Första dagen

Publicerat i Eva, Semester
  • Etna
  • Tuppar
  • Hunger
  • Tröttma
  • Värme
  • Solsken
  • Helena
  • Peppe
  • Clara
  • Matilde
  • Slutma
  • Nonno
  • Tupplur
  • Havet
  • Promenad
  • Vänskap

På väg, trots allt

Publicerat i Eva

Kamera, Laptop, iPhone och diverse laddare och sladdar ligger i min gigantiska handväska.
Väskorna är incheckade och boardingpasset ligger i handväskan.
Bikinin är med.
Paketet med hårt bröd är med.
Ett par sandaler, en handduk, några tights, två klänningar, några toppar, ett par raggsockor, solkrämen och en kjol är med.
Vindjackan fick faktiskt plats.
Gympadojjorna sitter på fötterna.
Efter timmar av gemenskap på FB, twitter och skype, efter långa samtal och diskussioner om smått och stort, om oviktigt och livsviktigt ska jag äntligen få träffa Helena.
Jag vet att jag kommer att gråta, jag är helt övertygad om att vi kommer att prata och skratta, vi kommer att fotografera tillsammans, jag kommer att få förmånen att pussa på och spendera tid med hennes två fantastiska döttrar och vi kommer att lära känna varandra ännu bättre.

Efter alla år av längtan kommer jag i kväll äntligen att befinna mig i Italien igen.

Nu är jag på väg.
Äntligen.
På väg.
Trots allt.

Jag bär på en ständig längtan

Publicerat i Eva

Jag går och bär på en längtan.
Hela tiden bär jag den.
För det mesta känns den ok att bära.
Jag vårdar den ömt och bär den med glädje och kärlek.
Ibland är den tung, så tung att bära.
Då hatar jag den eftersom den ryter, morrar och krafsar inombords för att göra sig påmind.
Min längtan till Italien.

Tidigare längtade jag till Milano, Monza och de kvarteren jag känner till och de människor jag känner igen.
Jag längtade till Vicenza och byarna runt omkring där min moster och morbror bodde.
Nu är mina släktingar döda och begravna och mina vänner sedan många år försvunna så nu ser min längtan annorlunda ut.

Nu längtar jag bara.

Till språket.
Till landet.
Till maten.
Till människorna.
Till vinet.
Till kaffet.
Till limoncellon.
Till det där som är så bekant och så hemtamt.
Till det där som omfamnar mig med sådan kärlek och glädje när jag kommer dit.

Sist jag var där begravde jag min moster.
Det var så nära så nära att vi åkte förra året.
Vi hade ju bokat en vecka.
Men så bestämde vi oss för att flytta och köpa ett hus till och då fick resandet stryka på foten.

I morse pratade jag med Helena vilket jag gör rätt ofta.
Men just i dag väcktes den där kärleksfulla längtan till liv och började krafsa, ryta och morra där långt inne i bröstet.
Den krafsade och ville verkligen komma ut.
Den ville ut så till den milda grad att jag började kolla efter flygbiljetter.
Den morrade så mycket att jag tänkte att det inte gör något att Minsting inte har något pass eftersom vi kan köpa ett på Arlanda.
Den krafsade och vrålade så högt att jag tänkte att Min Älskade blir säkert inte alls arg om jag kraschar kreditkorten, tömmer familjens samtliga ekonomiska reserver, tar Minsting under armen och åker till Sicilien en vecka.

Tänkte att jag kan ju alltid sälja en njure och betala av skulderna när jag kommer hem………

Idag bränner min längtan som eld under ögonlocken.
Idag är min längtan tung att bära.
 

Jag tror knappt att det är sant

Publicerat i Eva

Ni som har varit med ett tag vet att jag har ett väldigt speciellt förhållande till Italien.
Ni vet att jag älskar Italien.
Att jag har bott där, haft nära släktingar där och att jag haft vänner där.
Jag har varit i Venezia, Verona, Milano, Vicenza, Monza, Firenze, Siena, Roma och jag har varit på Sicilien.

De senaste gångerna som jag varit där har det inte varit för min egen skull.
Jag har rest till Italien för att min moster och morbror varit sjuka.
Ett tag kändes det som jag åkte skytteltrafik mellan Arlanda och Linate.
Det var kontakt med sjukhus, läkare, socialtjänst, advokater, förmyndare, ålderdomshem och ännu mer sjukhus.
För att i oktober 2006 avslutas med kontakt med begravningsbyrå, val av blommor och begravning.
Det har inte varit för min skull.

