Jag protesterar

Publicerat i Reflektioner

Jag vill på det här sättet lämna in en protest.
En skarp protest.
Jag vill protestera mot att folk inte håller avstånden i trafiken, mot att det finns så lite kantareller i år, mot att bli väckt klockan 04.37 på morgonen, mot de låga lönerna i vården, mot att tiden går så fort, jag protesterar mot de höga bensinpriserna men framför all protesterar jag mot hösten.

Jag menar…….
För en och en halv vecka sedan.
Jag upprepar.
En och en halv vecka sedan.
Då var det sommarens varmaste dag, det var tropisk värme (+ 25 grader) hela dygnet, vi låg i och badade hela dagen, jag låg i solen och lyssnade på ljudbok och hemma gick vi omkring i korta klänningar och tunna shorts.

I dag var det FEM plusgrader när jag kom ner i köket, jag har raggsockor och flanellskjorta på mig och eldar i kaminen i hallen.

Jag vill verkligen uttrycka min protest mot detta.

 

Det ljusnar i krumelunten

Publicerat i Eva

Ungen sover.
Alla andra vuxna är någon annan stans.
Tonåringen, som för övrigt snart också är vuxen, är på väg hem på moppen.
Det är tyst och lugnt i huset.

Jag sitter och läser igenom alla gratulationer som strömmat in på FB hela dagen.
Försöker tacka var och en.
Ser hur det kommer nya gratulationer.
Och så kommer de.
Tårarna.
Känslorna.

Känslorna av tacksamhet och kärlek som jag alltid vilar i men som ibland blir så påtagliga att de svämmar över mina ögon.
Vilket liv vi har ändå.
Det är verkligen helt fantastiskt.
Så mycket kärlek att vila trygg i.

Jag tittar tillbaka på det senaste året, halvåret, månaderna och konstaterar att vi har gått igenom en jobbig tid.
Det har varit en riktigt jobbig höst, vinter och vår.

I höstas blev situationen ohållbar för min mamma och vi valde att låta henne flytta hem till oss.
Det var ett stort beslut som innebar stora, och många gånger, svåra förändringar.
För oss alla.
Med den förändringen kom andra stora beslut som måste tas.
Ytterligare saker att bearbeta, besluta om och förändringar.
Så kom sjukdom, akutmottagning, remisser, läkarbesök, ny akutmottagning, sjukhusvistelse, kontakt med kommunen, biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänst.
Fler beslut och förändringar.

Så för några veckor sedan blev jag uppsagd.
Ännu mer förändringar
Ytterligare ett par riktigt hysteriska veckor med anställningsintervjuer, funderingar, oro och nya beslut att ta.

Allt det här har tagit på krafterna.
Det har tagit hårt.
Orken har inte räckt till det som jag egentligen behöver för att må bra.
Jag har inte sprungit och jag har inte fotograferat.
Jag har inte orkat.
Kroppen och knoppen har skrikit i protest när jag har tänkt löpning.
Ögonen slutade se i bilder.

Nu känns det som om det faktiskt ljusnar i krumelunten.
Den här veckan och en vecka till sedan kan jag sätta punkt på det senaste kapitlet i min arbetsbok.
Den här veckan och en vecka till, sedan har jag semester.
Den 5 augusti åker jag en ny väg till jobbet.
10 september åker jag till Sicilien.

Jag har börjat fundera på att leta fram löparskorna igen.
I dag frågade Min Älskade försynt om jag möjligtvis inte har funderat på att börja springa igen.
Vännen som ringde sa ”för i helvete Eva, ställ undan bakmaskinen och dra på dig löparskorna igen”.

Jag vet att de har rätt.
Båda två.
Jag börjar längta.
Jag börjar längta efter att springa igen.

Det är nog så att det ljusnar i krumelunten…….

Med magen mot frosten

Publicerat i Eva, Foton, Reflektioner

Jag fick ett tråkigt besked idag.
Ett sådant där som gör att det knyter sig i magen.
Som gör att tårarna börjar rinna.
Ett besked som gjorde att jag tappade bort mig för ett ögonblick.

Så tittade jag ut.
Solen sken faktiskt.
Löven var gnistrande gula.
Det var bedövande vackert ute.
Livet går vidare trots alla otroligt tråkiga besked som vi får.
Hur konstigt det än låter så gör det det.
Går vidare.

Jag drog på mig mössan och jackan.
Jag behövde inte gå många meter utanför dörren.
Där på gräsmattan, med magen mot det frostiga underlaget, med kameran mot ögat.
Där hittade jag mig själv igen.
Mitt i allt det vackra.

Höstlöv-IHöstlöv-IIHöslöv-III

Ett enda ögonblick

Publicerat i Reflektioner

Det var nästan som jag hade glömt bort.
Att det där gula skarpa var solen.
Att det där blå faktiskt är himlen.
Att det faktiskt fanns både en sol och en blå himmel bakom de där fetgrå molnen.

Det såg ut som det brann i löven.
Oktober glödde.
Så otroligt vackert.
Och plötsligt.

Bara för ett enda ögonblick var det som om allt regn var förlåtet.