Mymlan har i Bloggvärldsbloggen skrivit en postning som heter “Två kommentarer om dagen” och i ett lite nyare inlägg i samma blogg hittade jag en länk till Schmut och hennes postning “Två kommentarer om dagen håller doktorn borta”. (där jag för övrigt faktiskt lämnade en kommentar)

Jag har också funderat lite över det här och spinner vidare lite på kommentaren jag lämnade hos Schmut.

Som jag skrev där så tror jag till viss del att det är Facebook och Twitter, för de som mikrobloggar, som är boven i dramat.
Det är ett snabbare sätt att kommunicera.
Snabbare brukar innebära lättare.
En statusuppdatering på FB är kortare än en postning i en blogg och går också snabbare att läsa.
Det är lättare och går snabbare att lämna en kommentar på en statusuppdatering på FB än att lämna en kommentar i en blogg.
Jag tycker att jag själv märker det på att jag oftare får kommentarer på FB om mitt inlägg än jag får kommentarer och respons i bloggen.
Kommentar som kommentar kan tyckas men det är ju så att utan kommentarer blir inte bloggen levande längre.
Det är inte bara lättare att ge respons och kommentera på FB, många gånger är det också lättare att dela med sig.
Det går hur smidigt som helst med mobilen.
Det är hur lätt som helst att dra iväg en eller ett par rader i farten.
En statusuppdatering långt borta från en dator.
Det går precis lika lätt att skicka iväg en bild med telefonen medan det kan vara bökigare att blogga från mobilen.
I vissa fall kan det till och med vara så att det inte går alls.

Visst är jag medveten om att just min egen blogg ligger lite på sparlåga från mitt håll just nu.
Jag skriver när jag tycker att jag har tid och lust.
Framför allt när jag har ork.
När jag har sovit tillräckligt mycket för att orka.
Jag trodde att den minskande besöksstatistiken och det minskade antalet kommentarerna här hos mig helt enkelt berodde på att mitt eget bloggengagemang inte är på topp just nu.
Men kanske är det så att det också är en trend?
Håller bloggandet och intresset för bloggar på att minska till förmån för snabbare medier som Facebook och mikrobloggar?

Jag har dessutom märkt att mitt eget bloggande har förändrats sedan jag blev mer aktiv på Facebook.
Det som förut blev korta, snabba och rappa blogginlägg tenderar numer att bli statusuppdateringar på FB istället.
Något som jag, för egen del, faktiskt tycker är lite synd.
Jag gillar ju min blogg och vill att den ska leva kvar.

Jag vill inte att min blogg ska förvandlas, försvinna och ersättas av snabba statusuppdateringar.

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggen, kommentarer, Bloggvärldsbloggen, Facebook, statusuppdateringar

Jag spinner vidare litegrann runt Sofias inlägg om att lurka på Internet.

Jag kan inte riktigt släppa det här med varför jag själv lurkar omkring på Internet ibland.

Ibland läser jag bloggar med intressanta diskussioner.
Det kan, till exempel, vara den här, den här eller kanske den här.
Det är ofta riktigt intressanta diskussioner med spännande kommentarer.
Men ingen från mig.
Ofta tänker jag att det jag tycker redan är sagt och att det känns lite “jasså” att bara tala om att jag tycker likadant som någon annan eftersom det inte finns nog med ork att formulera om till en egen kommentar.
Alltså låter jag bli istället.
Ibland kan jag till och med tänka att jag inte har något direkt att tillföra eftersom jag inte har någon erfarenhet eller kunskap i det som diskuteras och då håller jag tyst istället.
Det skulle ju bli lite märkligt om jag kom inglidande och skrev ett käckt “Hej hej, jag ville bara tala om att jag gillar din blogg” mitt i en diskussion.

Här finns del ett om att lurka sig lite.

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggen, lurka, kommentarer

Sofia på Bloggvärldsbloggen har idag skrivit om att lurka på Internet.
Att lurka är alltså att “tjuvlyssna” på nätet.

Visst lurkar jag ibland.
Eller rätt ofta.
Det finns ett antal bloggar som jag läser utan att jag någonsin har kommenterat.
Inte ens ett endaste lite hej har jag lämnat ifrån mig.
Jag har de i min Google Reader och vissa läser jag ordagrant  när de har postat någonting och andra skummar jag igenom.
Men jag kommenterar aldrig.
Marcus Birro, Singelpappan och Honungspojken är exempel på bloggar som jag aldrig kommenterat i.
Varför gör jag inte det undrar jag ju nu.
Vad är det som gör att jag känner mig bekväm att kommentera i vissa bloggar men inte i andra?

Ibland kan jag känna att mina ord inte räcker till.
Ibland blir jag så berörd att jag knappt kan tänka och hur ska jag då kunna skriva.
Dessa människor och deras erfarenheter, tankar och känslor som de berättar om gör att jag blir alldeles förlamad i fingrarna.
Det är precis som om linjen mellan huvudet och fingrarna bryts.
Det kommer ingenting.
Inte ens så mycket som en bekräftelse på att jag blir just berörd.
Vilket ju är rätt fånigt egentligen.
Det är väl klart att de människor som skriver de här bloggarna blir lika glada för de kommentarer som talar om att en människa blir berörd som jag blir när jag får en sådan kommentar.

