Det här med att ha katt

Publicerat i Sune

Vi har ju tre katter.
Tre helt underbara katter.
Alla från samma familj i Broddbo.
Allt tre med samma mamma.
Men tre HELT vitt skilda individer.

Otto och Sivan är de yngsta.
De lämnar knappt huset och gården.
Tonåringarna.

Men så har vi Sune.
Herregud vilken oro.
Hur många gånger har jag inte vandrat fram och tillbaka i dikena med tårarna rinnande och letat efter honom.
Första gången när han var borta ett dygn.
Andra gången när han var borta två dygn.

Nu är vi (läs jag) en smula mer luttrad.
Ett, två, tre och till och med fyra dygn utan att visa sig hemma är ok.
Men fem, sex och sju dygn borta är INTE ok.
Not!
I går kväll pratade vi om att det hade gått för lång tid och med sorg i hjärtat var till och med jag tvungen att erkänna att jag inte heller riktigt trodde att jag skulle få se honom
igen.

Känslan, people, den känslan.

Så när vi precis hade gått och lagt oss.
Glasögonen låg på fönsterbrädan, bettskenen nära till hands och täcket uppdraget till hakan.
Då hör jag jamet.
Eller snarare avgrundsvrålet utanför sovrumsdörren.
Det där vrålet som inte sa någonting annat än ”Matte, jag är hemma nu”.
Brillorna åkte på igen, tunikan också och så rusade jag ut i hallen.

Där stod han.

Sune The Cat.
Kungen av Smulsnaret.

Han kråmade sig och spann så högt att jag knappt kunde höra vad jag tänkte.
Det var bara att springa ner i köket, fylla på med mat och färskt vatten och en äggula.
Sen satt jag på köksgolvet och tittade på honom medan han åt och drack.
När han var mätt och otrörstig klev han upp i mitt knä så att jag kunde plocka  fästingarna på honom och sedan låg vi bredvid varandra på köksgolvet i 10 minuter och kurade med nosarna så nära varandra det bara gick.

Vilken glädje.
Vilken glädje det är att ha katt.
Hela tiden.
Trots oron.
Så är ju glädjen så oändligt mycket större.

Hela tiden.

Kattfan

Publicerat i Sune

Ibland hatar jag att ha katt.
Verkligen HATAR!
Som just nu när kattfan inte kommer hem när jag tycker att han borde.
Eller när jag tycker att han borde ha kommit hem för länge sedan.

_________________________________________________

Edit: Han är hemma nu………
Kattfan var ordet.

Det är ju inte så lätt alla gånger

Publicerat i Sune

Det här med att vara katt kan ju inte vara så lätt alla gånger.
Eller det här med att fatta hur en kattlucka fungerar är inte så lätt alla gånger.
I alla fall inte när man är en liten katt.

Alltså, jag fattar ju att det är någonting med den där luckan.
Det måste det ju vara eftersom matte håller på och trycker igenom mig hela tiden.
Så kommer jag ju faktiskt ut när hon trycker mig igenom den andra och jag kommer ju faktiskt in när hon trycker igenom mig från andra hållet.

Det är väl typ dit vi har kommit.
Det trixiga är att komma på att det bara är att gå med huvudet före så öppnar sig luckan.
Trixigt värre.
I går kväll skedde ett litet genombrott eftersom Sune gick genom den andra luckan och direkt ut på egen hand.
Då hann jag tänka att ”YES, nu har han fattat” men när jag kom ner i morse så stod han nedanför luckan, jamade och ville komma in.

Tack Broddbo

Publicerat i Reflektioner

Alltså.
Sune är verkligen ascool.
Vi kunde aldrig ha fått en bättre katt.
Någonsin.
Han är tuff, nyfiken och kaxig och backar inte mer än att han bedömer sig vara i säkerhet när Minsting jagar efter honom.
Sedan vänder han och jagar tillbaka.
Han finner sig i att bli runtkonkad i korkar, väskor och papperspåsar.
Inte en min rör han när Minsting kommer bärande på honom med ett fast och säkert grepp runt magen utan ser mer ut att tänka ”om jag slappnar av och bara hänger så här så blir det bra”.
Han är helt makalöst tålmodig och snäll mot Minsting.
Antalet rivsår som han har orsakat går att räkna på ena handens fingrar.
Han kan ”gå till attack” och utdela små boxar men fnissande har jag och Min Älskade konstaterat att det gör han med 100% infällda klor.
Han är social och ska helst vara med precis där vi är oavsett om det diskas, lagas mat, tvättas eller duschas.

Sen är han helt vansinnigt tillgiven.
När han tycker att det passar honom så talar han om att han vill bli buren.
Då ska han upp i famnen och sitta på min ena arm och där ska han sitta oavsett vad jag hade tänkt göra.
Idag låg han mot min axel och sov medan jag gick omkring och plockade upp leksaker från golvet.
Så fort jag sätter mig ner någonstans kommer han upp i famnen och börjar kurra.
Är han ute när jag kommer hem från jobbet så kommer han springande mot mig samtidigt som han utstöter avgrundsjamningar och ska helst upp i famnen innan vi kommit innanför dörren.

Han är helt bäst och vi kunde aldrig ha fått en bättre katt.
Tack Broddbo för att ni levererat den bästa katten till oss.

Vad pysslar ni med på dagarna då?

Publicerat i Eva

Idag har jag fotat extremt mycket.
Jag har legat på mage på gräsmattan och fotat humlor bland vitklöver.
Tillsammans med Minsting.
Ni som vet hur treåringar är i kombination med att humlorna inte var drogade utan rörde sig konstant kan ju göra er en föreställning om hur många dåliga bilder det blev.
Men vi hade rätt kul.

Sen slog jag distansrekord för några dagar sedan,  vi har blivit med katt som ska flytta in hos oss när vi kommit tillrätta i vårt nya hus och vi har antagligen fått ett datum för vår flytt.
Det är väl fortfarande inte helt spikat men det känns mer spikat idag än vad det gjorde igår och i stort kan jag säga att det blir en månad tidigare än beräknat.
Så har jag tvättstugan i morgon.
Byn har en egen lyxig tvättstuga med två stora maskiner och en mattvättmaskin och jag tänkte passa på att tvätta alla mattor, täcken och kuddar innan vi flyttar.
För övrigt lägger vi ner en förmögenhet på jordgubbar.

Det är ungefär vad vi pysslar med på dagarna.
Vad har ni för er då?