Ibland blir det riktigt riktigt roligt

Publicerat i Bloggen

Jag håller på att radera i skräpkorgen.
Har slarvat att gå igenom kommentarerna som fastnar där och har en del att ta igen.
Eftersom jag vet att jag av någon anledning själv brukar hamna där hos vissa bloggar och vet att jag har hittat kommentarer där som inte borde vara där så brukar jag ta mig tiden att gå igenom.

Den här gången har jag noterat två saker.

  1. Det är väldigt mycket kommentarer från avsändare som har med strumpor att göra. Damstrumpor, herrstrumpor, strumpor för barn, strumpor med söm och knästrumpor. Dessa kommentarer är skrivna på väldigt dålig svenska men håller sig för den skullen inte alls till ämnet.
  2. Det kan bli otroligt komiskt när kommentaren är på engelska till mitt rätt tramsiga inlägg som är på svenska.

Ibland blir det till och med riktigt riktigt roligt.
Som tex när jag den 31 maj 2011  får kommentaren:


Thanks for this! I’ve been searching all over the internet for the details.

På det här inlägget som jag skrev i juni 2010.
Men det är ju alltid roligt att hjälpa till.
Riktigt roligt faktiskt.

Pinsamt värre

Publicerat i Bloggen

Jag har slarvat bort en hel hög med kommentarer.
Det är pinsamt och jag skäms så jag nästan ramlar av stolen.

Det var tack vare Linda på Bitterbloggen som den där tröga polletten äntligen ramlade ner.
Hon frågade på FB om hennes kommentarer till ett inlägg hade kommit fram.
Jag kollade och det hade de ju INTE gjort.
Samtidigt så slog det mig att en annan vän på FB ställt samma fråga för inte allt för länge sedan.

Snilleblixten Holm kom sig då för att kolla bloggens inkorg för skräppost och där hittade hon av någon anledning både Lindas och Minglas kommentarer.
Plus en HEL HÖG med andra kommentarer.
Varför i hela friden har jag inte kollat skräpkorgen lite mer noggrant frågar jag mig genast.

Linda, Mingla, Kvasthilda och Fotograferande …….. jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Det här med att kommentera i andras bloggar

Publicerat i Bloggen, Reflektioner

Jag har ju skrivit om det förut.
Om det här med kommentarer i bloggen.
Om att jag älskar när jag får kommentarer.
Om att jag blir glad för varenda kommentar om de än är från människor som har varit här förut eller om det är från nya besökare.
Jag försöker dessutom svara på kommentarerna som jag får.
Jag vet att jag inte alltid svarar på alla men många svarar jag på.
Upptäcker jag en kommentar från en besökare som jag inte känner igen så svarar jag alltid på den.
För att visa uppskattning och för att ge bekräftelse tillbaka.
För att den som tagit sig tid att skriva hos mig ska förstå att jag läser och uppskattar.

Det finns några här i bloggvärlden som har följt varandra ett tag.
Dit hör, bland andra, Ister, Tonårsmorsa, Soulsister, BitterBloggen, Mingla och Michis.
Jag tror och hoppas att det finns en ömsesidig förståelse för att vi kanske inte kommenterar i precis varenda inlägg som skrivs men att vi vet att vi läser varandra i alla fall.
Vi följer med i varandras liv därför att vi vill göra det och med väldigt jämna mellanrum så lämnar vi en efter oss en kommentar på den andres blogg.
Vi har liksom blivit vänner i bloggvärlden och några av oss även utanför.

De senaste månaderna har jag hittat en del nya bloggar som jag följer och läser med regelbundenhet.
Det är bloggar som jag har hittat tack vare Twitter men det är också bloggar som jag har hittat hos andra.
Jag vill inte alls påstå att jag på något sätt är bättre än andra men jag brukar ofta kommentera på nya ställen som jag tittar in på.
Eftersom jag själv vet vad jag uppskattar att nya läsare också ger sig till känna men också för att jag tycker att det är roligt att kommentera hos andra, ge en reflektion, ett tips eller för att spinna vidare på det jag precis har läst.

Plötsligt upptäcker jag någonting som för mig är ganska ovanligt och som gör mig lite fundersam.
Nu pratar jag alltså inte om stora kändisbloggare typ Vimmelmamman som kan få hundratals kommentarer på ett inlägg utan jag pratar om ”vanliga” människor som skriver sina bloggar på ungefär samma sätt som jag skriver min.
Bloggar med postningar helt utan kommentarer, några postningar med en kommentar på och en del postningar med fler kommentarer på.
Inte helt olika min egen blogg alltså.

Det som förvånar mig är att många gånger får jag ingen som helst reaktion.
Ingenting.
Nada.
Niente.
Inte ett svar på mina kommentarer i den egna bloggen.
Inte en reaktion eller kommentar i min blogg.
Verkligen ingenting.

