Dags igen

Publicerat i Jobbet

Laptopväskan står i hallen.
Matlådorna är fixade.
SL remsan i fickan.
Tågbiljetten bokad och ligger redo i min iPhone.
Morgondagens outfit är planerad och framlagd.

Visst blir det långa dagar.
Visst är det lång tid borta från familjen.
Visst går det många timmar åt resan fram och tillbaka.

Men trots allt tid som går åt.
Jag älskar att vi har ett kontor där.
Att jag har en arbetsplats mitt i Stockholm som är min.

Jag älskar att åka till Stockholm.

Fixar och donar

Publicerat i Eva

Packar lite och förbereder för ett dygn i Stockholm.
Mingel, champagne, snacks, middag, vin, övernattning och hotellfrukost kräver noggrann packning och planering.

  • Vad blir det för väder?
  • Vad ska jag ha på mig på dagen?
  • Vad ska jag ha på mig på kvällen?
  • Hur många skor ska jag ta med mig?
  • Vilka skor ska jag ta med?
  • Hur många halsband ska jag ta med mig?
  • Vilka halsband ska jag ta med?

Ja ni förstår kanske……..

Till mina arbetskamrater

Publicerat i Jobbet

Hej alla vänner.
För det är så jag ser er.
Som mina vänner.
Efter 12 år tillsammans så är det liksom lätt hänt.
Eller är ”hej då alla vänner” mer på sin plats kanske?
Så sitter jag här och skriver på det som kommer att bli mitt sista mail till er alla.

Vad vill jag säga då måntro?
Framför allt vill jag säga tack.
Från djupet av mitt hjärta vill jag säga tack för allt.
Tolv år är, i mitt liv, en lång period och vi har ju trots allt hunnit gå igenom en hel del tillsammans under de här åren.
En hel del omorganiseringar, förändringar, personer, flyttar, chefer, sommarpersonal, kassarapporter, VD:ar och lokaler har passerat revy under de här åren.
En del tårar har vi också delat men det jag framförallt kommer att komma ihåg när jag tänker på er är alla skratt.
Alla leenden, alla fniss och alla underbara härligt förlösande gapskratt.
Jag kommer också att komma ihåg resan till Åland, båtturen med Engelbrekt på Siljan, ”Stinky” som stod i fikarummet på Storgatan, när vi lurade Korsgren på Bosses Pianobar och självklart Jonas alla, i vissa fall väldigt förvirrade, visdomsord.

Jag vet att många utav er har tyckt att jag varit sträng och nästintill elak ibland.
För det mesta har ni lyckats dölja det rätt bra för mig men ibland, i spontana situationer, så har det ändå kommit fram.
Som när jag kom upp på HK med Minsting som då var rätt liten och berättade att han åt, sov och bajsade som små bebisar ska och när M med höjda ögonbryn och direkt från hjärtat sa: ”Men tänk att du fått ett sådant snällt barn Eva”
Eller när jag berättade för K att jag skulle sluta och hon också lika spontant och med tårar i ögonen talade om att trots att jag är rätt elak ibland så skulle hon minsann sakna mig.

Det jag ändå kommer att ta till mig och lägga som ett mjukt litet paket bomull nära mitt hjärta är det som K sen sa till mig.
Hon sa att hon nog tyckte att jag hade blivit snällare ”med åren”. Då frågade jag henne när exakt hon tyckte att förändringen från elak till snäll hade skett och hon lutade sig tillbaka, tänkte en stund och sedan konstaterade att den kommit på sista tiden.
”När vi har jobbat så här mycket tillsammans och när vi har lärt känna varandra bättre.”

Jag vet ju att vi är några som kommer att träffas och ha en skitkul kväll ikväll och till er andra som inte kan vara med så vill jag bara säga att jag hoppas att vi inte har setts för sista gången.
Har ni vägarna förbi Sala så är det så gott som tvångs på att åka in till Nya Holmgården och ta en kopp kaffe.
Så tack ALLA för ALLT.
Tack för allt ni har lärt mig, allt vi har delat och för alla minnen ni har gett mig.
Ni har varit, är och kommer alltid att fortsätta vara helt underbara och jag kommer att sakna er.

