Det är skillnad att vara två.

Publicerat i Bebisen, Familjen, Kärlek

Jag har så gott som alltid varit ensamstående mamma.
Så gott som alltid.
När Tonåringen var bebis så kan jag inte påstå att jag tyckte att det var direkt jobbigt.
Jag har ändå varit ensam om alla beslut.
Det var inte lätt men jag kommer inte ihåg det som direkt jobbigt.

Nu är jag inte ensamstående mamma längre.
Nu är vi två.
Två som delar.
Två som delar på det praktiska.
Två som byter blöjor.
Två som matar.
Två som tröstar.
Två som leker.
Två som delar på ansvaret.
Två som njuter.

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det kunde vara så här att vara småbarnsförälder.
Att det kan vara så här enkelt att ha en bebis.

Visst suckar jag när jag tar upp leksaker, plastburkar och träslevar från golvet för tionde gången den dagen. Visst är jag gråtfärdig av trötthet ibland.
Visst suckar jag uppgivet när Bebis vaknar 04.50 morgon efter morgon.
Men det gör mig inte mentalt trött.
Jag tycker inte att det är jobbigt.
Jag tycker att det är den enklaste saken i världen att ha en bebis.

Det är en enorm skillnad att vara två.
Att vara två som delar.
Det är kärlek det.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fascinerande.

Publicerat i Bebisen, Vardagligt

Det är precis vad det är.
Fascinerande.
Att man orkar.
Som förälder.

Hade inte Bebis väckt mig varje morgon klockan 05.00 så skulle jag aldrig ha klivit upp vid denna omänskliga tidpunkt.
Hade vi inte haft Bebis i den här familjen så är jag helt övertygad om att jag aldrig skulle ha orkat så som jag orkar nu.
Jag skulle aldrig ha haft den energin och glädjen som jag ändå har.

Vad är det som gör att man orkar?
Är det instinkt?
Är det ansvaret?
Är det kärleken?

Jag tror att det är kärleken.

S5002754_2


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En vecka senare.

Publicerat i Familjen

Idag är jag glad. 
Jag är trött.
Väldigt trött men väldigt glad.
Jag känner en enorm tacksamhet.

Idag är jag glad över att jag inte behövt ringa 112.
Jag är glad över att jag inte behövt se Mannen Min Älskade åka iväg i en ambulans.
Jag är glad över att hela mitt inre inte rivs av rädslor.
Jag är glad över att mina händer inte darrar.
Jag är glad över att Ungen är hemma.
Jag är glad över att Svärmor är här.
Jag är glad över att jag inte är ensam hemma med Bebisen.
Jag är glad över att det inte kommer att vara tomt i sängen bredvid mig när jag snart ska gå och lägga mig.

Det har varit en vecka från helvetet.
En helg och en vecka fylld med rädslor.
Nu är den helgen och den veckan över.
Rädslorna har släppt.
Tröttheten kommer när spänningarna släpper.
Kroppen känns tung.
Tankarna flyter lika trögt som sirap i en burk som stått i kylskåpet.
Det har varit en vecka från helvetet.
Nu är den veckan slut.

Nya dagar.
Spännande dagar.

*******************************************************

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så många känslor …..

Publicerat i Vardagligt

Så många känslor som hinner passera på bara ett fåtal timmar.
Att leva nära människor som jag älskar gör känslorna mer levande och mer närvarande.

En känsla av uppgivenhet när Bebisen vaknar, äter, jollrar, skrattar, myser, vägrar somna om och klockan bara är 05.10
En känsla av tillfredsställelse när jag känner smaken av den första munnen kaffe.
Kärlek vid anblicken på Mannen Min Älskade som sitter mitt emot mig vid köksbordet.
Glädje och tacksamhet över att Bebisen somnar en stund i vagnen.
Ett stråk av irritation över att Ungen vänder sig mot väggen igen när jag försöker väcka honom.
Lycka över att, på morgonen, få sitta vid köksbordet med hela min familj samlad.

Förundran och tacksamhet när jag tittar runt i köket och hinner tänka tanken ”jag fattar knappt att allt det här underbara är vårt.”
Stolthet när jag ser Ungen, min vackra son, som har blivit så stor.
Glädje när jag hör Ungen och Mannen Min Älskade när de fnissar tillsammans.

Gränslös och villkorslös kärlek när jag ser och känner mina söner.
Gränslös och underbar kärlek när jag ser och känner min älskade, Mannen Min Älskade, mannen som jag har väntat på i hela mitt liv.