Det som gör mig så fundersam över just det här är ju det faktum att det blir ingen kommunikation.
Det blir bara en monolog.
För mig kan den som bloggar utan att ge en enda reaktion på mina kommentarer lika gärna stänga av kommentarsfunktionen och bara blogga för sin egen skull.
Utan kommentarer, reflektioner och eventuella reaktioner som kan dyka upp från människor som läser.
För på samma sätt som jag tycker att det är tråkigt när ingen kommunikation uppstår på EvasSvammel så tycker jag ju att det är tråkigt när det aldrig uppstår någon kommunikation på bloggar där jag faktiskt har försökt att kommunicera.

Jag säger inte att det är fel.
Det enda jag säger är att just jag tycker att det är konstigt.
Att just jag inte förstår och att just jag inte vill att det ska vara så hos mig.

Så istället för att göra av med en massa negativ energi så har jag bestämt mig för att rensa rätt rejält i min Google Reader istället.

By the way

Publicerat i Bloggen

Förresten så vill jag bara tala om att jag gillar det här temat och utseendet på bloggen mer och mer.
Det lite murriga och höstiga passar perfekt nu.
Jag vet att jag knorrade lite över att jag inte fixade att byta typsnitt i header och rubriker.
Men det får kompenseras av det faktum att det här temat tillåter trådade kommentarer.
Det gillar jag.
Mycket.

Bloggen, Facebook och kommentarer.

Publicerat i Bloggen

Mymlan har i Bloggvärldsbloggen skrivit en postning som heter “Två kommentarer om dagen” och i ett lite nyare inlägg i samma blogg hittade jag en länk till Schmut och hennes postning “Två kommentarer om dagen håller doktorn borta”. (där jag för övrigt faktiskt lämnade en kommentar)

Jag har också funderat lite över det här och spinner vidare lite på kommentaren jag lämnade hos Schmut.

Som jag skrev där så tror jag till viss del att det är Facebook och Twitter, för de som mikrobloggar, som är boven i dramat.
Det är ett snabbare sätt att kommunicera.
Snabbare brukar innebära lättare.
En statusuppdatering på FB är kortare än en postning i en blogg och går också snabbare att läsa.
Det är lättare och går snabbare att lämna en kommentar på en statusuppdatering på FB än att lämna en kommentar i en blogg.
Jag tycker att jag själv märker det på att jag oftare får kommentarer på FB om mitt inlägg än jag får kommentarer och respons i bloggen.
Kommentar som kommentar kan tyckas men det är ju så att utan kommentarer blir inte bloggen levande längre.
Det är inte bara lättare att ge respons och kommentera på FB, många gånger är det också lättare att dela med sig.
Det går hur smidigt som helst med mobilen.
Det är hur lätt som helst att dra iväg en eller ett par rader i farten.
En statusuppdatering långt borta från en dator.
Det går precis lika lätt att skicka iväg en bild med telefonen medan det kan vara bökigare att blogga från mobilen.
I vissa fall kan det till och med vara så att det inte går alls.

Visst är jag medveten om att just min egen blogg ligger lite på sparlåga från mitt håll just nu.
Jag skriver när jag tycker att jag har tid och lust.
Framför allt när jag har ork.
När jag har sovit tillräckligt mycket för att orka.
Jag trodde att den minskande besöksstatistiken och det minskade antalet kommentarerna här hos mig helt enkelt berodde på att mitt eget bloggengagemang inte är på topp just nu.
Men kanske är det så att det också är en trend?
Håller bloggandet och intresset för bloggar på att minska till förmån för snabbare medier som Facebook och mikrobloggar?

Jag har dessutom märkt att mitt eget bloggande har förändrats sedan jag blev mer aktiv på Facebook.
Det som förut blev korta, snabba och rappa blogginlägg tenderar numer att bli statusuppdateringar på FB istället.
Något som jag, för egen del, faktiskt tycker är lite synd.
Jag gillar ju min blogg och vill att den ska leva kvar.

Jag vill inte att min blogg ska förvandlas, försvinna och ersättas av snabba statusuppdateringar.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Del två om att lurka sig lite.

Publicerat i Bloggen

Jag spinner vidare litegrann runt Sofias inlägg om att lurka på Internet.

Jag kan inte riktigt släppa det här med varför jag själv lurkar omkring på Internet ibland.

Ibland läser jag bloggar med intressanta diskussioner.
Det kan, till exempel, vara den här, den här eller kanske den här.
Det är ofta riktigt intressanta diskussioner med spännande kommentarer.
Men ingen från mig.
Ofta tänker jag att det jag tycker redan är sagt och att det känns lite “jasså” att bara tala om att jag tycker likadant som någon annan eftersom det inte finns nog med ork att formulera om till en egen kommentar.
Alltså låter jag bli istället.
Ibland kan jag till och med tänka att jag inte har något direkt att tillföra eftersom jag inte har någon erfarenhet eller kunskap i det som diskuteras och då håller jag tyst istället.
Det skulle ju bli lite märkligt om jag kom inglidande och skrev ett käckt “Hej hej, jag ville bara tala om att jag gillar din blogg” mitt i en diskussion.

Här finns del ett om att lurka sig lite.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lurka sig lite.

