Om när Gud tänkte “Nu ska jag glänsa lite igen”.

Publicerat i Bebisen, Eva

Jag har alltid trott att det här med genetik och arvsmassa fungerar så att när ett barn föds så får den hälften av sin mamma och hälften av sin pappa.
När Tonåringen föddes så kunde jag tidigt se likheter både med mig själv och med hans pappa.
Tonåringens farmor tyckte till exempel att han var lik sin pappa som bebis och hans mormor tyckte att han var lik sin mamma som bebis.

Jag har förstått nu att jag hade fel.
Det behöver inte alls vara så.
Jag vet ju sedan tidigare att Gurra (min vänskapliga benämning på den Gud jag tror på) kan vara en riktig lustigkurre.
Jag vet ju att han gör lite som han vill.
Lite olika.

Jag menar……..
När han gjorde mig så hade han tränat klart på rakt och tunt hår och ville briljera sina färdigheter på mitt huvud.
Han lyckades galant eftersom jag i torrt tillstånd och utan produkter har ett hår som både ser ut och känns som en nylonstrumpa.
Gurra kände helt enkelt för att glänsa lite.

Nu har han gjort det igen.
Visat att det är undantaget som bekräftar regeln.
De genetiska och ärftliga reglerna.
Gurra har bestämt sig för att vara en liten lustigkurre.
Han ville väl helt enkelt glänsa lite…….igen.
Jag kan bara konstatera att han har lyckats.

Min yngsta son har ärvt allt utav sin pappa.
Då menar jag verkligen ALLT.

Gurra hade helt enkelt bestämt sig för att världen behövde en Puppe till och så gjorde han en exakt kopia.

Bebis har ljust hår – jag har mörkt.
Bebis har tydliga antydningar till lockigt hår – mer spikrakt än mitt går inte att få..
Bebis är extremt morgonpigg – Puppe har fortfarande väldigt lätt för att komma upp på morgonen medan jag tycker att det är en plåga. Dessutom var han tydligen exakt likadan när han var barn.
Bebis har en stråk av potatisnäsa – det har inte jag.
Bebis är inte direkt någon kvällsmänniska – gissa vem som går och lägger sig efter honom i det här huset……….det är inte jag i alla fall.
Jag har krokiga lillfingrar – Bebis lillfingrar är lika spikraka som mitt hår.
Bebis har absolut inget tålamod – en egenskap som han delar med sin far.
Jag har krokiga tår – Bebis tår är ……… ja, just det, raka.
Jag har mörkt bruna ögon – Bebisens ögon är de djupblåaste jag någonsin sett.
När han får bannor så ruskar han lite på huvudet, vänder på klacken och går åt andra hållet.
Bebis skulle kunna göra precis vad som helst för en bit god korv – jag föredrar helt klart skaldjur.
Till och med Puppe har tillstått att han mött sin överman i fyrkantighet……..It’s The Bebisway or the highway som gäller.

Gurra hade helt enkelt bestämt sig för att världen behövde en Puppe till och så gjorde han en exakt kopia.

Jag har tänkt, iakttagit, tänkt och iakttagit och det enda, absolut den enda, som jag kan komma på att Bebis har fått utav mig det är sin förtjusning i mandariner.

20091108385

 

 

 

 

 

   


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den Gud jag tror på.

Publicerat i Kärlek

Jag läser bloggen Innan du fanns.
Bloggen som handlar om Linda och D och den väg, mot föräldraskap, som de går tillsammans.
Linda skriver otroligt öppet, sårbart, humoristiskt, sorgligt och ärligt om deras första försök att bli föräldrar genom IVF.
Hon skriver om hormoner och sprutor.
Äggplockning och ägginsättning.
Hon skriver om väntan, förhoppningar, grusade förhoppningar och om kärlek.
Framförallt skriver hon om kärlek.

Jag har en vän som tillsammans med sin sambo gått igenom tre IVF försök.
Jag vet, i det närmaste, allt om hormoner i nässpraysform, om sprutor, om äggplockning, om sunkiga rum med porrtidningar, om ägg som är dugliga eller odugliga för infrysning, om ägginsättning och om att kissa på stickan på utsatt datum.
Jag kommer aldrig att glömma hennes sorgsna ögon de två gånger hon berättade att hon börjat blöda.
Jag kommer aldrig att glömma hennes uppgivna min när hon berättade att det bara blev ett livskraftigt befruktat ägg vid tredje och sista IVF försöket.
Jag kommer heller aldrig att glömma hennes lyckliga ögon när hon talade om för mig att hon var gravid.

I inlägget “Om Gud och hans dårar” berättar Linda om kommentarer och mail hon får från människor som talar om att de inte tycker att barn ska bli till genom IVF.
Människor som talar om att barn ska bli till på det naturliga sättet.

Den Gud jag tror på älskar alla människor och han älskar kärleken.
Den Gud som jag tror på klappar händerna, jublar och hjular omkring av lycka för varje barn som föds.
Han är dessutom den som knuffade på de som “kom på” det här med provrörsbefruktning för att de skulle “komma på” fortare.
Den Gud som jag tror på älskar att bli yr i huvudet av att hjula omkring av lycka över alla provrörsbebisar som föds.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,