit bra och druckit vatten hela dagen.
Jag har dessutom laddat mentalt genom att tänka positiva löpartankar.

Men så känner jag att jag orkar inte.
Jag är helt jävla slut.
Fucked up helt enkelt.

Jag har farit runt som ett torrt skinn de senaste dagarna.
Eller som en skållad råtta om du gillar det uttrycket bättre.
Vi har röjt, plockat undan, skurat och fejat här hemma.
Bebis, och hans båda föräldrar, vaknar fortfarande runt femblecket varje morgon.
Så trots att jag har sovit en timme på eftermiddagen så orkar jag inte.

Så det är nog dags för mig att sänka ribban en aning.
Visst ska jag till start i Tjejmilen den 30 augusti.
Det är ingen tvekan.
Men jag har insett att jag inte alls behöver springa alla kilometrarna.
Jag har insett att jag kan springa det jag orkar och gå resten.
För tar mig runt på det ena eller andra sättet, det gör jag utan några problem.

Jag håller på att inse att jag inte behöver ge mig själv dåligt samvete bara för att jag inte är ute och springer varannan dag.
Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte springer milen än.
Ett år efter det att jag blev mamma igen.
På “äldre dar” dessutom.

Samtidigt är det lite splittrat eftersom jag mår så bra av att springa.
Jag mår så fantastiskt bra när jag kommer tillbaka hem efter löpturen.
Jag njuter ju av att känna att kroppen får jobba hårt och att den orkar.

Men målen har nog varit lite väl högt ställda så som livet ser ut just nu.
Så det är nog dags för mig att sänka ribban en aning.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sådär ja.

Publicerat i Löpning

Nu har jag mätt ut en lagom runda som jag tycker passar när jag ska börja min löpträning igen.
Jag har äntligen tagit mig tid att ställa in alla värden och försöka förstå min nya pulsklocka som jag fick när jag började prenumerera på IForm igen.
(Den rosa löparjackan som jag fick i present förra gången som jag började prenumerera hänger i garderoben och bara väntar på att bli använd)
Jag har installerat programmet till pulsklockan på datorn och jag har lagt upp min profil med personliga uppgifter och värden.
Jag behöver bara komplettera med längden på mina löpsteg.

Nu är det bara nya löparskor och strumpor som behövs.
Det ska inhandlas i den lite större staden på lördag.

Jag längtar.
Det är faktiskt så.
Jag längtar inte bara efter att köpa nya skor.
Jag längtar efter att börja springa igen.

Mitt första mål är att klara av att springa hela Tjejruset den 13 maj.
Eftersom det är rätt snart så inser jag att det kan bli tufft.
Men det går.

Mitt andra mål är att springa den rundan på 7,19 km som jag har gått med barnvagnen hela vintern.
Det är rätt backigt och bara asfalt så jag inser att det kan bli tufft.
Men det går.

Mitt tredje mål är att orka springa en hel mil.
Jag vill verkligen kunna springa en hel mil.
Innan det är slut på löpsäsongen så ska jag springa en mil.
Jag inser att det kan bli tufft.
Men det går.

Jag ska springa en mil.
Jag längtar!


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,