Publicerat i Bloggen

Sofia på Bloggvärldsbloggen har idag skrivit om att lurka på Internet.
Att lurka är alltså att “tjuvlyssna” på nätet.

Visst lurkar jag ibland.
Eller rätt ofta.
Det finns ett antal bloggar som jag läser utan att jag någonsin har kommenterat.
Inte ens ett endaste lite hej har jag lämnat ifrån mig.
Jag har de i min Google Reader och vissa läser jag ordagrant  när de har postat någonting och andra skummar jag igenom.
Men jag kommenterar aldrig.
Marcus Birro, Singelpappan och Honungspojken är exempel på bloggar som jag aldrig kommenterat i.
Varför gör jag inte det undrar jag ju nu.
Vad är det som gör att jag känner mig bekväm att kommentera i vissa bloggar men inte i andra?

Ibland kan jag känna att mina ord inte räcker till.
Ibland blir jag så berörd att jag knappt kan tänka och hur ska jag då kunna skriva.
Dessa människor och deras erfarenheter, tankar och känslor som de berättar om gör att jag blir alldeles förlamad i fingrarna.
Det är precis som om linjen mellan huvudet och fingrarna bryts.
Det kommer ingenting.
Inte ens så mycket som en bekräftelse på att jag blir just berörd.
Vilket ju är rätt fånigt egentligen.
Det är väl klart att de människor som skriver de här bloggarna blir lika glada för de kommentarer som talar om att en människa blir berörd som jag blir när jag får en sådan kommentar.

Sen förstår jag ju att det pågår en hel del lurkande även i min lilla vrå av världen.
Även om jag inte, just nu, har den mest aktiva bloggperioden och mätaren som registrerar mina besökare hotar ju inte direkt att slå i taket men antalet besökare överstiger i alla fall de antal kommentarer som jag får.
Den enda slutsatsen som jag kan dra av det är ju att det pågar en del lurkande.
Människor som läser om min, min familj, mitt liv och det som jag väljer att dela med mig av utan att ge sig tillkänna.
Ibland har jag kommit till insikt om att det är så.
Det har hänt att jag stött på en bekant som jag inte träffat på länge och den plötsligt säger “ja, jag läste det, jag läste det på din blogg”.
Det har hänt mig flera gånger och det gör mig glad.

Även om jag verkligen ska försöka att bli bättre på att lämna kommentarer så kommer jag antagligen att fortsätta lurka på vissa ställen.
Fortsätta läsa vissa bloggar utan att lämna så mycket som ett spår efter mig.

Jag hoppas att ni som är här och lurkar kommer att göra det samma.
Ni är hjärtligt välkomna att fortsätta lurka hos mig.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mer nätkärlek.

Publicerat i Bloggen

Det skrivs ju en hel del om nätkärlek och näthat just nu.
I kölvattnet av att Marcus Birro och Carolina Gynning stängt sina bloggar på grund av det som de kallar näthat.
Jag hakade på Tonårsmorsas utmaning och skrev om det härom dagen.

Här kommer ytterligare ett bevis på nätkärleken.

Jag har fått väldigt många fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentarer under de år som jag har bloggat.
Jag vet inte ens om jag någonsin har fått någon som varit direkt elak.
Om jag tänker efter riktigt ordentligt kanske jag har fått ett fåtal anonyma och mindre snälla kommentarer.
De går i alla fall med största säkerhet att räkna på ena handens fingrar.

Jag får som sagt fina och otroligt kärleksfulla kommentarer.
Häromdagen fick jag en speciell kommentar.
En människa som jag inte vet vem det är skriver otroligt fint.
Hon (jag fick för mig att det är en kvinna) tar sig tid att berätta att hon uppskattar att läsa det jag skriver.
Hon tar sig tid att kommentera, lämna ett spår efter sig och jag antar att hon gör det för att göra mig glad.

Moccha skriver så här:

citattecken Är ingen flitig kommenterare, men känner att jag bara måste lämna en kommentar nu. Det är så kul att titta in på din blogg varje dag och få ta del av det som händer hos dig. Sättet du uttrycker dig på gör att det du skriver också blir verkligt för mig. jag hoppas du fortsätter glädja omvärlden med din blogg länge till (även om Bebisen, Mannen och Tonåringen säkert kommer att kräva mer tid allt eftersom tiden går).
Stor kram och en önskan om att ni alla får en fortsatt skön sommar!

Är inte det nätkärlek så säg?
Tack raraste Moccha för en underbar kommentar.
Jag blir så glad så det känns alldeles varmt i hjärtat och bubbligt i magen.
Tack!
Klart att jag kommer att fortsätta blogga.
Klart att jag kommer att fortsätta dela med mig av min vardag.
Klart att jag kommer att fortsätta ösa ur mig mina ord här på bloggen.
Ibland viktigt och ibland oviktigt.
Ibland rent svammel.
Men det är ju just det det är.
Evas svammel.

Tack Moccha för att du tog dig tid att lämna din fina, omtänksamma, glada, snälla, uppmuntrande och otroligt kärleksfulla kommentar hos mig.

 
*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,