Sen förstår jag ju att det pågår en hel del lurkande även i min lilla vrå av världen.
Även om jag inte, just nu, har den mest aktiva bloggperioden och mätaren som registrerar mina besökare hotar ju inte direkt att slå i taket men antalet besökare överstiger i alla fall de antal kommentarer som jag får.
Den enda slutsatsen som jag kan dra av det är ju att det pågar en del lurkande.
Människor som läser om min, min familj, mitt liv och det som jag väljer att dela med mig av utan att ge sig tillkänna.
Ibland har jag kommit till insikt om att det är så.
Det har hänt att jag stött på en bekant som jag inte träffat på länge och den plötsligt säger “ja, jag läste det, jag läste det på din blogg”.
Det har hänt mig flera gånger och det gör mig glad.

Även om jag verkligen ska försöka att bli bättre på att lämna kommentarer så kommer jag antagligen att fortsätta lurka på vissa ställen.
Fortsätta läsa vissa bloggar utan att lämna så mycket som ett spår efter mig.

Jag hoppas att ni som är här och lurkar kommer att göra det samma.
Ni är hjärtligt välkomna att fortsätta lurka hos mig.

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, lurka, Bloggvärldsbloggen, kommentarer

Det skrivs ju en hel del om nätkärlek och näthat just nu.
I kölvattnet av att Marcus Birro och Carolina Gynning stängt sina bloggar på grund av det som de kallar näthat.
Jag hakade på Tonårsmorsas utmaning och skrev om det härom dagen.

Här kommer ytterligare ett bevis på nätkärleken.

Jag har fått väldigt många fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentarer under de år som jag har bloggat.
Jag vet inte ens om jag någonsin har fått någon som varit direkt elak.
Om jag tänker efter riktigt ordentligt kanske jag har fått ett fåtal anonyma och mindre snälla kommentarer.
De går i alla fall med största säkerhet att räkna på ena handens fingrar.

Jag får som sagt fina och otroligt kärleksfulla kommentarer.
Häromdagen fick jag en speciell kommentar.
En människa som jag inte vet vem det är skriver otroligt fint.
Hon (jag fick för mig att det är en kvinna) tar sig tid att berätta att hon uppskattar att läsa det jag skriver.
Hon tar sig tid att kommentera, lämna ett spår efter sig och jag antar att hon gör det för att göra mig glad.

Moccha skriver så här:

Är ingen flitig kommenterare, men känner att jag bara måste lämna en kommentar nu. Det är så kul att titta in på din blogg varje dag och få ta del av det som händer hos dig. Sättet du uttrycker dig på gör att det du skriver också blir verkligt för mig. jag hoppas du fortsätter glädja omvärlden med din blogg länge till (även om Bebisen, Mannen och Tonåringen säkert kommer att kräva mer tid allt eftersom tiden går).
Stor kram och en önskan om att ni alla får en fortsatt skön sommar!

Är inte det nätkärlek så säg?
Tack raraste Moccha för en underbar kommentar.
Jag blir så glad så det känns alldeles varmt i hjärtat och bubbligt i magen.
Tack!
Klart att jag kommer att fortsätta blogga.
Klart att jag kommer att fortsätta dela med mig av min vardag.
Klart att jag kommer att fortsätta ösa ur mig mina ord här på bloggen.
Ibland viktigt och ibland oviktigt.
Ibland rent svammel.
Men det är ju just det det är.
Evas svammel.

Tack Moccha för att du tog dig tid att lämna din fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentar hos mig.

 
*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om nätkärlek, kommentarer, Moccha, uppmuntran, bekräftelse

Jag hade trott att jag skulle orka dammsuga och skura köksgolvet.
Jag hade trott att jag skulle orka läsa och kommentera lite bloggar.
Jag hade inbillat mig att jag eventuellt skulle orka slå på stort och titta en stund på tv.

In Your Dream!

Jag orkade epilera benen eftersom det var absolut nödvändigt.
Sen tackade jag för mig.
Tvättade bort mascaran och gick och la mig.
Klockan 21.03

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om dammsuga, skura, bloggar, kommentarer, god natt

Jag är så trött.
Trött i huvudet.
Tankarna är sega och trötta.
Kroppen är seg och trött.

Bebisen har sovit helt OK de senaste nätterna men vaknat omänskligt tidigt.
Jag har jobbat mina första tre dagar på över nio månader.
Det är otroligt grått, fuktigt, slaskigt, skitigt, dimmigt och tråkigt ute.

Jag vill lägga upp jeansen men orkar inte.
Jag vill prova om jag kan ha min snygga röda blus men orkar inte.
Jag vill plocka fram snygga skor att ha på jobbet men jag orkar inte.
Jag vill kommentera på en massa bloggar men orkar inte.
Jag vill läsa tidningarna på nätet men orkar inte.
Jag vill engagera mig och skaffa mig åsikter men orkar inte.

Jag är trött.
Jag läser på Soulsisters blogg om ett ställe där hon har beställt the.
Coozy heter det.
Jag surfar dit och kollar runt lite.
Mysigt är det där.
Jag läser om rött the.
Om grönt the.
Jag läser om underbara dofter och smaker.

“Smaksatt med ingefära och grapefrukt. Med bitar av ingefära, citrongräs och citronskal. Även myntablad, peppar och ringblomma.”

Underbara beskrivningar av dofter och smaker.
Vackra bilder på förförande theblandningar.

“Svart te smaksatt med choklad och rom
samt bitar av chili och vit choklad.”

Det låter verkligen underbart.
Jag känner hur det doftar av dessa underbara theblad i köket.
Jag är så trött att jag nästan håller på att beställa.
Jag är så trött att jag helt och hållet har glömt bort att jag faktiskt inte tycker om the.

*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, bloggar, kommentarer, coozy, the