När jag, medan det fortfarande är morgon, får somna i min älskades famn med Bebisen sovande nära i sängen bredvid oss då känner jag trygghet.

Då känner jag mig trygg.
Riktigt trygg.

.
*************************************************************************************************************************
Läs även vad andra bloggare skriver om , , , , ,

Vårt eget lilla helvete …..

Publicerat i Föräldraskap, Vardagligt

En utav kvinnorna i vår föräldragrupp berättar på sin blogg på Familjeliv om hur bra de har det.
Hon berättar om vad de är lyckliga när dottern äntligen har kommit och hon berättar om vad hon tycker att allting fungerar bra.
Hon berättar om att hon tyckte att förlossningen gick lättare än vad hon hade föreställt sig, hon berättar om att hon tycker att amningen fungerar bra och hon berättar om att hon känner sig trygg i sin nya roll, att hon känner sig trygg som nybliven mamma och allt det tycker jag är helt fantastiskt och jag gläds med henne och hennes man.

Men hon berättade också om människor som inte har förmåga att glädjas med dem.
Hon berättade om människor som inte verkar klara av att de tycker att allt är underbart och att allt fungerar som det ska.
Hon berättade om människor som var tvungna att säga: ”Vänta bara ska ni få se, vänta bara, ni får nog ert helvete ni också.”

När jag läste det hon berättade om så kände jag mig lyckligt förskonad.
Jag kände mig tacksam över att alla människor i vår omgivning klarar av att enbart vara glada för vår skull.
Jag kände mig så glad över att människorna runt omkring mig klarar av att glädjas tillsammans med mig och min underbara familj.

Tills i lördags………..

In på gården kommer en av grannarna.

Hon kastar sig in på gården och rusar fram till Bebisen som ligger trygg i famnen på gästen som rest längst för att träffa oss och frågar mig om Bebisen sover som han ska, om han äter som han ska och om han växer som han ska.
När jag med ett leende talar om att allting fungerar otroligt bra, att han sover lagom länge, att amningen fungerar bra och att Bebisen är en nöjd liten bebis så säger hon: ”Ja ja, vänta ni bara. Snart är han tre månader och då kommer han att få  kolik så ni får nog ert lilla helvete ni också.”
Så lämnar hon mig där med hakan nere på backen av förvåning.

Jag har funderat och funderat på det här och hur lite Bebisen än skulle sova, hur mycket han än skulle skrika, hur dåligt amningen än skulle fungera och hur mycket kolik han än skulle få så finns det absolut INGENTING som skulle kunna få mig att känna att livet tillsammans med Bebisen skulle vara ett helvete.

Hur mycket han än skulle skrika, hur dåligt amningen än skulle fungera och hur mycket kolik han än skulle få så kan inte livet tillsammans med Bebisen vara någonting annat än ett mirakel och ett himmelrike.

Jag läser och gråter av glädje…….. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Jag tror att jag kollat Morrans blogg minst fem gånger om dagen sedan hon skrev sitt inlägg den 25:e november.

Jag har väntat och jag har väntat…………..
Jag har tänkt goda tankar om Morran, Husse och Lovisa.
Modigaste och starkaste Lovisa som har en livsvilja som är något långt utöver det vanliga…….
Jag har tänkt tankar om kärlek, kraft och mod till Morran, Husse och Lovisa och jag har fortsatt att kolla Morrans blogg minst fem gånger om dagen.

Så idag, nyss……..när jag kom tillaka från eftermiddagsfikat såg jag…………Morran har skrivit ett nytt inlägg.

Vi börjar nog ta in att Lovisa kommer få leva nu. Jag kommer på mig själv med att tänka att ”en sån ska Lovisa få när hon fyller tre” eller ” när Lovisa blir större ska vi göra det här”. Sånt vågar jag tänka nu. Inte hela tiden, men varje dag skuttar någon sån tanke runt i mig och det känns underbart, nytt och lite lite skrämmande. Fortfarande är det lite svårt att förstå. Att hon finns. Att hon är vår. Att hon får leva.


Jag läser om Lovisa och jag gråter av glädje.
Jag läser Morrans ord och mitt hjärta och mina ögon svämmar över.

Tack raraste Morran för att du låter mig få läsa om Lovisa.
Vilken glädje och vilket hopp att få läsa om Lovisa.
Tack!