Det är så många som älskar mig……

Publicerat i Reflektioner

IMG_0592Det är fantastiskt att leva tillsammans med barn.
Att vara mamma till två barn, två underbara söner är ingenting annat än en välsignelse.
I morgon ska min äldste son på sitt livs första anställningsintervju.
Som jag älskar honom.
Så många människor det är som älskar honom.

Idag när jag låg ner bredvid min yngste son och han precis höll på att somna viskade jag att jag älskar honom.
Vill inte att han ska få en möjlighet att glömma det.
Då säger han, lite sömndrucket.
Mellan sömn och vakenhet.

– Mamma, det är så många som älskar mig. Du älskar mig, pappa, Felix, Otto (som låg bredvid honom), Sune och Sivan älskar mig. Mormor, farfar, Sanna och  faster Annika älskar mig.
Det är så många mamma, och det är så bra.

 

Så känner jag också.
Det är så många som älskar mig.

Och det är så bra……..

Där är där man inte är……

Publicerat i Reflektioner

…..och här är där man är.

Jag skulle ha varit där.
I Göteborg.
Hela familjen skulle ha varit där.
Bott på hotell.
Gått på Liseberg.

Jag skulle ha sprungit Göteborgsvarvet.

Nu är vi inte där utan vi är här i stället.
Livet förändrades rätt plötsligt.
Kraften gick åt till andra saker.
Knoppen orkade inte springa.
Jag kommer inte ens ihåg när jag sprang senast.
Vill liksom inte just nu.

Så vi är inte där.
I Göteborg.
I år.

Lite vemodigt känns det.
Men jag kommer igen.
Ett annat år.
Ett annat lopp.
En annan gång.

Önskar en underbar dag med ett underbart lopp, underbar löpning och fantastiska upplevelser till alla er som ska springa.

Life is sweet

Publicerat i Reflektioner

IMG_7178

Solen skiner.
Brödet är på jäsning.
Solen skiner.
Jag och Ungen har varit och lekt hela förmiddagen med bästa polarna.
Solen sken och värmde hela tiden.
Mormor sitter och stickar.
Solen skiner.
Pojkarna är ute i trädgården.
Solen skiner.
Lasagnen står i ugnen.
Solen bara skiner och skiner.

Life is sweet.
Jag är så otroligt lycklig.

Ho Ho

Publicerat i Eva, Reflektioner

Det ekar tomt här inne.
Väldigt tomt.

Vad har hänt?

Herre gud, har människan slutat fotografera?
Tar hon inga bilder på ungen som hon kan lägga ut?
Eller i alla fall på katterna?
Kanske en liten löptur som hon kan skriva om?

Nej, inte just för tillfället.
Ja alltså……..
Bilderna till utmaningen tog slut.
Jag har inga bilder på lager och inte några idéer för nya bilder så utmaningen ligger på is just nu.
Och löpningen.
Löpningen blev inte så som jag hade hoppats under vintern.
Energin, kraften och orken behövdes till annat.
Till förändringar och anpassning till förändringarna.

Men vi mår bra.
Vi är lyckliga.
Katterna och ungarna mår bra.
Solen skiner.
Våren är på väg till Västmanland.

Men det kan nog fortsätta eka rätt tomt här inne.

Det här med surdeg

Publicerat i Eva, Familjen

Det kanske har gått er förbi att jag har börjat baka surdegsbröd.
Eller snarare att jag har blivit helt besatt av att baka surdegsbröd.
Nu funderar jag på hur jag bäst ska kunna ta bra bilder på surdegar och bra bilder på allt bröd jag bakar och på hur jag allra bäst förvandlar den här slumrande bloggen till en levande och puttrande surdegsblogg.

Ja menar……..
Just nu är det ju bara foton.
I en fotoutmaning som jag strävar och verkligen kämpar för att hålla levande.
Springer gör jag inte heller så som jag i höstas trodde att jag skulle göra vid den här tiden.
Livet och familjeförhållandena ser inte riktigt ut som vi i höstas trodde att de skulle göra.

Så man skulle väl kunna säga, i grova drag och inte riktigt till hundra procent överensstämmande, att jag har slutat springa och börjat baka surdeg i stället.

Så ja………någon träningsblogg har det ju aldrig varit.
Men en brödblogg kanske.

