Min löparklubb

Publicerat i Löpning

Skärmavbild 2013-12-14 kl. 12.56.31

Jag är medlem i en löparklubb, en virtuell löparklubb som heter Lonesome Runners.
Jag har inte sprungit regelbundet på över ett år.
På grund av orsaker, för att citera en klubbkompis.
Men jag har aldrig känt mig så mycket som löpare som jag har gjort de senaste dagarna.
Jag har aldrig känt mig så glad för att vara med i den här löparklubben som jag har gjort de senaste dagarna.

Genom löpning har vi samlat in pengar till Musikhjälpen 2013
Några har gjort det genom att turas om att i ett helt dygn springa runt glasburen på Gustav Adolfs Torg i Göteborg.
Andra har gjort det genom att springa runt ett annat torg.
Några har gjort det genom att springa på andra ställen runt om i världen.
Några av oss har gjort det genom virtuell löpning.
För varje sprungen kilometer har vi skänkt 10 kr.

Torsten, som kom på den här underbara idén, hade trott 35 mil och 3 500 kr och hoppats på knappa 5 000 kr.

Från början trodde jag att vi lätt skulle komma upp i 10 000 kr.
Sen kände jag mig helt säker på att vi skulle komma upp i 20 000 kr.
Plötsligt visste jag att vi skulle samla ihop över 30 000 kr.

I skrivande stund har vi samlat i hop OTROLIGA 34 950 kr.
Jag upprepar TRETTIOFYRATUSENNIOHUNDRAFEMTIO KRONOR.
Nu känner jag mig helt övertygad om att vi kommer att ha samlat ihop över 40 0000 kr när insamlingsbössan stängs i morgon kväll.

Pengar som går till kampen för att alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet.

Jag vet ju att varken jag eller min äldste son skulle ha överlevt om vi inte hade fått hjälp av den moderna sjukvården under hans förlossning så det har syftet ligger mig så klart extra varmt om hjärtat.

Jag känner en enorm stolthet över att vara medlem i den här klubben som är fylld av vanliga människor.
Människor som bevisat att det går bara viljan finns.

Jag känner mig stolt och glad över att vara löpare och jag känner en enorm motivation att komma upp på mitt löpband igen bara min hosta försvinner.
Och jag älskar att vi redan pratar om i vilken stad torget ligger som vi kommer att springa runt nästa år.

(Under tiden jag skrivit har insamlingen nått nya höjder och sprängt 35 000 kr strecket)

Boda Kyrkbys lilla landsvägslopp

Publicerat i Löpning

Jag är med i en löparklubb som heter Lonesome Runners.
Precis som det hörs på namnet är det en klubb för oss som älskar att springa ensamma.

Klubben hade KM den 4 juli som jag var tvungen att tacka nej till eftersom jag precis hade varit sjuk.
Nu har idén kläckts om Lonesome Runners-loppet.

Den går ut på att hitta en ny bana/sträcka, döpa loppet till vad man vill och sedan springa den. Helt själv. Och sedan talar man om för alla här, och sina mostrar, att man precis vunnit en tävling.

Jag var självklart sugen på att ställa upp och vinna ett lopp.
Vem säger nej till det?
Inte jag i alla fall.

Eftersom joggningen känts så bra de senaste gångerna har jag haft en idé om att börja springa hemifrån och sen springa mot Rättvik så långt jag orkar men att det skulle vara längre än 7.43 km som är det längsta jag har sprungit den här säsongen.
Det här skulle bli mitt Lonesome Runners-lopp.

Jag har laddat hela helgen.
Det har känts bra och jag har längtat efter att få ge mig iväg.
I morse när jag vaknade var det perfekta förhållanden.
De perfekta förhållandena höll i sig hela förmiddagen.
Fram emot lunch sprack det upp.
Vid ett tiden blev det varmt.
Tokvarmt!
Men jag fortsatte ladda genom att äta bra och dricka ännu bättre hela dagen.

Kl 15.45 stod jag på startlinjen.
Laddad och med en känsla av att vara stark.
Jag gav mig iväg.
Det gick kanonbra.
Jag fortsatte känna mig laddad och stark.
Kilometer efter kilometer höll känslan i sig.
Det kändes härligt.

