Varken det ena eller det andra

Publicerat i Löpning

Idag har jag varit ute och sprungit.
Eller ja, varit ute och rört på mig i alla fall.

Det var inte långt.
Det gick inte fort.
Det var inte skönt.
Inte en enda sekund eller meter var skön.
Det var bara plågsamt och olidligt.

Eftersom jag inte har någon direkt dödslängtan bestämde jag mig för 5:2 metoden, dvs springa fem minuter och gå två och varje sekund jag sprang förbannade jag mig själv att jag inte valde 2:5 metoden i stället

Men bara det faktum att jag fick på mig löparkläderna och tog mig ut känns som en seger i sig.
När jag kom hem så blev det så tydligt.
Att jag saknar löpningen.
Saknar ensamheten.
Jag saknar känslan av att orka och av att min kropp är stark.

Det är dit jag ska igen.
Jag har lovat mig själv att göra mitt bästa för att komma dig igen.
Jag har lovat mig själv att inte låta det ta 2,5 månader innan jag springer igen.
Jag har lovat mig själv att före den 30 september ska jag springa milen igen.

Det har jag.
Det ska jag.

I mitt livs form

Publicerat i Löpning

Jag har sprungit ett intervallpass i kväll.
10 x 2 min med en min vila mellan varje intervall.
De två första var de långsammaste för då kom jag bara 390 respektive 380 meter.
De övriga åtta kom jag 400 meter på tre stycken och 410 meter på fem stycken.
Av de fem intervallerna som jag kom 410 meter var två av dem de två sista.

Det kändes så otroligt lätt i kväll.
Benen kändes lätta och villiga att springa.
Andningen var lugn.
Musiken bra.
Det räckte gott och väl med en minuts vila mellan varje intervall.
Det var helt otroligt roligt att springa 10 x 2 minuter i kväll.

Jag har aldrig någonsin haft bättre kondition än vad jag har nu.
Jag har aldrig sprungit snabbare än vad jag gör nu.
Jag har aldrig sprungit längre än vad jag gör nu.
Jag är 45 år och i mitt livs form.

Det är läckert………

IMG_5681

Det här med övervikten och konditionen

Publicerat i Eva

Jag var alltså på hälsoundersökning på företagshälsovården idag.
Jag har varit på likadana undersökningar tidigare så jag visste rätt bra vad som skulle ske och även hur resultatet av det hela skulle bli.

Jag är inte överviktig.
Att jag skulle vara överviktig är bara ytterligare ett bevis på hur otroligt fel det kan slå när det pratas om BMI.
Enligt BMI ska jag väga mellan 52-62kg för att anses ha en normal vikt.
Med jeans, linne, lång tunika, strumpor och trosor vägde jag på företagshälsovårdens våg, mitt på dagen, 64 kg och sköterskan drog glatt av ett kilo för mina kläder och alltså är jag överviktig.

Nu anser jag inte själv att jag är det och när hon började pilla på sin snurra och humma så blev jag nästan irriterad.
Jag har vägt 52 kg en gång och då var jag så sjuk att jag under en period inte riktigt förstod hur jag skulle kunna bli frisk igen.
Dessutom såg jag mager ut.
Jag såg helt enkelt sjuk ut.
52 kg vill jag aldrig mer väga.

Så har vi det här med konditionen.
Jag talade direkt om att jag har hög arbetspuls.
Sist jag gjorde det här testet på cykel så frågade den sköterskan mig oroligt om jag ville avbryta testet när jag själv tyckte att allt kändes lätt och fint och jag hade kunnat cykla hur länge som helst.
Jag talade också om att jag tror mig veta att jag har rätt ok kondition eftersom jag löptränar en del.
Så fort jag satte mig på den där cykeln och började trampa sköt pulsen iväg som en raket och den nya sköterskan på den nya företagshälsovården höjde på ögonbrynen.
Jag cyklade och cyklade och pulsen låg där den låg.
Högt.

När allting sammanställdes så fick jag information om att enligt konstens alla regler hade datorn räknat ut att min maxpuls skulle vara 176 slag i minuten.
Ja men eller hur!
Enligt pulsbandet och Garmin Connect sprang jag halvmaran med en medelpuls på 179 slag i minuten.

Så jag är inte överviktig och jag har inte dålig kondition.
Jag är bara en vanlig kort liten kvinna som inte är stöpt enligt mallen.

Däremot så misstänkte jag att jag hade lite lågt blodtryck, så där får jag väl lov att hålla med den stackars sköterskan och jag tyckte faktiskt att hon var lite rolig när jag frågade om det fanns någonting förutom mediciner att göra mot lågt blodtryck.

– Ja, du kan ju alltid äta lite sämre och sluta motionera, sa hon och fnissade förtjust.

Börja om från början

Publicerat i Eva, Löpning

Det har gått omåttligt tungt att springa den sista tiden.
Jag har känt mig nästan grinfärdig när jag har kommit hem efter de senaste löpturerna.

Nu försöker jag acceptera att det faktiskt är så att den sista infektionen som jag hade i kroppen, den som fick motas med penicillin, faktiskt har tagit hårdare än vad jag själv har insett.
Den har tagit hårdare på kroppen än vad huvudet har velat förstå.
Huvudet har så gärna velat springa att det inte har förstått att läget har varit förändrat.

