Revanschen – eller sanningen om mitt Stockholm Halvmarathon 2012

Publicerat i Löpning

Den 15 september sprang jag Stockholm Halvmarathon.
Jag gjorde det på två timmar och arton minuter.
Och var så besviken.
Jag hade putsat tiden från förra året med 12 hela minuter och satt ett PB som hette duga.
Verkligen.
Ändå var jag helt otroligt besviken.
Jag var så besviken att jag fulgrinade i duschen på kvällen, jag grinade på jobbet dagen därpå och tårarna brände bakom ögonlocken i flera dagar när jag tänkte på loppet.
Alla sa att det var ju helt fantastiskt, jag hade ju sprungit så mycket snabbare än förra året och jag ljög och sa med spänd röst att jo, visst var jag nöjd.

JA MEN ELLER HUR?

Jag var allt annat än nöjd.
Sur, besviken, grinig och förbannad.
Jag visste att jag skulle ha klarat 2.15 om jag bara inte hade tabbat mig så som jag gjorde.
Hade jag bara förberett mig med mellantider så hade jag klarat det.
Jag hade tränat bra, kroppen var stark och jag hade orkat.

Jag grämde mig, grinade och ältade loppet kilometer för kilometer med Linda och det var när hon sa ”Men fan, dra på dig skorna och vätskebältet och spring den där halvmaran hemma så att du får det ur systemet. Du kan ju” som jag förstod att det var precis det jag var tvungen att göra.

Det var precis det jag gjorde igår.
Jag drog på mig skorna, vätskebältet och kepsen och sprang den där jävla halvmaran.
Det var lite regnigt och rätt kallt mot slutet.
Händerna var så kalla att de domnade, jag var iskall om magen och benen hade också en konstig domnad känsla de sista tre kilometrarna.

MEN JAG GJORDE DET!

Jag sprang den där jävla halvmaran, 21 kilometer, på 2 timmar, 12 minuter och 38 sekunder.
Det är den tiden som jag anser att jag skulle ha sprungit den på i Stockholm den 15 september.

Nu är jag ärligt riktigt riktigt nöjd.
Genuint glad över min prestation.
Stolt över att jag faktiskt klarade det.

Jag klarade det på under 2:15 och jag slog nytt fett PB med 6 långa härliga minuter.
Jag klarade det och jag klarade det ensam.
Utan Stockholms skönhet.
Utan medtävlande att ta rygg på.
Utan publik.

Jag Klarade Det!

 

 

Springa sig lite

Publicerat i Löpning

13.7 kilometer och i gen kändes riktigt lätt.
Det var inte så att dr första kändes lätta och det var heller inte så att det lättade efter fyra, sju eller elva kilometer.
Men jag hade i alla fall tur med vädret.

20121006-150530.jpg

Stockholm Halvmarathon 2012

Publicerat i Eva, Löpning

Loppet började egentligen med att jag träffade Linda och hennes äldste son.
Någonting som egentligen är värt ett helt eget inlägg.
Men så här är det.
Människor som hedrar mig genom att låta mig träffa deras barn håller jag nära mitt hjärta.
Jag älskade Linda redan innan vi träffades.
Att hennes andra mening till mig var ”Men du ser inte ALLS ut som en gammal kärring” i kombination med att jag fick träffa ett av hennes barn gör ju inte att jag älskar henne mindre nu.

Tack Linda för all pepp, allt prat och allt stöd och förhoppningsvis är jag en aning mindre hysterisk nästa gång vi träffas.

Loppet var helt fantastiskt och jag sprang in på ett saftigt PB.
Jag putsade min tid med 12 feta minuter.
Loppet var verkligen helt fantastiskt och den övergripande känslan är otroligt positiv.

Stockholm är vackert, funktionärerna glada och stämningen god.
Det var otroligt roligt att känna att jag hade mycket folk runt omkring mig hela tiden.
Förra året kände jag mig sist och känslan var att funktionärerna höll på att plocka ihop.
Så var det inte igår.
Det var mycket publik, många som ropade och hejade och när jag kom i mål sa speakern att det fortfarande var 2 000 personer som väntades i mål.

Jag kände mig stark och glad genom hela loppet.
Jag log när jag sprang förbi min mosters gamla lägenhet på Kungsholmstrand.
På Norr Mälarstrand sprang jag också med ett leende på läpparna.
Vädret var också helt fantastiskt.
Uppförsbacken vid Slussen var inte alls lika jobbig som jag minns den.
Kilometrarna tickade på snabbt och stadigt.
Att springa ner från Slussen, över Skeppsbron, mot Slottet och i mål kändes precis lika underbart som jag kommer ihåg från förra året.

Ändå var jag besviken.
Jag ska inte ljuga.
Jag var besviken över att jag inte klarade 2:15
Jag var så besviken att jag fulgrinade i duchen i går kväll.

Jag har tänkt på det här oavbrutet och nu har det gått ett dygn.
Nu är jag jätteglad.
Jag har inte kunnat gjort annorlunda.
Jag har inte kunnat träna mer eller bättre.
Jag har gjort mitt absolut bästa efter de förutsättningarna jag har och har haft.

Nu sätter jag nya mål.
Har redan börjat tänka på nya lopp.
Nya halvmaror.
Och inför Stockholm Halvarathon 2013, då ni, då kommer min spellista ”bara” att vara 2:12:59

Det är inte ett hot, det är ett löfte……….