Efter 4.48 km tog det slut.
Helt slut.
Totalt breakdown.
Jag stannade, andades, kollade att inte någon hällt betong i skorna, tittade på klockan, bestämde mig för att fem kilometer fick räcka idag och så plågade jag mig fram de 102 meterna som var kvar till exakt fem kilometer.

Sen ringde jag efter Min Älskade så att han fick komma och hämta mig.

Vad det berodde på?
Det kan så klart bero på en hel hög med saker.
Värmen och solen.
Det faktum att Tonåringens farmor gick bort i fredags.
Att jag ska ha mens vilken dag som helst.
Att jag gick ut, och fortsatte, i ett för högt tempo.
Att jag trots allt inte ätit och druckit som jag ska under dagen.
Att jag vaknat kl 04.58 så gott som varje dag det senaste året.
Att det var söndag.
Att jag blev så kissnödig att jag faktiskt övervägde att sätta mig i diket.
Att bilarna körde för nära.

Jag vet inte vad det berodde på och det spelar ingen roll.
Det är som det är.
Det var som det var idag.

På tisdag är det ny träningsdag och den rundan kommer att vara på ett annat sätt.
Det är bara på´t igen som gäller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Helgen har varit bra

Publicerat i Vardagligt

Det har den.
Det var verkligen gassigt igår och igår var dagen som vi hade bestämt att vi skulle ta in all ved.
Tonåring, granntonåring, Fru Holm och stundtals även Minsting slet sig svettiga med att lasta ved på transportbandet i solen.
Det gick åt litervis med vatten, lite för lite solskyddskräm, ett par svordomar och nästan litervis med svett.

Min Älskade stod för markservicen och allt som allt var det en lyckad dag.

Tanken var att vi skulle ha fortsatt idag och det gjorde vi.
En stund.
I spöregn.
Till slut regnade det så till den milda grad att bandet på transportbandet gled av sin rulle och då bestämde vi oss för att sluta.
Det är bara en pytteliten hög kvar och killarna har lovat att göra allt klart imorgon eftermiddag.

För övrigt skiner solen igen, det är arbetsdag imorgon, det är en vecka kvar till semestern, Lonesome Runners KM gick av stapeln idag och jag kunde till min stora besvikelse INTE delta eftersom jag precis varit sjuk (IGEN) (ja, jag är lite bitter), Tonåringen och Min Älskade laddar för Rockweekend i Söderhamn till helgen, bilen går fortfarande bra och jag ser fram emot att ta Minsting med mig på fest på lördag.

Ungefär så ser det väl ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag har blivit med klubb

Publicerat i Löpning

Jag insåg tidigt att löpningen är min egen.
Bara min och den vill jag ha för mig själv.
Jag vill springa själv.
Min löpning i mitt tempo.
Ensam med min andning, mina hjärtslag, min musik och mina tankar.

Nu har jag hittat en klubb som passar mig.
En klubb som inte är annat än helt perfekt för mig.
Tack vare Nemos blogg har jag hittat klubben Lonesome Runners.

Det är ett ensamt jobb.
Det kan vara tråkigt. Det är hårt uppför. Alldeles för lätt utför. Det är kallt om händerna ibland medan svetten rinner. Det är monotont. Det gör ont.
Precis så, som ska det vara.
Helt grymt.

Igår kom min allra första löpartröja som visar min nya klubbtillhörighet och den var perfekt.
Perfekt tryck, perfekt färg, perfekt storlek och perfekt skön att springa i.
Den var så perfekt att den nästan inte kändes.
När en löpartröja nästan inte känns då är den riktigt perfekt.

Med nya sportlurar och ny löpartröja så slog jag till med en ny runda.
Det var VÄLDIGT mycket uppför de första 1.5 kilometerna och mellan 1.5 och 3.0 kilometer var det VÄLDIGT mycket skog, VÄLDIGT ödsligt och känslan var att det var VÄLDIGT hög björnvarning.
Men jag gjorde som en kompis från byn (som också tränar för Tjejmilen) berättat att hon gör.

Jag höjde musiken i lurarna, tittade inte åt sidan och bara fokuserade framåt för ska björnarna komma och ta mig så ska jag fan inte vara beredd.

Tack Annika för tipset om rundan och björntaktiken, tack för mysigt löpsnack på mornarna och tack för peppning när jag är ute och springer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,