Mitt 2012

Publicerat i Eva, Reflektioner

Några år har jag gjort otroligt ambitiösa sammanfattningar av året som gått.
Från mitt perspektiv.
Förra året struntade jag i det och skrev det här i stället:

Det började rätt dåligt och blev sämre och sämre för att en period vara riktigt riktigt dåligt.
Sen rätade det upp sig och blev bättre.
Bitvis till och med riktigt riktigt bra.

Jag struntar i den ambitiösa sammanfattningen i år också och nöjer mig med den här snabbgenomgången:

Det började rätt bra och fortsatte att vara helt ok
I flera månader.
Sen var det lite regnigt.
Sen var det ännu regnigare.
Så skakade 2012 till och fortsatte vara rätt skakigt ett bra tag.

2012 slutar mindre skakigt men ändå inte helt stabilt och jag välkomnar 2013.
Med öppna armar.

2013 som är året då jag har ett lopp att springa.

Mitt 2011

Publicerat i Eva, Reflektioner

Jag brukar ju skriva små nyårskrönikor där jag sammanfattar hur det gångna året har varit.
Struntar i krönikan i år och nöjer mig med en sammanfattning av det lite kortare slaget.
Den kommer här:

Det började rätt dåligt och blev sämre och sämre för att en period vara riktigt riktigt dåligt.
Sen rätade det upp sig och blev bättre.
Bitvis till och med riktigt riktigt bra.

Välkommen 2012

Tradition på Mors Dag

Publicerat i Reflektioner

Nu har det blivit en tradition att publicera Herman Lindqvists underbara krönika om mammorna på just Mors Dag.
Det finns ingen anledning att bryta den traditionen i år.

Så här kommer krönikan:

Det finns ett talesätt i Sydeuropa som lyder: Så som du talar om din mor, är din inställning till dina medmänniskor. Det tycker jag alla de ska tänka på, som kallar Mors dag för ett kommersiellt jippo.

I vår tid försöker många bortrationalisera moderns roll. Den enda verkliga skillnaden mellan man och kvinna är diverse medfödda in- och utbuktningar heter det. Resten är uppfostran och hjärntvätt. För övrigt kan ju läkare i vår tid förvandla och flytta organ hur som helst. men de kan aldrig få en man att föda ett barn och de kommer aldrig att få män att bli lika uppoffrande, modiga och uthålliga , som mödrar är i vardagen och då det verkligen gäller.

Jag har varit i krig och katastrofer, där man legat platt mot marken i flera dagar, husen har rasat i bombardemang, rymden fyllts av fasa. Då tystnaden kom och de överlevande vågade röra på sig, har det alltid varit någon liten svartklädd kvinna som först kommit ut, för att sopa bort glassplitter och efter en stund hänger hon tvätt över ruinerna. Hon gör upp eld och bakar bröd. Livet går vidare, för det måste gå vidare och det är alltid någon mor som tar första steget.

Det var kvinnorna jag såg komma bärande på de döende barnen i Biafra och Bangladesh, männen hade redan gått under, eller slagit ihjäl varandra. Det var kvinnor som inte var fyllda 30 år, men som redan sett, sex, sju, åtta barn dö. Deras stumma sorg då det nionde barnet bars fram som ett litet paket, att slängas i massgraven, var outhärdlig att se.

Jag är säker på att om män  kunde föda, hade själva födandet för länge sedan upphöjts till en ytterst prestigefylld prestation, omgiven av otaliga utmärkelser, titlar, priser och belöningar.

All mänsklig kultur, allt skapande, all konst, börjar någonstans alltifrån sumererna och gregerna med män som hyllar, dyrkar eller gör upp med sina mödrar. De första skulpturerna föreställer modersgudinnor, de första dikterna och pjäserna är hyllningar till dessa mödrar, förutan vilka ingenting blivit till.

Men den största moderliga insatsen, den ligger i bragden att stå ut med den gråa vardagens slit. Den långa raden av trista, ibland tunga dagar sagda till varandra, som trots allt blivit uthärdliga, tack vare en moders ständiga närvaro. Inga  veckoscheman i tvättstugan, ingen demokratiskt och jämställt uppdelad veckostädning, kan ersätta den värme och kärlek som ligger i en mors hand över ett hem. Det finns ett kärleksfullt handlag som bara en mor har, ett allseende öga, som bara en mor har.

De som förnekar detta skulle själva förmodligen inte existera idag, om de inte haft en kedja av mor- och mormödrars händer i oändliga generationer bakom sig. Förneka bara, men vem tar hand om nästa generation?

I Sverige fick vi Mors Dag år 1919, på förslag av författaren och folkhögskoleläraren Cecilia Bååt-Holmberg, som fick idén från USA , där dagen införts några år tidigare. I dag firar man Mors Dag i de flesta länder i världen, alltid någon söndag i maj.

De som hånar denna dag och vill kalla det jippo, de firar, får man anta, sina mödrar någon annan dag, eller kanske varje dag? Det står dem fritt.

Alla andra tröga medborgare kan behöva påminnelsen i almanackan och annonser, ingenting tvingar dem att gå och handla. Man får göra som man vill, huvudsagen är att man gör något.

En dag är det för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,