Men jag har längtat.
Som jag har längtat till Italien.
Hela tiden bär jag den längtan med mig i mitt hjärta.
Maten, glassen, vinet, solen, byggnaderna, atmosfären och människorna.
Sedan jag träffade min Älskade har jag haft en dröm.
En dröm om att få visa honom ”mitt” Italien men det har liksom inte riktigt varit läge.

Nu är det läge.
Plötsligt är det dags.
Resan är bokad.
Första delen av resan är betald.
När sommaren övergår till höst åker vi.
Jag, Min Älskade och Minsting.
Till Sicilien.

När jag tänker på det börjar jag nästan gråta.

Jag kan knappt tro att det är sant.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bilden har jag lånat från www.fritidsresor.se som vi också ska resa med och om det är någon som misstycker så tar jag genast bort den.)

För en stund sedan ……. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Telefonen ringde.

Jag såg att det var från Italien så jag brydde mig inte ens om att svara som jag brukar göra utan jag svarade med ett kort och koncist: Pronto!

Min morbror är dålig.
Min älskade morbror är riktigt dålig nu.
Min vackre, modige, kärleksfulle och väldigt gamle morbror håller antagligen på att dö.
Det är hans tur nu.
Han har redan levt lite drygt ett år utan sin älskade fru.

Min morbror har levt klart sitt liv nu.

Jag har inte haft möjlighet att åka ner till honom sedan jag var där för drygt ett år sedan och begravde hans fru.
Jag har levt mitt liv hemma.
Jag har fömånen att ha kärlek i mitt liv.
Jag har valt att stanna hemma och leva mitt liv fullt ut.
Jag har förmånen att vara lyckligt…………äntligen.
Jag har valt att stanna hemma och leva mitt liv fullt ut.

Jag kommer heller inte att åka ner nu………..

Fortsättning på tisdagen den 17:e oktober

Publicerat i Reflektioner
När jag kom till Vicenza så var Roberto och Ausilia där och hämtade mig.
Vi började med att kramas, Ausilia talade om vad lycklig hon var över att se mig igen (jag grinade så klart) och sen tog vi en varsin kaffe på stationsbaren.
Jag ringde förmyndaren, blev informerad om att begravningen skulle vara på torsdagen och bestämde att vi skulle träffas på Instituto di Salvi, dvs där Giorgio bor och där Ulla bodde, klockan 18.00. 
Jag ringde också Signore Giuseppe (denne underbart lugna röst som lugnade mig så i lördagskväll och som jag har tänkt på så många gånger) på begravningsbyrån och bestämde med honom att jag skulle komma dit dagen därpå och bestämma blommor och prata lite praktiska detaljer.
 
Sedan kördes jag till Giorgios syster där jag skulle bo.
 
När jag kom dit och när jag lyckats få någorlunda koll på läget så kan jag i ärlighetens namn erkänna att jag kände mig lite lätt skärrad.
Jag insåg plötsligt att jag skulle bo hos en 90 årig döv italiensk tant. Den 90 åriga döva italienska tanten har dessutom en tandlös dam som hjälper henne med mat och städning och den tandlösa damen pratar ENDAST ”veneto” som är en helt obegriplig dialekt från området runt Venedig. Jag förstod absolut INGENTING! av det hon sa till mig….. ……..och efter det att jag sett det rummet där jag skulle bo så började jag känna mig lite lätt desperat och undrade stillsamt för mig själv hur i hela fridens dagar jag skulle klara av att överleva dessa dagar.
Det var en helt absurd situation.
När Roberto och Ausilia sa hej då och åkte därifrån så började jag nästan gråta ………….
Jag och den döva tanten åt under tystnad (inte helt märkligt) en underbar svamprisotto som den tandlösa kvinnan som pratade obegripligt hade lagat.
 
Efter lunchen blev jag uppkommenderad av den döva tanten på mitt rum eftersom hon ansåg att jag behövde vila, vilket antagligen var helt riktigt.
Jag tassade upp för trappen till mitt lilla rum………mitt lilla och väldigt kalla rum med marmorgolv…………och provlade mig på sängen och höll på att börja gapskratta för mig själv.
Sängen var så hög och madrassen så fruktansvärt sned så jag var tvungen att hålla i mig för att inte ramla ur.Men somnade det gjorde jag och sov som en klubbad i två timmar………….i den höga sängen med sned madrass.