Jag är redo

Publicerat i Löpning

Jag känner att jag är förberedd och att jag har förberett mig på, för mig, allra bästa sätt.
Efter mina förhållanden och förutsättningar.
Jag har verkligen jobbat med mitt tempo.
Jag har sprungit intervaller på ett sätt som jag aldrig ens har föreställt mig att jag klarar av att springa.
Jag har sprungit några tusingar, fyrahundringar, tvåhundringar, tre minuters, två minuters och fyra minuters.
Jag har provat och vågat springa lite snabbare än vad jag har gjort förut.
Jag har flyttat fram positionerna några sekunder per kilometer, inte bara på korta distanser, utan även på distanser över milen.
Jag har fått både knoppen och kroppen att våga och faktiskt förstå att tillsammans kan vi hålla ett snittempo som närmar sig 6 minuter per km.
Jag har sprungit 5 km under 30 minuter, 10 km under 60 min och jag har sprungit 20 km.

Det är en och en halv vecka kvar.
Nu ska jag bara gå med munskydd när jag är bland aldra människor så att jag inte får baciller och blir sjuk, bestämma mig för vilka överdragskläder jag ska på på och med mig och så ska jag fixa en spellista på Spotify enbart för Stockholm Halvmarathon.

Jag längtar till loppet den den 15 september.
Jag längtar efter att springa.
Jag känner mig verkligen redo.

 

I mitt livs form

Publicerat i Löpning

Jag har sprungit ett intervallpass i kväll.
10 x 2 min med en min vila mellan varje intervall.
De två första var de långsammaste för då kom jag bara 390 respektive 380 meter.
De övriga åtta kom jag 400 meter på tre stycken och 410 meter på fem stycken.
Av de fem intervallerna som jag kom 410 meter var två av dem de två sista.

Det kändes så otroligt lätt i kväll.
Benen kändes lätta och villiga att springa.
Andningen var lugn.
Musiken bra.
Det räckte gott och väl med en minuts vila mellan varje intervall.
Det var helt otroligt roligt att springa 10 x 2 minuter i kväll.

Jag har aldrig någonsin haft bättre kondition än vad jag har nu.
Jag har aldrig sprungit snabbare än vad jag gör nu.
Jag har aldrig sprungit längre än vad jag gör nu.
Jag är 45 år och i mitt livs form.

Det är läckert………

IMG_5681

Värsta bästa passet

Publicerat i Löpning

Igår blev det värsta anticlimax.
Jag hade till och med löparkläderna på mig.
Då öppnade Gud himlens portar och vräkte ner regn.
Alltså, jag har ingenting emot att springa i regn, inte alls, men jag gillar inte att börja springa i hällregn.
Ingen löpning igår alltså.

Idag drog jag på mig löparkläderna igen.
Hade bestämt mig för 10 x 400 m intervaller.
Det mullrade lite betänkligt när jag gav mig iväg men det regnade inte.
I alla fall inte de första femhundra metrarna.
Sedan började det regna.
Det kom en störtskur som övergick i lite fint strilande sommarregn som övergick i ihållande störtregn.
Ett tag regnade det så mycket att jag var tvungen att torka vattnet ur ögonen, typ 100 gånger, för att se vägen framför mig.

Men sprang gjorde jag och bra kändes det.
Äntligen känns det som att allt stretande, svettande, gnetande, muttrande och svärande genom årens lopp verkligen börjar ge resultat.
Äntligen orkar jag lite.
Äntligen har jag lite tempo.
Äntligen orkar jag hålla lite tempo längre än 10 sekunder.
Jag kommer ihåg när jag testade att köra fyrahundringar för första gången i mitt liv förra hösten och trodde att jag skulle avlida.
Verkligen långt, otroligt jobbigt och nästan omöjligt att genomföra tio stycken var vad jag tänkte.

Nu tänker jag nörda mig lite lite om det sjukt jämna tempot ( min / km ) jag lyckades hålla på varje intervall.

  1. 4.59
  2. 5.03
  3. 5.06
  4. 4.57
  5. 5.00
  6. 4.53
  7. 4.52
  8. 5.04
  9. 5.02
  10. 4.58

De sista var inte de långsammaste och den sista var inte den jobbigaste.
ÄNTLIGEN orkar jag hålla lite tempo.
Det känns riktigt riktigt bra.

Att jag under nedjoggen hittade så mycket kantareller att jag var tvungen att ta av mig tröjan och använda den som påse för att få hem all svamp gör ju inte passet ett dugg sämre faktiskt.

Påminn mig nästa gång

Publicerat i Löpning

Alltså bara för att jag springer 20 kilometer en söndag och inte känner någonting i benen dagen därpå så betyder inte det att jag är någon jävla superwoman.
Påminn mig att jag behöver vila längre en en dag nästa gång jag springer långpass.

Jag gav mig ut idag.
Först kände jag mig peppad att springa.
Så kände jag mig plötsligt jättetrött, seg och helt utan löplust.
Men så tänkte jag att jag brukar ju piggna till när jag väl ger mig ut.

Ja men eller hur?
När jag inte hade piggnat till efter två kilometer utan fortfarande hasade mig fram i snigelfart och till och med tyckte att det var jobbigt när armarna rörde på sig så stängde jag av min Garmin och gick i kantarelldiket hemåt i stället.

Jag ska försöka komma ihåg det själv till nästa gång och gör jag inte det så litar jag på att ni påminner mig.