Jag har varit så otroligt inspirerad och laddad efter mitt beslut att träna mer strukturerat den här säsongen.
Jag har längtat efter nästa veckas träningsprogram på Marathon.se
Jag har längtat efter att få börja köra intervaller och efter backträningen.
Jag har inspirerats av bloggare som Nemo och Born2Run och följt (och följer fortfarande) deras tränings- och tävlingsrapporter med spänning och jag ser fram emot lördagen när de båda ska springa Stockholm Marathon.

Det är bara det att nästa veckas träningsprogram liksom aldrig har kommit.
Först blev jag sjuk.
Fick feber och ont i halsen och fick börja om.
Så har det varit perioder med för lite sömn och jag har fått börja om.
Så blev jag sjuk igen med feber, ont i halsen och penicillinkur och jag har fått börja om.
Problemet är att den här gången har jag inte riktigt förstått att jag har fått lov att börja om från allra första början.
Jag har gett mig ut och tänkt att den här gången kommer det att släppa.
Den här gången kommer det att kännas lätt.
Idag kommer den här underbara känslan av att orka.
Det enda det har lett till är besvikelse.
Det har inte släppt.
Det har inte känts lätt.
Jag har inte orkat.

Igår när jag var ute och sprang så gjorde jag det med en annan tanke i huvudet.
En tanke som Min Älskade försökt plantera men som inte började gro förrän ytterligare en person hjälpte till att hålla i spaden vid själva planteringsögonblicket.

Igår bestämde jag mig för att sänka ribban till absolut lägsta nivå.
Jag bestämde mig för en väldigt kort runda.
Jag bestämde mig för att tänka en annan tanke.

När jag sprang den så tänkte jag ”Kom ihåg att det är första rundan Eva. Det är det allra första rundan för säsongen.”

Genast kändes det lite lättare igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nu börjar tjatet.

Publicerat i Löpning

Nu har jag ju bestämt mig för att jag ska i form igen.
Så hädanefter kommer ni att bli uttjatade.
Jag kommer antagligen att tjata hål i huvudet på er stackars läsare.

Det jag kommer att tjata om är min träning.
Så är det bara.
Jag märkte redan i somras att om jag skriver om det här så blir det en motivation för mig att fortsätta.
Det blir lite mer allvarligt när jag skriver ner och när jag vet att det finns dom som läser.
Det blir en morot.
Lite press.

Det är bra för mig.

Dagens träning är i alla fall avklarad.
Det blev 36 minuter och 5 kilometer på löpbandet.
Jag började med fem minuters väldigt rask promenad, fortsatte med löpning två minuter och gång två minuter.
Det kändes ok.
Det är lite ovant på löpbandet men jag tror att det är en vanesak.
Efter ytterligare några gånger så tror jag att det kommer att kännas stabilare.

Nu behöver jag ”bara” ett schysst program med styrkeövningar för att komplettera löpningen med.
Någon som har några bra styrkeprogram för överkropp och armar att dela med sig av?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kvällsaktiviteter.

Publicerat i Löpning

Bebisen sover.
Mannen Min Älskade är ute och kollar elden i tunnan.
Tonåringen sitter och klinkar på sin gitarr.
Jag har precis varit ute och sprungit.

Det blev en vända på 6 km ikväll.
Jag måste ha kommit åt någon knapp på telefonen precis när jag tryckte igång den så Sports Tracker hade stannat helt efter hela tre sekunder.
Jag har alltså ingen aning om hur lång tid det tog.
Men jag vet att det kändes bra.
Jag vet att jag kände mig stark.
Jag vet att jag hade orkat en bit till.

Att springa på kvällen är nog min melodi.
Med frukost, lunch och middag i magen.
När dagen är slut.
När Beibs sover.
När Maken pillar på med sitt i lugn och ro.
När Tonåringen pillar på med sitt i lugn och ro.

Då är det min stund.

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kvällslöpning is the shit.

Publicerat i Löpning

Det var ett tag sedan jag var ute och sprang.

Det har varit för vackert väder, det har varit för dåligt väder, det har varit för lite sömn, det har varit för lite mat, det har varit för mycket på jobbet, vi har haft gäster och jag har haft gympa.

Ingenting annan än en hel hög med bortförklaringar med andra ord.
Rätt dåliga bortförklaringar dessutom.

Det har egentligen inte alls varit något fel på vädret eller på gästerna eller på sömnen.
Det är motivationen det har varit fel på.
Det har varit motvilja i huvudet.
Det enda huvudet kom ihåg var vad jävla apdrygt det var sist kroppen var ute och sprang.

Som både Ister och Mian påpekade i det inlägget så är det ju faktiskt så att löpning på morgonen inte passar alla människor.
Nogsamt har jag tagit till mig av detta, bearbetat det under en period och så bestämde jag mig för att testa en kvällstur.
Igår var jag på gång.
Så mycket på gång att jag plockade fram träningskläderna men kom inte längre än så.

Ikväll kom jag iväg.
Det blev en liten sväng.
Men jag kom iväg i alla fall.
Hade det inte börjat regna så mycket att jag blev orolig för fuktskador på min nya telefon så skulle rundan ha blivit lite längre.

Det kändes bra ikväll. 
Det kändes som en seger.
En seger över känslan av att inte orka.
En seger över motviljan.
Att jag orkade springa där jag sist var tvungen att gå och att jag orkade springa hela vägen runt var ingenting annat än en känsla av seger.

Det blir löpning på eftermiddagar och kvällar för mig hädanefter.
Kvällslöpning is the shit!


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,