Om den där känslan av panik

Publicerat i Eva

Ni som någon gång har jobbat med att servera i lite större sammanhang kommer att nicka igenkännande snart.
Jag ska beskriva en känsla för er.
En känsla av panik.

Tänk er att ni ska servera ett stort sällskap.
Låt oss säga en hel restaurang.
Vi säger 250 gäster.
Du och dina kollegor ska göra i ordning restaurangen från grunden.
Ni ska dra alla bord efter bordsplaceringen som hovis har gjort.
Ni ska lägga på dukar.
Putsa salt- och pepparställen.
Fylla på tandpetare.
Vika servetter.
Duka med tallrikar, glas och bestick för en trerättersmiddag.
Göra rent ljusstakarna.
Placera ut bordsdekorationerna.
Förbereda socker och mjölk.
Lägga snapsen på kylning.
Och allt det där andra som behöver göras……….

Ni jobbar på som galningar och det känns som om tiden bara går fortare och fortare.
Ni upptäcker att alla vinglas är fläckiga och ni måste putsa alla 500.
För hand.
Ungefär där föds tanken om att ni inte kommer att hinna.
Då upptäcker ni att även besticken är fläckiga och måste putsas för hand.
Alla gafflar, knivar, desserbestick och kaffeskedar.
Det blir 1250 bestick.
Ungefär där föds känslan av panik.
Känslan av att det här är gången som ni inte kommer att hinna klart innan de 250 gästerna kommer.
Glasen skulle ni hinna putsa utan större problem men det finns inte riktigt tid över för att putsa 1250 bestick också.
Med andan i halsen jobbar ni vidare.
Hela tiden med känslan av att ni inte kommer att hinna.
Ni hinner inte äta, inte dricka kaffe, inte dricka ett glas vatten och inte ens stoppa in en ny prilla om ni snusar.

Ungefär där är jag just nu.

Men jag vet ju också att när den första gästen kommer in i restaurangen så är allting på plats.
Glasen och besticken är putsade.
Servetterna brutna.
Ljusen tända.

Man hinner ALLTID.
Det är bara att bita ihop, fokusera och jobba på som en vansinnig.

Om att helt tappa kontrollen.

Publicerat i Bebisen, Eva

Jag vill börja det här inlägget med en varning.
Med en varning till känsliga läsare.
Är du det minsta lilla kräsmagad eller känslig så ska du sluta läsa och klicka här istället.

Om att tappa kontrollen var det ja.
Totalt.
Det går ofta fort.
Väldigt fort. 
Från den ena stunden till den andra.
Det kan handla om sekunder bara.

Det räcker med att telefonen ringer och man vet att det är favvokusinen som är på väg med tåg som ringer precis när man håller på att byta blöja på Bebis.
Ett litet telefonsamtal mitt i blöjbytet som gör att man sätter ner Bebis, naken, på golvet gör att kontrollen är borta.
Som bortblåst.
På den korta stund som det tar för favvokusinen att tala om att hon är i Borlänge, att det är strömavbrott där också och att hon väntar på ersättningsbuss räcker för att det ska bli totalt kaos.

Efter 17 sekunders telefonsamtal upptäckte jag att Bebis hade bajsat.
Och klivit i det.
Medan jag försökte överblicka situationen och greppa en rulle hushållspapper så hann Bebis förstå att försök skulle göras för att infånga honom.
Finns det någon roligare lek?
Nope!
Pågår det försök att infånga en så innebär det att man hysteriskt måste springa omkring i hela nedervåningen.

Det var precis vad han gjorde.
Med bajs under fötterna.
Samtidigt som det visade sig att han inte hade bajsat klart riktigt.
Eller snarare………….det visade sig att han långt ifrån att ha bajsat klart.

Innan jag hade fått tag i honom var det bajs överallt.
På golvet och mattan i hallen.
På samtliga tre vita linneryamattor i vardagsrummet.
På golvet i köket.
Under fötterna, på benen, på magen och på ryggen på Bebis.

Det hela gick på kortare tid än vad det tog för Farmor att röka en cigg.
Och nej, jag har inget bildbevis.
Tack och lov.

20091226553_2

HEPP!


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,