Jag spinner vidare litegrann runt Sofias inlägg om att lurka på Internet.

Jag kan inte riktigt släppa det här med varför jag själv lurkar omkring på Internet ibland.

Ibland läser jag bloggar med intressanta diskussioner.
Det kan, till exempel, vara den här, den här eller kanske den här.
Det är ofta riktigt intressanta diskussioner med spännande kommentarer.
Men ingen från mig.
Ofta tänker jag att det jag tycker redan är sagt och att det känns lite “jasså” att bara tala om att jag tycker likadant som någon annan eftersom det inte finns nog med ork att formulera om till en egen kommentar.
Alltså låter jag bli istället.
Ibland kan jag till och med tänka att jag inte har något direkt att tillföra eftersom jag inte har någon erfarenhet eller kunskap i det som diskuteras och då håller jag tyst istället.
Det skulle ju bli lite märkligt om jag kom inglidande och skrev ett käckt “Hej hej, jag ville bara tala om att jag gillar din blogg” mitt i en diskussion.

Här finns del ett om att lurka sig lite.

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggen, lurka, kommentarer

Sofia på Bloggvärldsbloggen har idag skrivit om att lurka på Internet.
Att lurka är alltså att “tjuvlyssna” på nätet.

Visst lurkar jag ibland.
Eller rätt ofta.
Det finns ett antal bloggar som jag läser utan att jag någonsin har kommenterat.
Inte ens ett endaste lite hej har jag lämnat ifrån mig.
Jag har de i min Google Reader och vissa läser jag ordagrant  när de har postat någonting och andra skummar jag igenom.
Men jag kommenterar aldrig.
Marcus Birro, Singelpappan och Honungspojken är exempel på bloggar som jag aldrig kommenterat i.
Varför gör jag inte det undrar jag ju nu.
Vad är det som gör att jag känner mig bekväm att kommentera i vissa bloggar men inte i andra?

Ibland kan jag känna att mina ord inte räcker till.
Ibland blir jag så berörd att jag knappt kan tänka och hur ska jag då kunna skriva.
Dessa människor och deras erfarenheter, tankar och känslor som de berättar om gör att jag blir alldeles förlamad i fingrarna.
Det är precis som om linjen mellan huvudet och fingrarna bryts.
Det kommer ingenting.
Inte ens så mycket som en bekräftelse på att jag blir just berörd.
Vilket ju är rätt fånigt egentligen.
Det är väl klart att de människor som skriver de här bloggarna blir lika glada för de kommentarer som talar om att en människa blir berörd som jag blir när jag får en sådan kommentar.

Sen förstår jag ju att det pågår en hel del lurkande även i min lilla vrå av världen.
Även om jag inte, just nu, har den mest aktiva bloggperioden och mätaren som registrerar mina besökare hotar ju inte direkt att slå i taket men antalet besökare överstiger i alla fall de antal kommentarer som jag får.
Den enda slutsatsen som jag kan dra av det är ju att det pågar en del lurkande.
Människor som läser om min, min familj, mitt liv och det som jag väljer att dela med mig av utan att ge sig tillkänna.
Ibland har jag kommit till insikt om att det är så.
Det har hänt att jag stött på en bekant som jag inte träffat på länge och den plötsligt säger “ja, jag läste det, jag läste det på din blogg”.
Det har hänt mig flera gånger och det gör mig glad.

Även om jag verkligen ska försöka att bli bättre på att lämna kommentarer så kommer jag antagligen att fortsätta lurka på vissa ställen.
Fortsätta läsa vissa bloggar utan att lämna så mycket som ett spår efter mig.

Jag hoppas att ni som är här och lurkar kommer att göra det samma.
Ni är hjärtligt välkomna att fortsätta lurka hos mig.

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, lurka, Bloggvärldsbloggen, kommentarer