På väg, trots allt

Publicerat i Eva

Kamera, Laptop, iPhone och diverse laddare och sladdar ligger i min gigantiska handväska.
Väskorna är incheckade och boardingpasset ligger i handväskan.
Bikinin är med.
Paketet med hårt bröd är med.
Ett par sandaler, en handduk, några tights, två klänningar, några toppar, ett par raggsockor, solkrämen och en kjol är med.
Vindjackan fick faktiskt plats.
Gympadojjorna sitter på fötterna.
Efter timmar av gemenskap på FB, twitter och skype, efter långa samtal och diskussioner om smått och stort, om oviktigt och livsviktigt ska jag äntligen få träffa Helena.
Jag vet att jag kommer att gråta, jag är helt övertygad om att vi kommer att prata och skratta, vi kommer att fotografera tillsammans, jag kommer att få förmånen att pussa på och spendera tid med hennes två fantastiska döttrar och vi kommer att lära känna varandra ännu bättre.

Efter alla år av längtan kommer jag i kväll äntligen att befinna mig i Italien igen.

Nu är jag på väg.
Äntligen.
På väg.
Trots allt.

Jag bär på en ständig längtan

Publicerat i Eva

Jag går och bär på en längtan.
Hela tiden bär jag den.
För det mesta känns den ok att bära.
Jag vårdar den ömt och bär den med glädje och kärlek.
Ibland är den tung, så tung att bära.
Då hatar jag den eftersom den ryter, morrar och krafsar inombords för att göra sig påmind.
Min längtan till Italien.

Tidigare längtade jag till Milano, Monza och de kvarteren jag känner till och de människor jag känner igen.
Jag längtade till Vicenza och byarna runt omkring där min moster och morbror bodde.
Nu är mina släktingar döda och begravna och mina vänner sedan många år försvunna så nu ser min längtan annorlunda ut.

Nu längtar jag bara.

Till språket.
Till landet.
Till maten.
Till människorna.
Till vinet.
Till kaffet.
Till limoncellon.
Till det där som är så bekant och så hemtamt.
Till det där som omfamnar mig med sådan kärlek och glädje när jag kommer dit.

Sist jag var där begravde jag min moster.
Det var så nära så nära att vi åkte förra året.
Vi hade ju bokat en vecka.
Men så bestämde vi oss för att flytta och köpa ett hus till och då fick resandet stryka på foten.

I morse pratade jag med Helena vilket jag gör rätt ofta.
Men just i dag väcktes den där kärleksfulla längtan till liv och började krafsa, ryta och morra där långt inne i bröstet.
Den krafsade och ville verkligen komma ut.
Den ville ut så till den milda grad att jag började kolla efter flygbiljetter.
Den morrade så mycket att jag tänkte att det inte gör något att Minsting inte har något pass eftersom vi kan köpa ett på Arlanda.
Den krafsade och vrålade så högt att jag tänkte att Min Älskade blir säkert inte alls arg om jag kraschar kreditkorten, tömmer familjens samtliga ekonomiska reserver, tar Minsting under armen och åker till Sicilien en vecka.

Tänkte att jag kan ju alltid sälja en njure och betala av skulderna när jag kommer hem………

Idag bränner min längtan som eld under ögonlocken.
Idag är min längtan tung att bära.
 

Längtan till det okända

Publicerat i Eva


Aldrig har det okända lockat mig som det gör just nu.
För det är ju dit jag är på väg.
Rätt ut i det okända.
Nytt hus.
Ny kommun.
Nytt landskap.

Många har sagt till mig att dom tycker att jag är modig.
Att vi är modiga som bryter upp och väljer någonting nytt.
Att vi är modiga som lämnar hus, jobb, skola och dagis.
Modiga för att vi lämnar det vi känner till och byter det mot någonting vi inte känner till.
Mot det okända.
Det där som skrämmer så många.

Men jag är inte rädd.
Jag längtar dit.
Till det nya huset, den nya staden och det nya landskapet.
Till de nya vägarna jag ska springa på och de nya bilderna jag ska titta på genom min kamera.
Till de nya platserna och de nya människorna.
Jag längtar efter att få vara anonym.
Efter det nya och okända där ingen vet vem jag är.
Där Min Älskade är den de känner igen och där jag bara får vara Fru Puppe.
Ingen som vet vem jag har varit ihop med tidigare, vilka krogar jag jobbat på, vilka krogar jag varit berusad på och ingen som haft min mamma som lärare i skolan.

Jag far illa nu.
Jag vill inte var här i mitt förflutna.
Jag vill till det okända.
Till det som är vår framtid.

Ett litet ljus i mörkret

Publicerat i Reflektioner

Idag var det faktiskt den första dagen på tre och en halv månad som jag anade att det faktiskt finns en möjlighet att våren kommer tillbaka.
Vid lunch bröt solen igenom det kompakta lagret moln.
När jag gick över parkeringsplatsen till bilen märkte jag att snön var så där svampig som den är när det töar.
Vägen mellan Leksand var bar och till stora delar torr.
Solen var så stark och jag saknade ett par schyssta glajjor.
Jag gick från bilen och in utan mössa och vantar utan att frysa och det mina vänner var väldigt länge sedan jag gjorde.
När klockan var 18.00 var det fortfarande inte helt mörkt ute.

Det känns som det finns hopp…….

Förresten

Publicerat i Eva

Jag längtar efter Tonåringen också.
JÄTTEMYCKET.
Nu har han varit borta i snart två veckor.
Jag vill att de här veckorna ska ta slut någon gång så att han kommer hem från sin prao igen.

Ja, det vill jag.

Jag har gett upp nu.

Publicerat i iPhone, Teknik

Någonstans längst inne har jag vetat hela tiden.
Därför har jag avsiktligt avhållit mig.
Jag har inte läst (så mycket), jag har inte googlat, jag har inte lyssnat och jag har låtsas inte förstå när alla skrivit och sagt att den är så otroligt speciell.
När alla har skrivit och pratat om ”kärlek vid första ögonkastet”.
Tjafs har jag fnyst och hållit fast vid att min är bäst.
Jag har varit lojal och trogen.

Jag har hela tiden vetat att om jag får en i min hand så är jag såld.
Jag har bara vetat att det är så.

I lördags var Frugan här.
Hon har en.
Jag fick titta på den.
Jag kände på den.
Jag pillade lite.
Jag testade den.

Jag visste det!
Jag har vetat det hela tiden.

På söndag förmiddag beställde jag en egen.

Nu känns det som om jag håller på att vänta ihjäl mig.
Det finns en liten liten möjlighet att den kan komma idag.
Jag vet att det är en pytteliten möjlighet.
Men den finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Välkommen vanliga vardag.

Publicerat i Reflektioner

Imorgon är det måndag.
Det är inte någon afton.
Det är inte en röd dag.
Det är inte en mellandag.
Det är inte en dag före röd dag.
Det är en måndag, en helt vanlig måndag.

Det är första dagen i en helt vanlig vecka.
En vecka när vi börjar jobba igen och när skolorna drar igång.

Det är den måndagen när vardagen börjar igen.
Den helt vanliga vardagen.

Jag längtar till imorgon.