Just nu är det så här det är

Publicerat i Reflektioner

Vi har det bra.
Vi mår bra.
Alla fyra.
Eller snarare alla sju om vi nu räknar med Sune, Otto och Sivan och det antar jag att vi ska göra.

Men att använda det slitna uttrycket ”det är mycket nu” känns som en underdrift.
Våra liv har förändrats.
Vi har blivit en till i familjen.
Vi jobbar
Jag åker till Stockholm en dag i veckan och då åker jag hemifrån strax efter 06.00 och kommer hem 19.30

Jag försöker göra så gott jag kan för att hinna med att fotografera så att jag har en bild om dagen att publicera.
Jag testar att göra surdeg för att baka eget surdegsbröd från grunden.
Ofta tar jag några bilder och tänker att jag vill visa och berätta för er.
Men så plötsligt har det gått ett par dagar och det har hänt en massa nya saker.

Livet är helt enkelt full med liv.
Helt vanlig vardag och helt vanligt liv.
Liv som jag är tacksam för.
Liv som jag älskar.

Jag saknar er och jag saknar bloggen men just nu är det så otroligt mycket liv som ska levas och det betyder att jag väljer bort bloggen många gånger.
Jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag inte bloggar.
Jag älskar min blogg och vet att det kommer andra tider.
Tider när jag har tid över.
Tid till bloggen och till er.

Var sak har sin tid och just nu är det så här det är.

Dålig fantasi

Publicerat i Eva

Hur mycket jag än försöker tänka ut konstiga saker så kommer jag aldrig ens i närheten av den slutgiltiga versionen som Livet presenterar för mig.
Jag tappar helt enkelt hakan med jämna mellanrum och konstaterar att det nog är så att jag har otroligt dålig fantasi.

Kommer ni ihåg Morran, Husse och Lovisa?

Publicerat i Reflektioner

Ni som var med 2007.
På AB bloggen.
Ni kommer väl ihåg Lovisa?
Och Lovisas mamma Morran, hon som filurade lite?

Lovisas mormor är en klok kvinna.
Hon har sagt de ord som jag så ofta tänker på.
De ord som jag delar med mig av till människor som inte riktigt är fyllda med mod.
De som tvekar.
Till dem säger jag det Morrans mamma sa när Morran gick och fingrade på de minsta bebiskläderna och tvekade om hon skulle våga.
Då sa Morrans mamma: ”Kom ihåg att sorg aldrig är ett straff för att du vågat känna glädje.”

Lovisa som var ett mirakel redan i Morrans mage.
En på miljonen.

För fem år sedan bar jag Morran, Husse och Lovisa allra närmast mitt hjärta.
Jag tänkte de godaste tankarna och bad till alla höga makter jag kunde påminna mig att jag någonsin hört talas om.
För fem år sedan idag kom Lovisa till jorden.

Exakt i dag fyller hon fem år.
Idag fylls mina ögon av tårar och mitt hjärta av jubel och sång.
Sånger om mod, kärlek och tacksamhet.
Tacksamhet över Livet.

Har ni inte läst om Lovisa tidigare så gör det nu.
Börja läs här och lär vartenda inlägg fram till 31 oktober när Lovisa föds.

”Hela förmiddagen är  vi där, på sjukhuset. Läkaren föser allt åt sidan och ägnar sig åt oss. Han försöker förklara det som inte går att förklara. Att hon inte kommer överleva som det ser ut nu. Att han måste konsultera kollegor eftersom det handlar om liv och död. Att det som drabbat henne är så ovanligt att de aldrig sett det på Huddinge förut. Att hon har den svåraste formen och att det enligt senaste statistiken inte ser ut att finnas mer än 35 rapporterade fall i världen. Ingen har överlevt.  Jag tänker hysteriskt att det inte är möjligt.  Hon var ju frisk nyss.
Vi har bestämt oss för att våga vänta. Någonstans vet vi att det nog tar slut här, men vi kan inte släppa henne. Än så länge lever hon, och jag kan känna henne fladdra i mitt inre. Hon var stor som ett hallon när stickan lyste blått.

Jag ska aldrig mer önska något i hela mitt liv, om jag bara får behålla henne.”

Läs det Morran skriver.
Det hon skriver om sitt Liv, om längtan, om kärlek men framför allt det hon skriver om hopp.

Och glöm aldrig.
Glöm aldrig att sorg inte är ett straff för att du vågat känna glädje.