 

Orden har varit tillfälligt slut

Publicerat i Eva

Orden har varit slut.
Tillfälligt slut.
De tog en paus i några dagar.
Det fanns liksom ingenting att skriva.
Bilderna tog också tillfälligt slut.
I alla fall var det ett tillfälligt avbrott i min förmåga att tänka i bilder.
Att tänka i vackra bilder.

Det är lagt varsel på mitt jobb.
Det är inte någon hemlighet.
Sju stycken.
Det är 25% av personalen.
Det är många.

Jag har behövt mina ord för att sortera den informationen som jag fått.
Jag har behövt använda dom till att prata.
Med min Älskade.
Med mina kollegor.
Under några dagar räckte orden bara till det.

Nu är de på väg tillbaka.
Bilderna också.

Det känns trösterikt.

Om den där känslan av panik

Publicerat i Eva

Ni som någon gång har jobbat med att servera i lite större sammanhang kommer att nicka igenkännande snart.
Jag ska beskriva en känsla för er.
En känsla av panik.

Tänk er att ni ska servera ett stort sällskap.
Låt oss säga en hel restaurang.
Vi säger 250 gäster.
Du och dina kollegor ska göra i ordning restaurangen från grunden.
Ni ska dra alla bord efter bordsplaceringen som hovis har gjort.
Ni ska lägga på dukar.
Putsa salt- och pepparställen.
Fylla på tandpetare.
Vika servetter.
Duka med tallrikar, glas och bestick för en trerättersmiddag.
Göra rent ljusstakarna.
Placera ut bordsdekorationerna.
Förbereda socker och mjölk.
Lägga snapsen på kylning.
Och allt det där andra som behöver göras……….

Ni jobbar på som galningar och det känns som om tiden bara går fortare och fortare.
Ni upptäcker att alla vinglas är fläckiga och ni måste putsa alla 500.
För hand.
Ungefär där föds tanken om att ni inte kommer att hinna.
Då upptäcker ni att även besticken är fläckiga och måste putsas för hand.
Alla gafflar, knivar, desserbestick och kaffeskedar.
Det blir 1250 bestick.
Ungefär där föds känslan av panik.
Känslan av att det här är gången som ni inte kommer att hinna klart innan de 250 gästerna kommer.
Glasen skulle ni hinna putsa utan större problem men det finns inte riktigt tid över för att putsa 1250 bestick också.
Med andan i halsen jobbar ni vidare.
Hela tiden med känslan av att ni inte kommer att hinna.
Ni hinner inte äta, inte dricka kaffe, inte dricka ett glas vatten och inte ens stoppa in en ny prilla om ni snusar.

Ungefär där är jag just nu.

Men jag vet ju också att när den första gästen kommer in i restaurangen så är allting på plats.
Glasen och besticken är putsade.
Servetterna brutna.
Ljusen tända.

Man hinner ALLTID.
Det är bara att bita ihop, fokusera och jobba på som en vansinnig.

Halva veckan har gått

Publicerat i Eva, Jobbet

FlyttFlyttFlytt

Det är kaos på jobbet.
Milt uttryckt.
Kontoret ska byta lokal.
Vi håller alltså på att flytta.
Ett helt kontor.
Femton rum.
Tjugo arbetsplatser.
Det är rätt mycket att flytta.
Precis som det är med att flytta ett hem så är även en av fördelarna med att flytta ett kontor just tillfället att rensa.
Som vi rensar.

Idag är sjukhusbesöket avklarat.
Imorgon är begravningen.
På fredag går flyttlasset.

Halva veckan har gått.
Snart är det fredag igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Första dagen

Publicerat i Eva

Första arbetsdagen efter semestern är avklarad.
Det har gått bra.
Eller, jag tror i alla fall att det har gått bra.

Jag hade en tunika och ett par skor på mig.
Det gick finemang att lämna på dagis.
Jag hittade till busshållplatsen och busskortet är påfyllt med en ny månads resor.

Allt gick som det skulle och jag är helt slut.
Trött i huvudet.
Kroppen protesterar men jag borde ge mig ut på den där löpturen som inte blev av igår.

Idag om någon gång behöver jag den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,