Om när dagens bild blev till

Publicerat i Fotografering, Fotosöndag

Jag hade inga som helst idéer som jag tyckte dög till dagens Fotosöndag.
Kanske ställer jag lite för höga krav på mig själv.
Inte när det gäller själva bilden.
Eftersom jag är total nybörjare så vet jag ju att jag har massor att lära både i teknik, komposition och genomförande.
Kraven ställer jag nog på mig själv vad det gäller tolkningen av temat.
Jag vill ju gärna att det ska vara en extra knorr.
Inte en snygg bild på tre stycken av vad som helst.
Utan tre på ett dubbeltydigt sätt.
Lite finurligt så där.

Inte så mycket som en antydan till knorr på temat tre hade kommit till mig under veckan och jag hade lagt ner tanken på att publicera någon bild den här veckan.
Så tittade jag på klockan och konstaterade att den var 14.50
Tio i TRE.
En klocka.
Som visar tiden.
En bild.
Som visar tiden OCH siffran tre.
Det räcker som knorr.
Inspirationen kom.

Jag visste att om en liten stund skulle vi få besök av en kompis och hennes dotter.
Jag visste att när de hade gått skulle Minsting vara sur, trött, grinig och hungrig.
Jag visste att i kväll när han hade somnat skulle jag inte kunna dra nytta av dagsljuset som strömmade in genom fönstret.
Det var NU bilden skulle tas.

Ner med klockan från väggen.
Fram med kameran.
Ställa om visarna på klockan.
Eftersom jag mer och mer går över till manuell inställning på kameran så blev det lite pillande.
Upp med kameran på bordet.
Ungefär här upptäckte Minsting att det var någonting på gång och kom skuttande.
Jag tog en bild och upptäckte, som vanligt, att jag var för kort för att perspektivet skulle bli det rätta.
Fram med pallen.
Medan jag ställde fram pallen tog Minsting klockan från köksbordet och sprang iväg med den till vardagsrummet.
Jaga efter Minsting.
Ner med klockan på bordet igen samtidigt som jag försökte hålla balansen på pallen medan Minsting drog mig i kjolen.
I kameraögat konstaterade jag att Minsting stod VÄLDIGT nära klockan eftersom hans fingrar kom med på en bild.
Titta på bilderna jag tagit och konstatera att perspektivet var ok men vinkeln tråkig.
Hojta åt Minsting som började snurra på klockan.
Titta i kameraögat och konstatera att både perspektiv och vinkel helt plötsligt var helt ok.
Däremot var dagsljuset inte till så stor hjälp som jag hade hoppats och bilden var mörk, grå och rätt tråkig i original.

Jag beskar bilden i nederkant och fixade lite med ljuset.
Bilden publicerades i Fotosöndags grupp på Flickr och jag skrev ihop ett kort inlägg här på bloggen.
När jag tryckte på publiceraknappen hörde jag stegen på bron och kompisen med dotter steg innanför dörren.

Från idé till färdigt inlägg på bloggen tog det lite drygt en timme.

Lite bloggpillerill

Publicerat i Bloggen

På något konstigt sätt så fick jag tid över.
Det var väl antagligen de där två timmarna när Minsting sov i soffan, när Tonåringen fortfarande inte hade vaknat och när Min Älskade var ute och pillade på sin nya lilla älskarinna gitarr.

Jag valde att strunta i disk och tvätt och bestämde mig för att lägga den tiden på bloggen istället.
Jag tog mig tid att göra det som jag har velat göra så länge.
Jag rekade lite, hämtade inspiration och läste tips.
Jag installerade en hel del nya tillägg och gjorde en ny sida.
Jag funderade ut fler saker jag vill ha på min blogg och tillägg jag ska leta reda på och installera.
Jag skrev några inlägg.

Jag håller nog helt enkelt på att få tillbaka blogginspirationen eftersom jag kort och gott ägnade de där två timmarna åt bloggpillerill och ingenting annat.

Dessutom tyckte jag att det var kul.

Tack Mymlan

Publicerat i Twitter

Jag vill verkligen tacka @Mymlan för att hon inspirerade mig att börja twittra.
Det var hennes gästinlägg om att börja twittra på bloggen 365 saker som fick mig att börja på allvar.
I mars skrev jag och berättade om hur det gick till när jag började twittra och om min mål att få någonting av twitter för att jag skulle fortsätta.

De första veckorna efter mitt beslut att fortsätta kände jag mig nästan nyförälskad i Twitter.
Så där barnsligt kär men ändå osäker på om det verkligen var på riktigt.
Nu har förälskelsen övergått till någonting annat.
Ett stabilt förhållande som jag känner mig trygg, nöjd och glad i.
Jag är inte alltid där, långt ifrån, men jag vet att när jag har lust så finns twitter där för mig och vill att jag ska vara där.

Det jag framför allt uppskattar ofantligt med Twitter är att det över överfullt med hjälpsamma människor.
Efter sju månader tillsammans har jag tappat räkningen på allt jag har fått hjälp med.
Jag har fått tips om ett kanonbra plugin till bloggen som gör att jag lätt kan infoga mina bilder från Flickr, jag fick hjälp med att installera nytt Googlekonto på Tonåringens androidtelefon och jag har fått tillfälle att prova värsta delikatesserna från Butik Citronodlingen.
Bland annat.
Nu är det så att om jag stöter på någon teknisk fråga som jag behöver hjälp med så känner jag en fullkomlig trygghet i att jag vet att jag alltid kan fråga Twitter och det finns alltid någon som vill hjälpa till.
Tänk att veta att det alltid finns någon som kan hjälpa en när man själv och ens närmaste har gått bet med någonting.

Sen kan jag tycka att det är rätt praktiskt också.
Jag som inte är så mycket för att titta på tv kan ändå vara uppdaterad i hur det går i Idol, Körslaget och Melodifestivalen om jag vill.
Jag kan få hjälp med ledtrådar till Melodikrysset om jag nu skulle vilja det.
Jag följde valvakan på Twitter och jag fick igår kväll reda på att ytterligare en svensk avlidit i Afghanistan innan jag hade sett rubrikerna på tidningarnas hemsidor.

Så tack igen @Mymlan.
Jag känner verkligen tacksamhet för att du inspirerade mig att börja twittra.